Är identiteten revolutionär eller reaktionär?

För ett år sedan försvann min plånbok. Jag trodde att jag tappat den på gatan och allt det besvärliga drog i gång med anmälda körkort, bankkort och id-kort. Det var ett trauma i fickformat, som att bli av med en del av sin identitet. Kanske skulle någon annan stjäla den? Några veckor senare ramlade plånboken ut när jag drog fram en pärm ur bokhyllan, där den av outgrundlig anledning hade hamnat, och allting löste sig utan att mysteriet fick någon riktig förklaring.

Även om jag fick tillbaka identiteten hade den fått sig en törn. Kunde jag ha bett om en ny när jag nu ändå hade polisanmält den förra som förlorad?

Identiteter har ju blivit flytande, med såväl könskorrigeringar som insprutade ålderskorrigeringar. Som straffad kan man välja att sitta i mans- eller kvinnofängelse och i den undre världen laborerar de fiffiga med så många olika namn att de knappt vet vilket som gäller för dagen. Under asylkrisen för tio år sedan saknade 91 procent av de som kom till Sverige id-handlingar, vilket lämnade fältet fritt för många att uppfinna sig själva på nytt.

Sådant som kallas identitetspolitik bygger lustigt nog på två svårförenliga ståndpunkter: att identiteter är fasta och medfödda och att de är föränderliga och självvalda.

Gruppidentiteten utgör en inlåsning med föreställda åsikter knutna till individens gener, samtidigt som var och en alltså har frihet att identifiera sig som katt eller kurd. Den sanna identitetstänkaren är fjättrad och lössläppt.

Ett tag trodde man att folk skulle ledsna på identitetspolitikens stereotyper. Men stamtillhörighet, hudfärg och kön är fortfarande markörer som ger bidrag och stipendier – och det dåliga svenska samvetet, en nationell krämpa, fortsätter att försörja diskrimineringsindustrin.

Är identiteten revolutionär eller reaktionär? Se där en fråga som kan överraska den som vill förändra världen genom att frysa fast delar av den! Det cirkulerar en teori om bosättarkolonialism, för tillfället riktad främst mot Israel, som förutsätter att invandring är av ondo. Tankegången är att den ursprungliga invånaren alltid har rätt, men en av de vanligaste orsakerna till krig har varit just oenighet om vem som först slog sig ner på en specifik plats.

Av invandringsmotståndet följer att alla som flyttat in bör återvända till platsen de kom från. Det är en långt mer radikal ståndpunkt än Sverigedemokraternas. Att norska vikingar kom till Grönland före de första inuiterna gör att inte ens urfolksdiskussionen blir enkel.

Identitet är nu inte det enda begrepp som körts i botten av överanvändning – man kan lägga till sådant som liberalism och feminism.

Under en 50-årsperiod från 1970-talets början var Sverige världens mest toleranta land – på gott och med tiden även på ont – och medan livsstilsliberalismen bredde ut sig krympte det liberala partiet till en spillra av sitt forna Bertil Ohlin-jag. Feminismen självdog när den blev regeringspolitik och opåkallat erkände en mer eller mindre fiktiv stat, Palestina, och kröp omkring i Teheran med sjal över håret. Inga är numera så tysta som feministerna om kvinnoförtrycket i muslimska miljöer, och sannolikt beror detta på att de gömt sig under det rosa täcket.

Att vara socialdemokrat är för framför allt de äldre en sorts identitet. Många tror att de med en röst på socialdemokratin vet vad de får – alltså 1950-talet i retur, en period med färre inflyttade bosättare. Men partiet är sedan lång tid tillbaka lika oberäkneligt som Donald Trump, och på en rad områden talar det sig varmt för sådant som det alldeles nyligen dömde ut som rasistiskt. Nato är det bästa som finns, näst Mello. De opponerar sig på centrala punkter mot sin egen politik. Hvad Socialdemokraterna vilja är nästan omöjligt att säga – knepigare än på August Palms tid – och ändå har de 35 procent av väljarna bakom sig och tuffar på mot en valseger i september.

Men varför skulle man förebrå dem? Det anmärkningsvärda är ju inte att människor ändrar sig utan att så många håller fast vid sina gamla ståndpunkter när samhället förändras.

Endast de bokstavstrogna inbillar sig att andra också är det; för dem finns bara de som är för och de som är emot, solidariska eller rasistfascistiska. Deras egen identitet har inte genomgått någon åsiktskorrigering.

Få är mer förstockade än de som är övertygade om att de förstod allting redan när de var 20 år. De har nog inte ens bytt körkort sedan dess.

***

Läs även: Lars Åberg: De beväpnades yttrandefrihet

Läs även: Lars Åberg: Var vi inte överens om att mångfald var bra?