Amningssolidariteten har gjort mig till vegan

När jag då och då får frågan om varför jag är vegan brukar jag svara med ett ord: amningssolidaritet. Snarare än ett allmänt djurrättsligt engagemang bottnar mitt kostval i övertygelsen om att just när det gäller modersinstinkter är skillnaden mellan människan och andra däggdjur formell som mest – och att förtvivlan hos ett djur som berövas sina ungar därmed i allt väsentligt är densamma som den jag skulle känna om mina egna barn togs ifrån mig, på samma sätt som det nyfödda barnets giriga drickande från bröstet inte skiljer sig särskilt mycket från vilken kalvs, rävunges eller sälkuts som helst. 

Vi människor är, med andra ord, sällan så lika andra djur som när det gäller saker som amning och graviditet – det är i alla fall min uppfattning, även om den förstås går stick i stäv med de senaste decenniernas postmodernt drivna avvisande av varje föreställning om naturlighet. Ett avvisande som förra året utmanades bland annat av filmskaparen Andrea Arnolds Cow, en närmast språklös dokumentär med en mjölkko i huvudrollen – att avfärda detta djurs uttryck för djup smärta när hennes kalvar gång på gång tas ifrån henne som resultatet av förmänskligande projektion är en övning som kräver avsevärd ansträngning för alla som har någon erfarenhet av föräldraskap.

Det är en insikt som borde kunna omsättas i ett ganska radikalt engagemang för förändrade villkor i livsmedelsproduktionen, men när vi normalt förespråkar utvidgade rättigheter för djuren tenderar denna dimension – att vi är som de – att vara påtagligt frånvarande. Vad argumentet i stället rör sig kring är den motsatta möjligheten: Att djuren i hög grad är som vi. Eller närmare bestämt som de rationella varelser vi tror oss vara.

Forskning visar nämligen att en mångfald av arter inte bara är förmögna till ett avancerat tänkande som vi tidigare förstått som enbart förbehållet människan, utan dessutom kommunicerar i komplexa språkstrukturer, kan lösa problem i flera steg och i flera fall tycks både ha en uppfattning om tid och sörja sina döda. Kännetecknande för sådana forskningsresultat är emellertid just att de närmar djuret till människan, aldrig tvärtom. Samtidigt som vi blir alltmer öppna för att erkänna djurens likhet med oss själva, tycks vi lika kallsinniga som någonsin inför idén att människan skulle kunna vara lik ett djur.

"Vägen till djurets ordlöshet är", skriver Aase Berg i boken Spöket, "också en väg till människans" – men vad vi i stället sysslar med är alltså snarare att försöka lyfta djuret ur dess ordlöshet, samtidigt som vi envist förnekar vår egen. I samma bok finner jag den kanske bästa sammanfattningen av hur innebörden av denna existens bortom det verbaliserbara kan sammanfattas, nämligen med ordet "tillit". Man vet, trots att man inte vet, inte kan veta: "Det gäller att fördela sin tyngd rätt mellan ytterligheter, mellan beslutsamhet och eftergivenhet, kunskap och gissningar, självkänsla och skräck."

Jag tänker på mina förlossningar, på den fullständigt grundlösa förvissning jag känt om min förmåga att föra barnen ut ur mig och in i världen, på de råmanden, ylanden, morr som jag mindre gett ifrån mig än hört stiga ur min kropp. Jag tänker på barnen jag fött, och på hur deras små munnar nästan omedelbart påbörjat sitt sökande efter bröstet, i lika grundlös förvissning om att tillvaron ska ge dem det de önskar sig. För mig utgör detta, alltihop, en bättre utgångspunkt för solidaritet med djuren än varje upptänklig forskningsrapport om deras eventuella förmåga till problemlösning, samarbete och symbolisk kommunikation.

Läs även: Att leva är att ingå i en riskgrupp

Läs även: Helena Granström läser man på egen risk