Är ungdomar fula av egen kraft eller är det kapitalismens fel?

Fredag

Hur förändras möjligheterna att bilda en regering om Liberalerna åker ur Riksdagen? Svenska Dagbladet gör i dag en grundlig genomgång av frågan och om jag läser diagrammen rätt är svaret: inte alls. Med eller utan Liberalerna är läget mer eller mindre detsamma. Jag kan inte låta bli att känna att vi alla har något att lära om vår egen betydelse utifrån artikeln. Men kanske finns det också något annat att lära just för Liberalerna. 

Det säger något om den sjunkande svenska utbildningsnivån att många väljare inbillar sig att de väljer regering, när de i själva verket bara väljer en riksdag som i sin tur utser en statsminister, som i sin tur utser sin regering. Statsministern är fri att välja vem som helst till statsråd, förutsatt att den utvalda är svensk medborgare. Det är här Liberalerna har sin möjlighet.

Varför envisas med att gå omvägen över riksdagen, när väljarna trilskas? Det måste trots allt vara enklare att övertyga en person om nyttan av liberal regeringsmedverkan, än att övertyga hela svenska folket. Om man betraktar saken på så sätt kan det som nu drabbar Liberalerna snarare vara en välsignelse än en förbannelse. De kan bli det första partiet som går direkt till leverantören, utan enerverande, opålitliga och dyra mellanhänder. I den mån de alls behöver behålla partiet kan de förvandla det till en tankesmedja, som PJ Anders Linder så klokt föreslog här i tidningen nyligen.

Det finns förstås en annan fördel med den här modellen: de olika fraktionerna inom Liberalerna kan hålla sig väl med varsin regeringsbildare. Rätt spelat skulle det ge utdelning i liberala ministrar, oavsett vem som blir statsminister.

Jag vet inte varför Liberalerna vägrar att inse att de som mest egentligen bara behöver två stödröster, inte tiotusentals. Kanske är de mer konservativa än de vill erkänna.

Lördag

Det obegripliga med alla dessa ”experter” på svenska språket, vars enda budskap är att allt går an, är varför vi borde lyssna på just deras låt-gå-regler, om ingen ståndpunkt är bättre än någon annan. I dag är det Svenska Dagbladets språkorakel som läxar upp Björn Ranelid, eftersom Ranelid ilsknat till på dem som säger ”Han är bättre än dig”, snarare än ”Han är bättre än du”. Det har nästan hunnit gå ett ”halvsekel” sedan den ”sanningen” ifrågasattes av språkexperter, suckar Svenskans expert.

Det låter ju bestickande. Om man inte betänker att tiden går och att ”nästan ett halvsekel sedan” numera betyder 1979. Det vill säga sluttampen på det decennium som i jämlikhetens namn mer än något annat förstörde svenska språket. Det var under sjuttiotalet vi först fick lära oss att vad som helst går an, eller snarare att hafsig, missförstådd och obildad svenska var finare än annan, av klassmässiga skäl.

Det här var decenniet då barn fick lära sig att skriva ”mej”, ”dej” och ”sej”, att använda ”dom” genomgående för att slippa ”de” och ”dem” och att ”sån” och ”nån” minsann gick minst lika bra som ”sådan” och ”någon”. Det var decenniet då Skolöverstyrelsen för alltid förstörde svenskarnas skrivstil genom att införa den ”förenklade” SÖ-stilen. Resultatet var dels en epidemi av särskrivning, dels att lärarna till sist gav upp och slutade att alls lära barnen skrivstil.

Jag tvivlar inte på att det går att finna ett halvdussin språkexperter som kan ”bevisa” att Ranelid har fel i att det finns någon sanning vad gäller svenska språket, men jag tvivlar på att någon av dem har vackrare handstil än Björn Ranelid. Och om ingen ståndpunkt i språkfrågor är bättre än någon annan kan vi lika gärna välja våra auktoriteter på estetisk grund.

Söndag

Jag är inte alldeles säker, men jag tror att DN:s Susanne Nyström i dag är snubblande nära att kräva att betygskraven i naturvetenskapliga ämnen i grundskolan ska sänkas. Det är en aning omvälvande, för jag kan inte påminna mig att DN kommit i närheten av den sortens eftergiftspolitik mot studenter tidigare. DN:s vurm för meritokrati har alltid i grund och botten varit en tribalistisk lojalitet med de elevrådsordföranden, plugghästar och duktiga flickor som utgör tidningens egna medarbetare.

Syftet med Nyströms idé är att elever ska få bättre naturvetenskapliga betyg, bli uppmuntrade av det och därför välja att bli ingenjörer, som vi – eller åtminstone den svenska industrin – tydligen lider brist på. 

Det som gör det hela en aning oklart är att Nyström, mot slutet av artikeln, slänger in en brasklapp. Ett slags relativt betygssystem där betygskraven i andra ämnen än de naturvetenskapliga i stället kan höjas. Om eleverna blir lika besvikna över sina betyg i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, som de nu är över sina betyg i naturvetenskapliga ämnen, kan de lika gärna välja att bli ingenjörer som kulturgeografer, resonerar hon.

Men vad är den brasklappen värd, undrar jag?

Å ena sidan är det förstås väldigt DN:skt att uppmuntra elever genom att göra dem uniformt besvikna. Det är en uppfostrande moralism vi känner igen. Å andra sidan är idén nästan lite väl DN:sk, som om den klistrats på en färdig text som ett alibi. Hela texten, fram till slutstycket, är trots allt snarare en argumentation för att matematik och naturvetenskap inte är särskilt svårt, än för att musik och engelska är svårare än vi tror.

Efter att ha läst artikeln en gång till blir jag alltmer övertygad om att vi är på väg att bevittna en slitning, åtminstone inom enskilda ledarskribenter, av närmast existentiella mått på DN. Det är något passande med att det var ingenjörsbristen, inte som många skulle ha gissat Trump, klimatet eller Sverigedemokraterna, som till slut fick DN ur balans.

Måndag

Borde jag ompröva min övertygelse att unga människor slutat att idka könsumgänge, efter att ha läst att unga män rekordkonsumerar potensmedel?

Jag tror inte det. Så sent som förra veckan kunde jag konstatera att kondomtillverkaren RFSU halverade sin vinst förra året. Det ökade bruket av potensmedel bland unga män är antagligen ett tecken på att de behöver läkemedel för att alls komma till skott, de få gånger de inte lyckas undvika en naken flicka.

Kan det vara kapitalismens fel? Jag antar att det är möjligt. Kapitalismen är trots allt ”den osynliga allomfattande kraft vi själva skapat”, som Dramatens PR-avdelning uttrycker det i beskrivningen av dansteaterföreställningen ”Das Kapital”, som just nu spelas. Eller – för att använda en formulering från Teater Tribunalen, som till våren återupptar sin version av ”Das Kapital” – ”den mest ohotade norm vi lever under idag”. 

Det som får mig att tvivla en smula är att de båda teatrarnas beskrivningar av vad kapitalismen innebär – ofrihet, alienation, konformism, urholkat människovärde – låter så förvillande lika de problem som varje människa möter i livet, oavsett politiskt och ekonomiskt system. Den recensent som drog till med att ”kapitalismen är en dödsmaskin” har naturligtvis rätt i den meningen att under kapitalismen vet vi att våra liv kommer att sluta i döden, men det gör vi under alla andra system också. Bara religionen kan erbjuda något annat. I övrigt är det trots allt ett faktum att kapitalismen ger betydligt fler tillfälligt liv, än något annat system. 

Det motsäger förstås inte att kapitalismen kan ligga bakom de yngre generationernas ointresse för sex i praktisk form. Nästan alla konsumentvaruproducenter oroar sig när kundkretsen har för hög snittålder. Det gäller med all sannolikhet även producenterna av potensmedel. Om de kunde sprida impotens bland yngre skulle tillväxten vara säkrad. Frågan är hur de gör det. Kanske ser läkemedelsbolagen till att preparera ungdomarnas mat, ungefär på det sätt det påstods att försvaret gjorde med ärtsoppan, för att trycka ned sexualdriften och på så sätt öka försäljningen av potenshöjande medel.

Men vilken mat skulle det vara? Nästan alla under 35 petar i maten och om de äter något äter de specialmenyer – bara grönsaker, bara kött, bara något annat – som gör det svårt att få en rimlig träffbild. 

Kanske häller bolagen soda i kranvattnet, men det verkar osannolikt för det skulle drabba samtliga medborgare, oavsett ålder. Min erfarenhet är att mogna människor fortfarande har hälsosamma och aktiva kärleksliv. Kan de nyttja sig av skolbespisningen? Kanske, men kan verkligen en sådan konspiration förbli en hemlighet, med tanke på att mattanter över hela landet måste vara införstådda i vad som försiggår?

Det kan förstås vara så att läkemedelsbolagen helt enkelt haft tur och att ungdomarnas sexuella oförmåga inte har ett dugg med kapitalismen att göra. Kanske beror den bristande potensen bland unga på att unga människor inte längre är särskilt attraktiva, eller något annat lika uppenbart skäl. Det väcker förstås den betydligt mer komplicerade frågan om ungdomar är fula av egen kraft, eller om det är kapitalismens fel. Min spontana tanke är att ungdomars fulhet tilltar ju mer antikapitalistiska de påstår sig vara, men jag tror att vi lämnar den diskussionen till en annan dag.

Tisdag

Jag studsar till när jag läser att Alex Schulmans fru förbjudit honom att läsa julevangeliet före julklappsöppningen, eftersom högläsning ur Bibeln vore att ”tvinga religion på barnen”. Jag undrar vad deras barn tror att det är de firar, när de tindrar med sina små ögon invid granen? Något slags mystisk naturhögtid? Sven Stolpes bilolycka? Årets utdelning?

Men kanske hänger det samman med förra veckans kolumn, där Schulman kommer fram till att det är ett ”demokratiproblem” att han hjälper sina barn med läxorna. Förutom att vara ett samhällsproblem är det dessutom ett problem för Schulman själv, 49, som fylls av ”självhat”, ”vill skrika, kasta datorn i väggen” och ta sig ”ut ur” sin kropp när han påminns om det han tyckte var svårt i skolan och fortfarande inte har lärt sig.

Att inviga sina barn i den kulturkrets som de är en del av måste, om man tänker så, också vara ett ”demokratiproblem”. Alla föräldrar kommer trots allt inte att läsa julevangeliet för sina barn. Mer rättvist är att låta barnen sväva i jämlik ovisshet, så att de, när de i sin tur är 49, kan misslyckas med att hjälpa sina barn med läxorna.

Inom ett par generationer kanske vi äntligen har uppnått en behaglig egalitär okunnighet, där ingen egentligen kan någonting, men känner desto mer, vilket är en tilltagande fördel för offentlig karriär.

Onsdag

Skälet till att den nazistiska marschen i Salem i lördags bestod av ungefär en tiondel av de 2 000 personer som tillståndet medgav, var att andra nazistiska organisationer råkat arrangera julbord samma dag, läser jag i Expressen.

Utan att dra några andra paralleller kan jag konstatera att Nobelstiftelsen gjort samma misstag när den i dag håller sin årliga middag, just den kväll då Sveriges alla intellektuella, välverserade och vackra samlas på Fokus julmiddag. 

Det är inte första gången och jag förstår inte varför stiftelsen envisas med att aldrig lära av sina misstag. Hanna Stjärne är visserligen ny på posten som VD, men man förväntar sig att det finns någon form av institutionellt minne i en organisation av det här slaget. Nobelmiddagen i Stadshuset kommer trots allt inte bara att lida av att de bästa gästerna är hos oss på Nya Sällskapet, utan dessutom av att många tackat nej, eftersom de inte vill synas på bilder och i TV-sändningar som gör klart att de inte bjudits till Fokus middag.

Låt oss hoppas att det var sista gången den här fadäsen upprepades. Nobelprisen väcker trots allt en del internationellt intresse.

Torsdag

Kommer vi tids nog att få reda på hur det ”värdebaserade budskapet” löd, som fanns på den gula klänning som Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar egentligen skulle ha burit på Nobelfesten?

Det måste ha varit något förgripligt, eller åtminstone oartigt, eftersom Dadgostar i stället ”i sista stund” valde en röd klänning, helt utan budskap. Nu är visserligen Nobelfesten en av dessa tillställningar där även små avvikelser klassas som oförlåtliga, men att inte heller Expressen talar klarspråk och berättar vad klänningen bar på för påstående får mig att undra.

Vad kan vara för plumpt för att tryckas i en kvällstidning? Och varför väljer Expressen att anonymisera den ratade klänningens designer? Det brukar inte räknas som integritetskränkande enligt svensk pressetik att namnge skräddare. Riskerade ”budskapet” att klassas som hets mot folkgrupp, eller som ett lagbrott av annan art?

Jag ser att Dadgostar hamnade mellan Lars Heikensten och Per Wästberg. Jag tror jag ska ringa dem och se om de vet något mera.