AI utrotar mänsklig kreativitet

”Det finns”, skrev en gång matematikern G.H. Hardy i sin märkvärdiga lilla skrift A mathematicians apology, ”inget förakt mer djupgående, eller på det hela taget mer berättigat, än det de som skapar känner för dem som förklarar.” Att bedöma eller tolka det som någon annan skapat är – i kontrast till skapandet i sig – om man ska tro Hardy, en uppgift för "andra rangens intellekt".

Hardys analys erbjuder inte bara en trösterik tillflykt för den författare som någon gång fått sitt verk sågat av en kritiker – den uttrycker också en djupgående respekt för den mänskliga kreativiteten som sådan. Det var en respekt som, när den åldrande Hardy själv inte längre besatt förmågan att ge upphov till några banbrytande resultat, plågade honom så djupt att den, utöver tidigare nämnda försvarstal, resulterade i ett självmordsförsök.

Jag kommer att tänka på Hardy när jag läser en nyligen publicerad artikel i Aftonbladet, skriven av journalisten Mattias Beijmo. Beijmo har låtit sig imponeras av den artificiella intelligensens DALL-E, och dess förmåga att skapa nydanande konstverk. Ingenjörerna har, slår Beijmo fast, lyckats med bedriften att skapa "kreativa maskiner".

Det är en slutsats som i bästa fall kan betraktas som förhastad, och som väcker frågan om vad vi egentligen ska mena med kreativitet. En kollega till Hardy, brittiske Marcus du Sautoy, utkom härom året med boken De skapande maskinerna, där han låter just denna fråga bli vägledande för en granskning av de artificiella intelligensernas eventuella kreativa förmåga. Bland annat redogör han för hur skaparna av en AI snarlik DALL-E, som producerar egna konstverk i Rembrandts anda, gick till väga för att konstruera sitt program. Med 346 målningar som underlag utförde de en analys av Rembrandts teknik för att måla ögon, näsor och munnar, hans val av proportioner samt, med 3D-skrivares hjälp, bildernas djupstruktur.

Det rör sig om maskininlärning i stil med den som hjälper Googles sökmotorer att kunna identifiera bilder på kattungar, men den skillnaden att inlärningsunderlaget i det senare fallet är långt större: det finns helt enkelt fler bilder på kattungar på internet, än vad någon målare skulle hinna med att måla tavlor under sitt liv. Vilket inte hindrar Beijmo från att beskriva AI:ns kapacitet i ordalag som tydlig suggererar intention och subjektivitet: Vad maskinerna lär sig är, menar han, att "se med [konstnärens] ögon och måla inspirerad av hans blick".

Beijmos besjälning av de program han beskriver slutar inte där: Att vissa nonsensbegrepp av DALL-E kopplas till specifika bilder vittnar om ingenting mindre än att "[m]askinen hittar på ett eget språk och lär oss använda det för att kommunicera med den". Det hela påminner om debaclet tidigare i år, då en av Googles ingenjörer sade sig ha upptäckt ett medvetande hos en av företagets chattbotar, baserat just på den trovärdiga imitation av medvetande som han själv var anställd för att bidra till att skapa.

Para ett sådant okritiskt förmänskligande av människans egna skapelser med en oreflekterad teknikoptimism som den Beijmo ger uttryck för – "Teknologin kommer ofrånkomligen ha en allt tätare samexistens med människan, och den kommer interagera allt mer intuitivt med oss" – och människans avtagande ensamrätt till konstmarknaden framstår allt mer som vårt minsta problem. Ändå kan det vara värt att dra sig till minnes vad den amerikanske psykologen Jerome Bruner en gång konstaterade, nämligen att "ett själv är förmodligen det mest imponerande konstverk vi någonsin skapat, säkerligen det mest invecklade".

Och också ett som dagens maskiner med största säkerhet saknar förmågan till.

Läs även: AI–expert: "Vi kan bli utrotade"

Läs även: Jon Åsberg: För tidigt att låta AI sköta demokratin