Att burka genom samtiden

Burka är ett plagg för kvinnor under inflytande av härsklystna män, men också ett verb i svenska språket, välkänt sedan trettiotalet. Burka. Det är något man kan göra – som burkslav. Termen uppstod bland sportfantaster och kom att beteckna motorcyklistens kompanjon i sidovagnen, han som parerar centrifugalkraften i kurvorna genom att luta sig ut efter bästa förmåga. Ingen vann en motortävling utan en bra burkslav.  

Senare kom begreppet även till användning inom kappseglingen. I styv kuling kan man se besättningen burka utmed relingen för att hålla båten på rätt köl. Enkla nöjen, som vore livet ett scoutläger på Jungfrufjärden.

Burkslaven är ibland min självbild. Så fort en diskussion drar i väg lutar jag mig åt motsatt håll, delvis för att undvika ärendets förutsebara totalhaveri. Delvis, märk väl. Min motsträviga hållning handlar lika mycket om att jag vantrivs i massrörelser och skyr dogmatiska predikanter man bara kan förhålla sig till som följare. Jag ville vara min egen. Det var därför jag började skriva böcker. Den friheten.

Men delvis har lutningen alltså att göra med omsorg. Även jag vill ju något. Det finns trots allt rörelser i tiden jag sympatiserar med, om än på mitt sätt, och dit hör den stökiga miljörörelse som var min ungdoms egentliga universitet. Gamla vänner från sjuttiotalet, numera bedagade professorer, påminner fortfarande om att jag alltid skulle sätta mig på tvären. Och det är sant. Så var det.

Någon god vänstergängare blev jag aldrig, och när en av alla dessa kommittéer kom på att vi skulle rädda planeten genom att enbart erbjuda vegomat på våra stormöten smet jag ut på stan för att få en korv med bröd. Endast rökförbudet, som proklamerades vid samma tid, gick att acceptera. Dock av självbevarelsedrift. Linsgrytan mina kamrater åt sig stoppmätta på var så gasbildande att en tändsticka i det läget hade sprängt bort ovanvåningen.

Ja, och på den vägen är det. Snart sagt allt kan gå till överdrift, och eftersom politiken kränger som en crossbana burkar jag så gott det går. Även av sekundärskam. De rättrogna har ju en osviklig förmåga att bli pinsamma. Rebellmammornas gatuteater är lika outhärdlig som alla klimatkatastrofscenarier tillsammans, eller för den delen lika genant som att läsa muslimfientliga sportbilsborgare utan stil.

De senare tävlar nu om att ropa vad-var-det-vi-sa, fastän det var andra som verkligen riskerade något när migrationsdebatten drog i väg. De gestaltar därmed ett amerikanskt uttryck som jag många gånger fann relevant i klimatsvängen: Don’t press your luck. Stark medvind är förrädisk. En grynna och båten kapsejsar.

Så låt mig återvända till burkan. Bör plagget förbjudas? 

För bara några år sedan, när många i den urbana medelklassen så innerligt gärna ville bistå en afghan utan känt födelseår, låg den skeptiker illa till som inifrån välviljans kvarter ens antydde att människosmugglarna nog hade mest att vinna, och i tangentens riktning den radikala ytterhögerns hårdföra män. Där är vi nu. Vart Sverige är på väg är som alltid oklart.

Och ja, om ett burkaförbud kan bidra till att religiösa fanatiker lämnar landet så tror jag att något väsentligt är vunnet. Nu hör till saken att just jag ogillar påbud från imaginära andeväsen och deras profeter. Islamister tycks mig vara värre än andra, men min kritik är generell ända dithän att jag finner det löjligt att i livets alla skeden ränna omkring iklädd prästkrage, som vore alltihop ett konfirmationsläger på Harpsund.

Det var obetänkt att låta Saudiarabien bygga moskéer på svensk mark. Missionärer ger jag inte mycket för. En svensk präst i Afrika fick nyligen frågan om han inte var orolig, nu när människor hade börjat slå ihjäl varandra. Svaret säger allt. ”Tanzania är ju ett land där alla är troende, även om man kanske tror på olika saker. Så de flesta säger och tänker också att ’må gud hjälpa oss’, och det vilar vi också i.” Exakt så. En vilstol.

Nog om det.

Återstår frågan hur man undviker totalhaveri. Förföljelse och pöbelvälde.

Inget slår en slät kopp kaffe och morgonens första cig utanför skrivarlyan på Södermalm. Armén av informatörer, copywriters och livskriscoacher har ännu inte vaknat. De enda som rör sig på gatan är utsocknes kvinnor i hemtjänstbolagens bilar, och jag bryr mig inte om vad deras hucklen kallas, tycker bara att vi ska vara tacksamma för att de är här och gör ett nödvändigt jobb.

Och nej, jag begär inte att de ska bada nakna efter sorglösa kräftskivor vid mindre sjöar med näckrosor i. Vi lever i ett fritt land.

***

Läs även: Evolutionen gör jobbet bättre

Läs även: Som unga liftare fick vi en ljus bild av mänskligheten