90-talets försvunna arter gör comeback
Ett par av dem – en fluga och ett bi – har jag rent av hittat själv.
Bild: TT / AP / Thanassis Stravrakis
Lönnmördaren förekom rättsprocessen: Salwan Momika dömdes aldrig för hets mot folkgrupp. Den skjutne koranbrännarens entomologiska liknelse — han utmålade sina antagonister som ”insekter och kackerlackor” — ansågs ändå grov nog för att fälla kumpanen Salwan Nejem. Fastän det mesta har sagts i ärendet, kan en hittills obeaktad iakttagelse vara på sin plats.
Momika visste inte vad han talade om. Polisen och åklagaren fattade inte heller. Inte ens advokaterna förstod. Ingen påpekade att kackerlackor är insekter enligt samma linneanska logik som ugglor är fåglar. Om den anförda hatmetaforen hade varit ”fåglar och ugglor”, eller för den delen ”fiskar och gäddor”, torde åtalet ha underkänts på vetenskapliga grunder. Osammanhängande svammel bara – inget att åkalla lagboken för.
Visst, restaurangkökens orientaliska kackerlacka, vars latinska namn inte ens jag kan skriva utan att riskera åtal, har utnyttjats förr i demoniserande syfte. På så vis var processen begriplig. Men insekter!? Hur tänkte han där? Humlor är insekter, och blåvingar. Jag begär inte att Sveriges Entomologiska Förening ska yrka på resning i målet, men kvällstidningarna kunde hitta på något. Förra veckans rubrik tyder på att kompetensen finns.
”Utdöd uggla hittad i Dalarna – dog”. Säga vad man vill, de drastiska rubriksättarna lever än, vilket man alltså inte kan säga om tornugglorna. Det var nämligen en sådan som dök upp den 13 januari utanför Avesta. Fågeln var dock i så dåligt skick att en vänlig själ tog den av daga. Nu bidar den sin tid i en frysbox på Naturhistoriska riksmuseet.
Det är alltid intressant när försvunna arter gör comeback. Sannolikheten kan förvisso vara noll; vandringsduvan, dronten eller den tasmanska pungvargen kommer inte tillbaka, för de är utrotade från planeten – men med utdöenden på nationell nivå förhåller det sig annorlunda. Där finns åtminstone möjligheten. Tornugglan är ett bra exempel.
Arten är vanlig i nästan hela Europa men tål inte kalla vintrar, varför den sällan syns till norr om Skåne. Vidare missgynnas den av nutidens industrijordbruk, råttgift och annat liknande. Kanske kan ett varmare klimat göra susen, men på det hela taget är tornugglan en udda fågel i vår fauna. Glansperioden inföll i slutet av 1800-talet, men stammen knäcktes av de stränga krigsvintrarna 1939–1942.
Enstaka exemplar dyker upp, som nu i Dalarna, och ibland lyckas något par häcka i någon avsides belägen hölada. Då byter ugglan beteckning i rödlistan, flyttas från ”nationellt utdöd” till ”akut hotad”. Om någotdera är ett bekymmer kan diskuteras, just som i fallet med andra rödlistade arter. Själv anser jag det, men det är en åsikt, inget axiom. Världen går inte under för att naturen blir artfattigare. Däremot blir den tristare.
I början av 90-talet publicerade jag en analys av rödlistan, eller hotlistan som den hette då, inklusive en genomgång av samtliga nationellt utdöda djur och växter, inalles 206 arter. En del av dessa utrotningar var problematiska, men de flesta var det inte. Diverse särintressen gick upp i stabsläge, varefter kvällspressen utmålade mig som ”Natursveriges mest hatade man”. Hårda bandage den gången.
Hur som helst påmindes jag nu om den där pamfletten. Tornugglan hörde till de utdöda på den tiden, men gjorde senare nya, tillfälliga försök. Hur var det med alla de andra? Fram med papper och penna. Upp med arterna på bordet — från vildren och blåkråka till obskyra skorplavar, snärjor och plattnosbaggar.
Av dessa 206 nationellt utdöda arter visar sig glädjande nog fler än hälften vara återfunna eller av andra skäl avförda från listan. Ett par av dem, en fluga och ett bi, har jag rent av hittat själv, och inom avdelningen svampar är utvecklingen häpnadsväckande. Av 16 utdöda arter är bara två kvar i kategorin. Vad har hänt?
Märk väl, de politiskt intressanta arterna finns i andra kategorier, sårbara och hotade. De nationellt utdöda är ett kuriosakabinett. Ändå fyller de en pedagogisk funktion, vilket artikeln om ugglan i Avesta visar. Låt vara att svartråttans återkomst inte röner samma uppmärksamhet.
Det som hänt är att rödlistorna har stimulerat intresset och ökat artkunskaperna. Folk lär sig och letar. Aktivistiskt paragrafrytteri förekommer, främst inom skogsbruket, men de positiva effekterna överväger ändå. Den biologiska analfabetismen är på retur, om än kanske inte inom de rättsvårdande myndigheterna. Tills vidare får vi hoppas att polisen orienterar efter egna rödlistor. Även akut hotade provokatörer kan behöva skydd.
***
