Allt är inte en fråga om rikets säkerhet
Oklokt att omedelbart hoppa till slutsatsen "Ryssland" när något i samhället går sönder eller går fel.
Toppbild: TT
Det är examinationstider för oss lärare på Försvarshögskolan. Många av kadetterna – blivande fänrikar i flottan, flygvapnet och armén – har skrivit sina sista uppsatsarbeten om hybridkrigföring. Det vill säga, att en stat för krig med andra än konventionella militära medel.
Kadetternas intresse för ämnet är knappast överraskande. Politiker och opinionsbildare från vänster till höger talar ständigt om det förmodade hotet från listiga hybridoperationer riktade mot viktiga samhällsfunktioner i Sverige, utförda av ni-vet-vilka.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Trasiga havskablar? Det måste vara Ryssland som är i farten. Ligger Swish nere? Ryssland. Strular ett journalsystem? Ryssland igen. Jag överdriver inte mycket.
"Tro inte på slumpen", hör vi det tvärtom ofta sägas. Men för mig förefaller det som om man då riskerar att militarisera och göra säkerhetspolitik av vanliga driftsstörningar, olyckor och mänskliga misstag; vad som i en intressant teoribildning med drag av diskursanalys kallas för securitization.
Detta beteende kan, föreställer jag mig, ha olika bakomliggande motiv. Ett är den i Sverige starka benägenheten att pendla mellan aningslöshet och katastroftänkande, som i just den säkerhetspolitiska debatten har visat sig i den sömlösa övergången från 1990-talets prognoser om evig fred till dagens antaganden om en ständigt försämrad hotbild. Så pass radikala mentala lappkast kan lätt leda till övertolkningar och förhastade felslut.
Men fenomenet att beskriva en fråga som att den framför allt handlar om rikets säkerhet kan också ha mer krassa bevekelsegrunder. Nämligen, att organisationer och institutioner helt enkelt ser en möjlighet att främja sina särintressen genom att hänga upp dem på en försvarstrend som ligger i tiden.
Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, slet till exempel förgäves för att gynna svenska bönder under de frihandels- och globaliseringsvänliga åren i början av 2000-talet, då ”köp svenskt” hörde till det fulaste någon kunde få för sig att säga offentligt. Sommaren 2023, efter både en pandemi och Rysslands invasion av Ukraina, var stämningarna i Sverige annorlunda. Då minns jag, att LRF lanserade en reklamkampanj ”om vikten att välja svenskt för en trygg beredskap” med bilder av glada lantbrukare och lydelser som Sveriges godaste försvar.
Även offentliga aktörer kan naturligtvis ägna sig åt ”säkerhetisering” för egen vinnings skull. I den läsvärda antologin Försvaret och kalla kriget (Medströms förlag 2024) påpekar översten och militärhistorikern Bo Hugemark, att 1980-talets svenska armé förordade ett visst angreppsscenario framför andra för att inte riskera att "främja de ’blå’ försvarsgrenarna" på de grönas bekostnad. Att dagens underfinansierade flotta på ett motsvarande sätt har incitament att stötta den allmänna tolkningen av kabelbrott som led i ett hybridkrig mot Sverige, torde väl vara uppenbart.
Att jag lyfter fram detta perspektiv är inte detsamma som att jag förnekar att hybridoperationer är på riktigt eller pågår i detta nu. Men om syftet med dylika operationer, som flera av mina kadetter mycket riktigt skriver i sina uppsatser, är subversivt och skräckinjagande är det rimligen oklokt att omedelbart hoppa till slutsatsen "Ryssland" när något i samhället går sönder eller går fel.
I det avseendet kan jag tycka, att många som uttalar sig silar mygg och sväljer kameler. Sedan drygt två år tillbaka pågår en intensiv konflikt mellan konkurrerande maffior i landet, vars hänsynslöshet inför civila människoliv är rent samhällsomstörtande. Kanske borde vi reflektera mer över huruvida dessa våldsverkare även är agenter för en eller flera stater?
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och driver podden Lilla världen.
***
Läs även: Skyddar artikel 5 mot alla angripare?
Det är examinationstider för oss lärare på Försvarshögskolan. Många av kadetterna – blivande fänrikar i flottan, flygvapnet och armén – har skrivit sina sista uppsatsarbeten om hybridkrigföring. Det vill säga, att en stat för krig med andra än konventionella militära medel.
Kadetternas intresse för ämnet är knappast överraskande. Politiker och opinionsbildare från vänster till höger talar ständigt om det förmodade hotet från listiga hybridoperationer riktade mot viktiga samhällsfunktioner i Sverige, utförda av ni-vet-vilka.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Trasiga havskablar? Det måste vara Ryssland som är i farten. Ligger Swish nere? Ryssland. Strular ett journalsystem? Ryssland igen. Jag överdriver inte mycket.
”Tro inte på slumpen”, hör vi det tvärtom ofta sägas. Men för mig förefaller det som om man då riskerar att militarisera och göra säkerhetspolitik av vanliga driftsstörningar, olyckor och mänskliga misstag; vad som i en intressant teoribildning med drag av diskursanalys kallas för securitization.
Detta beteende kan, föreställer jag mig, ha olika bakomliggande motiv. Ett är den i Sverige starka benägenheten att pendla mellan aningslöshet och katastroftänkande, som i just den säkerhetspolitiska debatten har visat sig i den sömlösa övergången från 1990-talets prognoser om evig fred till dagens antaganden om en ständigt försämrad hotbild. Så pass radikala mentala lappkast kan lätt leda till övertolkningar och förhastade felslut.
Men fenomenet att beskriva en fråga som att den framför allt handlar om rikets säkerhet kan också ha mer krassa bevekelsegrunder. Nämligen, att organisationer och institutioner helt enkelt ser en möjlighet att främja sina särintressen genom att hänga upp dem på en försvarstrend som ligger i tiden.
Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, slet till exempel förgäves för att gynna svenska bönder under de frihandels- och globaliseringsvänliga åren i början av 2000-talet, då ”köp svenskt” hörde till det fulaste någon kunde få för sig att säga offentligt. Sommaren 2023, efter både en pandemi och Rysslands invasion av Ukraina, var stämningarna i Sverige annorlunda. Då minns jag, att LRF lanserade en reklamkampanj ”om vikten att välja svenskt för en trygg beredskap” med bilder av glada lantbrukare och lydelser som Sveriges godaste försvar.
Även offentliga aktörer kan naturligtvis ägna sig åt ”säkerhetisering” för egen vinnings skull. I den läsvärda antologin Försvaret och kalla kriget (Medströms förlag 2024) påpekar översten och militärhistorikern Bo Hugemark, att 1980-talets svenska armé förordade ett visst angreppsscenario framför andra för att inte riskera att ”främja de ’blå’ försvarsgrenarna” på de grönas bekostnad. Att dagens underfinansierade flotta på ett motsvarande sätt har incitament att stötta den allmänna tolkningen av kabelbrott som led i ett hybridkrig mot Sverige, torde väl vara uppenbart.
Att jag lyfter fram detta perspektiv är inte detsamma som att jag förnekar att hybridoperationer är på riktigt eller pågår i detta nu. Men om syftet med dylika operationer, som flera av mina kadetter mycket riktigt skriver i sina uppsatser, är subversivt och skräckinjagande är det rimligen oklokt att omedelbart hoppa till slutsatsen ”Ryssland” när något i samhället går sönder eller går fel.
I det avseendet kan jag tycka, att många som uttalar sig silar mygg och sväljer kameler. Sedan drygt två år tillbaka pågår en intensiv konflikt mellan konkurrerande maffior i landet, vars hänsynslöshet inför civila människoliv är rent samhällsomstörtande. Kanske borde vi reflektera mer över huruvida dessa våldsverkare även är agenter för en eller flera stater?
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och driver podden Lilla världen.
***
Läs även: Skyddar artikel 5 mot alla angripare?
