Äntligen ser hovrätten en bränd bok för vad den är
Domen påminner om en enkel sanning: hädelse är inte ett brott i ett fritt land.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En ny hovrättsdom frikänner Rasmus Paludan för åtalspunkterna om koranskändning och islamkritik. Utmärkt! De tingsrätter som dömt koranbränning som hets mot folkgrupp får därmed bakläxa. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att blasfemi och hädelse är tillåtet, att straffbestämmelsen om brott mot trosfriden upphörde 1971. Trots denna obestridlighet kan man notera bistra miner.
Organisationen Civil right defenders, som enligt hemsidan slåss för att ”backa demokratin”, kritiserar i ett uttalande att Paludan med den nya domen inte sätts i fängelse. Man menar att även om Paludan på sina manifestationer har pratat om religionen som sådan ska det ändå ses som hets mot muslimer. Men som hovrätten uttrycker i domen är det ofrånkomligt att kritik av en religion kan uppfattas som kritik mot anhängare till den kritiserade religionen. Rätten fortsätter: ”Detta kan dock inte medföra att sådan kritik inte skulle vara tillåten att uttrycka offentligt”, eftersom det de facto skulle innebära att religionskritik skulle vara otillåten.
Hur ”civil rights” går ihop med att fängsla folk för hädelse övergår åtminstone mitt förstånd.
I en kommentar om hovrättsdomen skrev Dagens Nyheters Niklas Orrenius att en del svenska muslimer kommer att oroas över att Paludan nu har dömts till ett mildare straff. ”Skyddar Sverige sin muslimska minoritet?” skrev Orrenius. Hur nu tillåtandet av koranbränningar skulle betyda att muslimer i Sverige behöver oroa sig. Det är snarare i länder utan yttrandefrihet som minoriteter lever farligt. Den danske forskaren Jacob Mchangama beskriver det väl i boken Free speech: A history from Socrates to social media som kom ut häromåret. Det är ett feltänk att förbud mot hädelse ”skyddar” människor.
Under korankrisen gick det så långt att vänsterinflueraren Göran Greider vädjade till medierna att inte ”visa en fysisk koranbränning dag ut och dag in”, eftersom när ”en svår bilolycka inträffar visas inte offer i närbild”. Greider jämförde på allvar koranen med ”ett slags offer”. Enstaka exemplar av en religiös bok, för en världsreligion med över två miljarder anhängare, beskrevs som försvarslösa och döda offer.
I det senaste årets rättegångshandlingar om de uppmärksammade koranbränningarna har man enkelt kunnat se att hoten, dödshoten och de kastade stenarna kom från publiken, mot koranbrännarna. Inte tvärtom. Koranbrännaren Salwan Momika mördades, med flera skott mot huvudet, i Södertälje i vintras. Hade han fortfarande levt när tingsrättsdomen mot honom och parhästen Salwan Najen kom hade även han dömts. För att kunna döma Najem fick Stockholms tingsrätt verkligen anstränga sig: man tog Momikas värsta uttalanden, tolkade dem på värsta tänkbara sätt, och belastade Najem för dem. Rättsväsendet borde snarast möjligt fria honom.
Journalister och tyckare, som själva har lyxen att dagligen nyttja det fria ordet, har argumenterat för och till och med dragit i gång namninsamlingar för att förbjuda koranbränningar. Författaren Ulrika Knutson skrev efter mordet på Momika att ”hade lagstiftarna kunnat se 50 år fram i tiden så hade de tänkt sig för”, och alltså inte tillåtit koranbränningar. Som om rätten att häda skulle vara en liten futtig och oviktig sak, och som om religiösa fundamentalister skulle vara nöjda bara vi förbjöd koranskändningar. Har Knutson med flera redan glömt konstnären Lars Vilks, historieläraren Samuel Paty, tecknarna på satirtidskriften Charlie Hebdo, Jyllands-Postens redaktion, författaren Salman Rushdie, med flera? Det är en hopplös uppgift att försöka gå våldsverkare till mötes. När hot lönar sig kommer nämligen nya hotfulla krav.
Vanligtvis kloka människor vill av någon anledning helst slippa se det här. Så sent som häromkvällen fick jag på en offentlig tillställning i Stockholm frågan om varför jag skriver om hotet mot yttrandefriheten från islamister, och inte från andra grupper. Jag svarade att Lars Vilks inte jagades i 14 år tills han dog i en olycka för att ha tecknat Jesus som pedofil eller en judesugga. Denna självklarhet, att det hädelse mot just islam som leder till hot och våld, kan inte ha missats. Ändå ses det som ofint att nämna.
Vilken lättnad då att åtminstone en hovrätt ser en bränd bok för vad den är, när så många med stor ansträngning och vild fantasi har tappat fotfästet.
***
Läs även: Danmark – det nya förbudslandet
