Allvar upp i halsen

Detta hände sig på den tiden då mina fredagar förmörkades av att behöva le och försöka vara kvick redan före nio på morgonen. I uppemot femton år bar jag det oket, för hur snajdigt man än skriver måste man visa sitt tryne i TV också, om man ska räknas. Så, alltså: nyhetspanelen.

Det var på sätt och vis samma sång, gång på gång. På med sviden, in i väntrummet, på med sminket och ut i rutan. Men det var på ett annat vis alltid olika. En gång satt en nära släkting till Thomas Quick i väntrummet och blev mäkta upprörd när en av mina medpanelister sade något ofördelaktigt om karln, som just hade frikänts från seriemorden. Det fanns alltid en kock i faggorna, redo att snabblaga något passande för den kommande fredagskvällen.

En fredag satt Olle Ljungström där, i all sin storslagna skröplighet. Han hade flyttat ut i busken i Västergötland och upplevde ett slags renässans med en helt ny publik och en vag vidhängande känsla av att vara profet, oklart för vad.

Vi talades vid ibland, om än inte särskilt ofta, och jag hade inte sett honom på ett halvår, kanske. Det blev hans tur att gå in och le och vara kvick medan jag väntade.

Det talades förstås musik och om jag minns rätt hade precis Jacob Frösséns film om Olle haft premiär så det blev en del om den också. Men det här var ju morgon-TV och rakt ut till frukostborden, där svenska folket satt med håret på ända, halvklädda och sömndruckna. Eller försökte slita på sig byxorna, samtidigt som de borstade tänderna och hoppades att bussen inte hade gått än. Oavsett vilket var det som alltid en väldigt intim situation för alla inblandade, så varför skulle Olle komma undan? 

Hur var det med honom egentligen? Hur hade han det? Hur såg en vanlig dag ut? (Utan heroin, för att plocka upp den låttexten).

Jo det var trots allt rätt bra. Och han hade ju, vid sidan av sin sambo, hönsen.

Hönsen?

Ja, hönsen. Det blev väl ett par minuter om det nyväckta intresset för höns och det är en evighet i TV. Sedan var det slut och Olle kom hasande ut i väntrummet igen. Vi pratade om det ena och andra och precis innan jag själv skulle in sa jag något om hönsen.

Hönsen?

Olle såg förbryllad ut.

Ja, sa jag. Du har ju börjat föda upp höns hörde jag ju precis.

Äh, sa Olle. Det var bara något jag hittade på. Något ska man ju tala om.

Jag tänker på detta eftersom jag de senaste dagarna fått höra från flera håll att det är viktigt att ta saker på verkligt allvar. Det beror antagligen på att holländaren Rutger Bregman för tillfället marknadsför den svenska översättningen av sin nya bok Moralisk ambition. Som alla kan höra på titeln är Rutger Bregman väldigt allvarlig. Han inspirerar folk som vill vara väldigt allvarliga. Han är också väldigt ilsken på dem som inte tar väldigt allvarligt på allt och möjligen också de som är allvarliga på fel sätt. 

Man ska vara utopisk socialist, om ni undrade.

Visst kan man förstå honom och hans allvarliga lärjungar. Vi undrar alla hur det här ska sluta. Men kan man ta dem på allvar? Ska man ta dem på allvar? 

Det är kanske snarare en tumregel än en fullfjädrad teori, men jag har svårt att tränga undan den: akta er för allvarliga människor. Det är inte bara det att man tröttnar på att bli uppläxad av folk med brinnande blick. Inte bara att allvar och fanatism är kusiner. Inte bara att de verkligt allvarliga också nästan undantagslöst är verkligt allvarliga i sina maktanspråk. Det är något mer. Kanske att man måste behandla livet respektlöst för att få något slags vettigt fotfäste i det.

Rutger Bregman är garanterat att lita på. Säger han att han börjat föda upp höns är det alldeles säkert sant. Han skulle ta sin medverkan i morgonsoffan på största allvar, precis som han tar allt annat på största allvar.

Är det bara jag som känner att lögnaren Olle Ljungström ligger närmare den verkliga sanningen om livet?

***

Läs även: Vad gör vi om det fungerar?

Läs även: Lova att vara artig 2026