Åsiktskorridoren sprack för sent för Gaza
Blir intressant, eller vämjeligt, att se om nuvarande regering – när det blir tryggt och riskfritt att kalla mördandet för etnisk rensning eller juridiskt folkmord – hävdar att de alltid stod på rätt sida.
Bild: AP
Plopp, sa det, och så var alla överens om att Israel spårat ur i Gaza. Som att dödandet av 52 000 palestinier (varav 14 000 barn) kom som ett scoop i en nyhetsflash, varpå även de högraste tyckonomerna plockade fram miniräknaren, funderade och tänkte att oj, nä, va, hoppla, det här verkar alldeles oproportionerligt jämfört med Hamas mord på 1200 israeler (varav 36 barn).
Plötsligt sjöng alla i änglakören. Badbollen som tryckts ner i vattnet under 1,5 år ploppade och sköt upp som en raket.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad hände? Varför just nu? Kanske därför att Norges utrikesminister Espen Barth Eide besökte SVT:s Agenda den 11 maj, kanske var det EU som höjde tonläget, kanske var det FN:s upprepade svältlarm, kanske blev Benjamin Netanyahu en alltför stor PR-katastrof när han började tala om total kontroll över Gaza, men raggadish och så lät alla, även Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard som så kallade vänsterextremister. Statsminister Ulf Kristersson skulle i måndags "kalla upp" Israels ambassadör efter att ha varit obegripligt, i ordets verkliga bemärkelse, undfallande.
I One day, everyone will have always been against, som blev en New York Times bestseller i våras, utgår journalisten Omar El Akkad från en tweet han skrev den 25 oktober 2023:
"En dag, när det är tryggt, när det inte längre finns någon personlig risk med att kalla saker vid deras rätta namn, när det är för sent att ställa någon till svars, då kommer alla att hävda att de alltid har varit emot det här."
Hans inlägg gällde ett fruktansvärt skeende, men beskriver mekanismerna i vilken brännbar politisk fråga som helst.
Åsiktskorridorer är en märklig best. De verkar så godtyckliga; en dag går det plötsligt bra att säga en sanning som man inte vågade eller ville uttrycka i går. Men snarare än godtycke nås vanligtvis en tipping point när en maktkamp förloras. Politiska djur, trots tjusiga ord och påstådda principer om kärleken till det fria ordet och frisk debatt, ägnar sig nämligen ack så gärna åt att med alla till hands stående medel – inklusive mobbning, utfrysning och skambeläggning – täppa till käften på motståndarsidan. Beteendet kan lite pretentiöst kallas intellektuell ohederlighet men är mest banalt mellanmänskligt – motståndaren är ju en total idiot! Skulle du själv, kära läsare, om du ägde en tidning eller ledde ett parti ta in massa dumheter?
Oops, nja. Socialdemokraternas partikongress pågår denna vecka. Medierna är fyllda av partiets taktiska spelteorier. Det är inte orimligt att betrakta mig som sosse. Jag gör det själv vart fjärde år när jag jämkar alla mina sjuka böjelser, högeråsikter och vänsteråsikter, särintressen och identitetsfrågor, och landar i gul lapp för Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. De är nämligen duktiga på att utstå idioti, ja till och med omfamna den. Sossarna plockar de mest populära bitarna ur åsiktkorridoren och gör sin godispåse.
Detta används emot dem. De kallas vindflöjlar. De påstås göra vad som helst för makt. Att Stefan Lövens Europa först "inte bygger murar" och två månader senare reste dem, brukar tas som ett exempel på denna karaktärslöshet, lustifikt nog mest av dem som älskar murar och borde uppskattat initiativet. Sedan senaste valförlusten har partiet dessutom inte bara synat utan höjt insatserna inom den starka nutida åsiktskorridor som hippiestämplar alla som ens piper att hårdare tag inte gör samhället säkrare.
Håll med om att det är skickligt. Men även respektfullt! Kanske är inte motståndarna idioter, kanske har de rätt. S är Sveriges mest populära parti och Magdalena Andersson åtnjuter högst förtroende av alla partiledare. De har nåt.
Och sedan, när åsiktskorridoren skiftar igen och väljarboskapen påminner sig om att invandring är nödvändigt för såväl ekonomisk tillväxt som bekämpning av inavel, och att det är smartare att förhindra våld än att förlänga straff efter mordet, ja då vet vi mångåriga Magdamoderater att sossarna snabbt skyfflar över både budskap och miljarder från högerpopulistiska slag i luften till flumsidans fritidsgårdar och samtalsterapeuter.
Vackert är det inte, särskilt om de låtsas, enligt El Akkads formulering, att de alltid stått där. Men det är politik.
Vad gäller Israels krigsbrott har Socialdemokraterna ryggen fri. Där blir det intressant, eller vämjeligt, att se om nuvarande regering – när det blir tryggt och riskfritt att kalla mördandet för etnisk rensning eller juridiskt folkmord – hävdar att de alltid stod på rätt sida.
För 52 000 palestinier spelar det ingen roll, de hann aldrig höra när åsiktskorridoren sa plopp.
***
Plopp, sa det, och så var alla överens om att Israel spårat ur i Gaza. Som att dödandet av 52 000 palestinier (varav 14 000 barn) kom som ett scoop i en nyhetsflash, varpå även de högraste tyckonomerna plockade fram miniräknaren, funderade och tänkte att oj, nä, va, hoppla, det här verkar alldeles oproportionerligt jämfört med Hamas mord på 1200 israeler (varav 36 barn).
Plötsligt sjöng alla i änglakören. Badbollen som tryckts ner i vattnet under 1,5 år ploppade och sköt upp som en raket.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad hände? Varför just nu? Kanske därför att Norges utrikesminister Espen Barth Eide besökte SVT:s Agenda den 11 maj, kanske var det EU som höjde tonläget, kanske var det FN:s upprepade svältlarm, kanske blev Benjamin Netanyahu en alltför stor PR-katastrof när han började tala om total kontroll över Gaza, men raggadish och så lät alla, även Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard som så kallade vänsterextremister. Statsminister Ulf Kristersson skulle i måndags ”kalla upp” Israels ambassadör efter att ha varit obegripligt, i ordets verkliga bemärkelse, undfallande.
I One day, everyone will have always been against, som blev en New York Times bestseller i våras, utgår journalisten Omar El Akkad från en tweet han skrev den 25 oktober 2023:
”En dag, när det är tryggt, när det inte längre finns någon personlig risk med att kalla saker vid deras rätta namn, när det är för sent att ställa någon till svars, då kommer alla att hävda att de alltid har varit emot det här.”
Hans inlägg gällde ett fruktansvärt skeende, men beskriver mekanismerna i vilken brännbar politisk fråga som helst.
Åsiktskorridorer är en märklig best. De verkar så godtyckliga; en dag går det plötsligt bra att säga en sanning som man inte vågade eller ville uttrycka i går. Men snarare än godtycke nås vanligtvis en tipping point när en maktkamp förloras. Politiska djur, trots tjusiga ord och påstådda principer om kärleken till det fria ordet och frisk debatt, ägnar sig nämligen ack så gärna åt att med alla till hands stående medel – inklusive mobbning, utfrysning och skambeläggning – täppa till käften på motståndarsidan. Beteendet kan lite pretentiöst kallas intellektuell ohederlighet men är mest banalt mellanmänskligt – motståndaren är ju en total idiot! Skulle du själv, kära läsare, om du ägde en tidning eller ledde ett parti ta in massa dumheter?
Oops, nja. Socialdemokraternas partikongress pågår denna vecka. Medierna är fyllda av partiets taktiska spelteorier. Det är inte orimligt att betrakta mig som sosse. Jag gör det själv vart fjärde år när jag jämkar alla mina sjuka böjelser, högeråsikter och vänsteråsikter, särintressen och identitetsfrågor, och landar i gul lapp för Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. De är nämligen duktiga på att utstå idioti, ja till och med omfamna den. Sossarna plockar de mest populära bitarna ur åsiktkorridoren och gör sin godispåse.
Detta används emot dem. De kallas vindflöjlar. De påstås göra vad som helst för makt. Att Stefan Lövens Europa först ”inte bygger murar” och två månader senare reste dem, brukar tas som ett exempel på denna karaktärslöshet, lustifikt nog mest av dem som älskar murar och borde uppskattat initiativet. Sedan senaste valförlusten har partiet dessutom inte bara synat utan höjt insatserna inom den starka nutida åsiktskorridor som hippiestämplar alla som ens piper att hårdare tag inte gör samhället säkrare.
Håll med om att det är skickligt. Men även respektfullt! Kanske är inte motståndarna idioter, kanske har de rätt. S är Sveriges mest populära parti och Magdalena Andersson åtnjuter högst förtroende av alla partiledare. De har nåt.
Och sedan, när åsiktskorridoren skiftar igen och väljarboskapen påminner sig om att invandring är nödvändigt för såväl ekonomisk tillväxt som bekämpning av inavel, och att det är smartare att förhindra våld än att förlänga straff efter mordet, ja då vet vi mångåriga Magdamoderater att sossarna snabbt skyfflar över både budskap och miljarder från högerpopulistiska slag i luften till flumsidans fritidsgårdar och samtalsterapeuter.
Vackert är det inte, särskilt om de låtsas, enligt El Akkads formulering, att de alltid stått där. Men det är politik.
Vad gäller Israels krigsbrott har Socialdemokraterna ryggen fri. Där blir det intressant, eller vämjeligt, att se om nuvarande regering – när det blir tryggt och riskfritt att kalla mördandet för etnisk rensning eller juridiskt folkmord – hävdar att de alltid stod på rätt sida.
För 52 000 palestinier spelar det ingen roll, de hann aldrig höra när åsiktskorridoren sa plopp.
***
