Är det SD-pensionärer som ska försvara oss?
Det svenska försvaret borde dra nytta av den erfarenhet som svenskar som strider i Ukraina skaffar sig.
Bild: Johan Nilsson / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Någonstans i marken på Hercegovinas slätter ligger kroppen av en ung man som ville vara soldat. Ingen vet säkert var han finns, eller hur han dog, men kanske hade andra legosoldater ihjäl honom. Klart är i alla fall att han hade ett frikyrkligt förflutet och var pappa till ett litet barn. Hans bevekelsegrunder för att helt utan erfarenhet söka sig till ett blodigt inbördeskrig är, och förblir, ett mysterium.
Han är dock inte ensam. Krig har alltid lockat en osalig blandning av frivilliga soldater vars bevekelsegrunder varit lika skiftade som deras bakgrunder: professionella soldater som kan tillföra något, ideologidrivna, de som verkligen vill göra en insats, de äventyrslystna, de som vill bekräfta sin manlighet, psykopater samt en och annan idiot. Plus kombinationer av ovanstående.
Hur de uppfattats i hemlandet hänger ihop med politiken. Legosoldaterna i Bosnien hade ingen hög status. Ukrainas kamp mot Ryssland är däremot hela västvärldens angelägenhet och att åka dit och strida har, eller borde åtminstone ha, hög status.
Den senaste svensken som stupade i Ukraina var Andreas Broman från Sandviken.
Lokalmedia rapporterade att han även var nazist och bekräftade därmed att dom över död man aldrig försvinner.
Den första var löjtnant Edvard Selander Patrignani. Han sa upp sig från Försvarsmakten och åkte till Ukraina för att försvara Europa mot Ryssland på plats. Tre månader senare dog han, 28 år gammal, sedan hans befäl beordrat anfall i dagsljus, under ryska spaningsdrönare. Hans eftermäle är fint skildrat i vännen Rutger Brattströms text i SvD och i boken Stupad av Jon Forsling.
Hur många som totalt gett sitt liv är däremot svårt att få grepp om. Kanske tio, kanske fler?
Klart är i alla fall att dödstalen är på uppgång, enligt Christopher Forsbäck, en av svenska veteranerna i kriget. Skälet han anger är brist på utbildning.
I början av kriget anslöts de svenska frivilliga till välutbildade grupper inom den ukrainska armén. De som kommer nu hamnar i stället i helt nya enheter vilket ger längre överlevnadschanser.
Forsbäck har även märkt att fler unga svenskar kommer direkt från den militära grundutbildningen för att strida i Ukraina.
”Då har du inte mycket större chanser än de outbildade. De har ofta en romantiserad bild av krig, men har ingen aning om vad det faktiskt innebär att vara här", säger han till SvD.
Detta bådar illa, eftersom en ganska stor del av Sveriges försvar bygger på värnpliktiga och deltidsanställda.
Å andra sidan är det svårt för en soldat att bli erfaren utan ett krig. Att kunna agera professionellt i strid är därmed en dyrköpt och värdefull kompetens som både soldater och officerare borde förberedas på.
Särskilt nu när Sverige sakta men säkert sätts på krigsfot och Försvaret har svårt med personalförsörjningen.
Den svenska minimilönen för en soldat på 25 000 kronor, med ett snitt runt 30 000, är löjlig med tanke på att vederbörande förväntas döda och själv riskerar att dö eller såras på jobbet. De norska soldaternas lön på 64 000 kronor i månaden samt ofta fri bostad, är betydligt rimligare.
Fast det är klart. Om Sverige skulle dras in i ett storskaligt krig mot Ryssland står betydligt större saker än pengar på spel.
Paradoxalt nog är är över hälften (53 procent) av alla svenskar beredda att slåss för Sverige. 69 procent av männen och 37 procent av kvinnorna enligt en SOM-undersökning.
Villigast är män i åldrarna 50–64 år, som har hög inkomst och röstar på Sverigedemokraterna. Bland miljöpartiets väljare är det bara 33 procent som kan tänka sig försvara landet. Vad de tänker göra medan åldriga SD:are stapplar runt med vapen i hand är oklart. Kanske blunda och tänka på klimatet medan landet slits i stycken.
Den ålderskategori som är bäst lämpade att bli soldater, 16 till 29 år, är minst intresserade. Där är bara 41 procent villiga slåss för landet, medan de som närmar sig pensionen är betydligt mer intresserade.
Detta borde vara ännu ett skäl till att ta tillvara den blodiga, skitiga och brutalt råa kompetens som svenskar frivilligt skaffar sig i krigets Ukraina. Eller åtminstone visa uppskattning för vad de gör. Hemkomsten är trots allt inte alltid enkel för den som utkämpat ett krig och PTSD är en förbannelse som länge kan dröja sig kvar i själen.
Om man nu alls kommer hem, vill säga.
***
Läs även: Clowner utan gränser
Läs även: Vem vill egentligen ha ett fast jobb?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Någonstans i marken på Hercegovinas slätter ligger kroppen av en ung man som ville vara soldat. Ingen vet säkert var han finns, eller hur han dog, men kanske hade andra legosoldater ihjäl honom. Klart är i alla fall att han hade ett frikyrkligt förflutet och var pappa till ett litet barn. Hans bevekelsegrunder för att helt utan erfarenhet söka sig till ett blodigt inbördeskrig är, och förblir, ett mysterium.
Han är dock inte ensam. Krig har alltid lockat en osalig blandning av frivilliga soldater vars bevekelsegrunder varit lika skiftade som deras bakgrunder: professionella soldater som kan tillföra något, ideologidrivna, de som verkligen vill göra en insats, de äventyrslystna, de som vill bekräfta sin manlighet, psykopater samt en och annan idiot. Plus kombinationer av ovanstående.
Hur de uppfattats i hemlandet hänger ihop med politiken. Legosoldaterna i Bosnien hade ingen hög status. Ukrainas kamp mot Ryssland är däremot hela västvärldens angelägenhet och att åka dit och strida har, eller borde åtminstone ha, hög status.
Den senaste svensken som stupade i Ukraina var Andreas Broman från Sandviken.
Lokalmedia rapporterade att han även var nazist och bekräftade därmed att dom över död man aldrig försvinner.
Den första var löjtnant Edvard Selander Patrignani. Han sa upp sig från Försvarsmakten och åkte till Ukraina för att försvara Europa mot Ryssland på plats. Tre månader senare dog han, 28 år gammal, sedan hans befäl beordrat anfall i dagsljus, under ryska spaningsdrönare. Hans eftermäle är fint skildrat i vännen Rutger Brattströms text i SvD och i boken Stupad av Jon Forsling.
Hur många som totalt gett sitt liv är däremot svårt att få grepp om. Kanske tio, kanske fler?
Klart är i alla fall att dödstalen är på uppgång, enligt Christopher Forsbäck, en av svenska veteranerna i kriget. Skälet han anger är brist på utbildning.
I början av kriget anslöts de svenska frivilliga till välutbildade grupper inom den ukrainska armén. De som kommer nu hamnar i stället i helt nya enheter vilket ger längre överlevnadschanser.
Forsbäck har även märkt att fler unga svenskar kommer direkt från den militära grundutbildningen för att strida i Ukraina.
”Då har du inte mycket större chanser än de outbildade. De har ofta en romantiserad bild av krig, men har ingen aning om vad det faktiskt innebär att vara här”, säger han till SvD.
Detta bådar illa, eftersom en ganska stor del av Sveriges försvar bygger på värnpliktiga och deltidsanställda.
Å andra sidan är det svårt för en soldat att bli erfaren utan ett krig. Att kunna agera professionellt i strid är därmed en dyrköpt och värdefull kompetens som både soldater och officerare borde förberedas på.
Särskilt nu när Sverige sakta men säkert sätts på krigsfot och Försvaret har svårt med personalförsörjningen.
Den svenska minimilönen för en soldat på 25 000 kronor, med ett snitt runt 30 000, är löjlig med tanke på att vederbörande förväntas döda och själv riskerar att dö eller såras på jobbet. De norska soldaternas lön på 64 000 kronor i månaden samt ofta fri bostad, är betydligt rimligare.
Fast det är klart. Om Sverige skulle dras in i ett storskaligt krig mot Ryssland står betydligt större saker än pengar på spel.
Paradoxalt nog är är över hälften (53 procent) av alla svenskar beredda att slåss för Sverige. 69 procent av männen och 37 procent av kvinnorna enligt en SOM-undersökning.
Villigast är män i åldrarna 50–64 år, som har hög inkomst och röstar på Sverigedemokraterna. Bland miljöpartiets väljare är det bara 33 procent som kan tänka sig försvara landet. Vad de tänker göra medan åldriga SD:are stapplar runt med vapen i hand är oklart. Kanske blunda och tänka på klimatet medan landet slits i stycken.
Den ålderskategori som är bäst lämpade att bli soldater, 16 till 29 år, är minst intresserade. Där är bara 41 procent villiga slåss för landet, medan de som närmar sig pensionen är betydligt mer intresserade.
Detta borde vara ännu ett skäl till att ta tillvara den blodiga, skitiga och brutalt råa kompetens som svenskar frivilligt skaffar sig i krigets Ukraina. Eller åtminstone visa uppskattning för vad de gör. Hemkomsten är trots allt inte alltid enkel för den som utkämpat ett krig och PTSD är en förbannelse som länge kan dröja sig kvar i själen.
Om man nu alls kommer hem, vill säga.
***
Läs även: Clowner utan gränser
Läs även: Vem vill egentligen ha ett fast jobb?
