Även talangfulla människor kan vara tomma i bollen

Fredag 

Linné klassificerade svampar som maskar. Inte undra på att svenskar i allmänhet drog sig för att stoppa dem i munnen, åtminstone tills Karl XIV Johan kom hit och gjorde oss franskare. Men franskheten tämjdes snabbt. Svampen gick från att vara paria, via överklasskäk, till att bli en fältbiologig tråkmåns. En hobby för naturknarkande svenskar, på flykt från kultur och social interaktion. Men nu har svampen börjat spotta upp sig. 

I DN i dag läser jag om en handläggare på socialtjänsten i södra Stockholm som gått på psykedelisk svamp dygnet runt i två år. När folk talar om svamp i dessa dagar handlar det oftare om sådant, än om hemliga kantarellställen. Svampen är på väg att bli rebell igen. Om den förtjänar sin nyerövrade rock’n’roll-status är en annan fråga. Socialsekreteraren har inte direkt gått bärsärk. Chef och kollegor, berättar DN, har inte märkt att socialsekreteraren varit påverkad. Det har inte inkommit klagomål från brukare eller arbetskamrater. Effekten, åtminstone den yttre, verkar omärkbar. Antagligen har handläggaren fallit offer för modet med mikrodosering: den märkliga medelklassiga idén att knarka utan effekt. Hur någon alls fått reda på saken är en gåta. I den mån svamp faktiskt är rock’n’roll är den rock’n’roll i brusreducerande hörlurar. 

Kavajerna som Mikael Persbrandt bär i rollen som Dag Hammarskjöld i julens stora film, verkar vara för korta. Det kan vara en synvilla, eftersom Persbrandt är betydligt biffigare än det spinkiga originalet, men jag tror inte det. Å andra sidan verkar han ha lagt sig till med en vekare, intellektuell haka, anpassad för religiösa och sexuella grubblerier. 

Om jag räknar rätt har riksdagen gjort 13 misstroendeförklaringar sedan 1974 då vi fick den nya riksdagsordningen, åtta av dem under regeringen Löfven. Han är också den enda som blivit fälld, i juni 2021. Nu är det miljöministern som ska prövas och med all säkerhet slinka igenom, eftersom det mest handlar om att Centern behöver lite uppmärksamhet. Men ingen, knappt ens journalisterna, verkar låta sig störas i julstöket. 

Lördag 

Jag antar att det strider mot pressetiken att namnge den tidigare liberale politiker som blivit dömd för att ha sprayat ”Hitlers kuksugare” på Nationalmuseum. Ni kan googla fram namnet själva. Det är synd, på sätt och vis, att etiken hindrar oss att gå rakt på det här ämnet, för det finns en hel del intressanta frågor man skulle vilja ha svar på. Budskapet är i sig en aning kryptiskt, valet av plats lika så och framför allt undrar man förstås vad som har hänt. 

Liberalerna verkar vara överrepresenterade vad gäller ledande representanter som, ska vi säga, slår in på kognitivt alternativa banor. För lite drygt tio år sedan hade de en riksdagsledamot, som hyllades för att gå rakt på MC-gängen, drog på sig en mängd dödshot och sedan gradvis försvann i väg i tangentens riktning. En vanlig nyhetskonsument märkte det bara på att ledamoten försvann från den mediala offentligheten, trots att hon egentligen fanns kvar och var än mer högljudd än förut. Det var i stort sett bara Staffan Dopping, då på radion, som tog sig an saken och intervjuade personen i fråga, så att väljarna skulle kunna begripa vad som skett. Det var ett av de skickligaste journalistiska arbeten jag tagit del av. 

Närmar mig de sista sidorna i omläsningen av Martin Amis Information och kommer att sakna hans spänstigt, respektlösa ton. Jag antar att jag kunde ta mig an London Fields igen, men den näst sista delen av Proust ligger och väntar och om den blir liggande riskerar jag att hamna i den sorgliga skara som kroknat på det pretentiösa upploppet. Det vore, antar jag, som att bryta Stockholm Marathon på Sturegatan på väg mot målgång i Stadion. 

Muharrem Demirok får ett långt personporträtt i DN:s lördagsbilaga av lite oklar anledning, även efter att man har tagit sig igenom artikeln. Att Jörgen Lantz fyller 80 motiverar en betydligt kortare och mer innehållsrik text på familjesidorna. Lantz lutar ju längre vänsterut, men det är inte nödvändigtvis ett problem för dagens Centerparti. Med Björne som partiledare skulle de kunna få en nystart. 

Bradley Coopers Maestro, som vi ser på kvällen, är en genomarbetad storsatsning, men känslan dröjer sig ändå kvar att man inte kommer Leonard Bernstein in på huden. Att filmen nästan helt går förbi hans mer populära stycken, inklusive West Side Story, och i stället dröjer sig vid hans Mahlertolkningar är ett smart och modigt grepp. Möjligen fanns inte så mycket mer att komma nära. Tom Wolfes Radical Chic, om amerikansk överklassvänster, utspelar sig till stor del på ”that party at Lenny’s”, när Bernstein håller bjudning för Svarta pantrarna i sin Park Avenue-våning. Även talangfulla människor kan vara tomma i bollen. 

Söndag 

Vinterns scenograf har låtit pudra marken med ett klädsamt, tunt lager snö lagom till julaftonsmorgon.  

Det var efter El Alamein som Churchill talade om ”slutet på början”. Då var det drygt två och ett halvt år kvar till segern i Europa, händelsevis ungefär lika länge som det är till nästa riksdagsval. När kriget var över konstaterade Churchill, en aning överdrivet, ”Före Alamein hade vi aldrig haft en seger. Efter Alamein upplevde vi aldrig något nederlag.” Kanske är det något sådant Ulf Kristersson hoppas på, när han lånade Churchills uttryck i sitt jultal. I så fall har alla de som beskriver jultalet som ”mörkt”, missat poängen. Maskerad hoppfullhet är en bättre beskrivning. Eller önsketänkande. 

Vi har en liten Donald Trump som hänger i granen, som ett slags besvärjelse. I julpyntsformat kommer Trump till sin rätt. I naturlig storlek ser han onaturligt uppblåst ut. Den verklige Trump får mig alltid att tänka på Wodehouse fras: ”han såg ut som om han hade blivit hälld i sina kläder och glömt att säga stopp”. 

Svenska Dagbladets Tersesa Küchler har skrivit en helsida om restaureringen av Van Eycks altartavla i Gent. Det pågår ett rejält gruff om verket är på väg att förstöras eller inte. Altartavlan har en fascinerande och dramatisk historia. Möjligen är det så att den inte blir konstnärligt bättre av att renoveras, upptäcker jag när jag slår på saken på annan plats. BBC noterade redan för ett par år sedan att Guds lamm – i centrum av de tolv pannåerna, varav elva är original – efter renoveringen ser ut som en seriefigur. Det vackert realistiska lammhuvudet i mjukt ljus har renoverats till något som ett barn kunde ha ritat. Ögonen sitter inte längre på sidan av lammskallen, utan stirrar rakt fram. Mulen är sned och påminner mer om en hundnos. 

Poängen är att det inte beror på ett dåligt arbete, tvärt om. Under restaureringen upptäckte man att någon estetiskt sinnad konstnär bättrat på originalets brister på 1500-talet, hundra år efter Van Eyck var klar. Det fjantiga får som vi ser i dag är det ursprungliga. Det vackra vi såg tidigare en hårdhänt retuschering. Det ligger antagligen något sorts livsvisdom i detta. 

Lagom till midnattsmässan – som sedan flera år tillbaka inte hålls vid midnatt, av hänsyn till ålderstigna påvar och influgna barn från hela världen – hittar jag rökelsen jag köpte i Las Palmas förra vintern. Ganska snart ligger ett dis över hela huset, men brandlarmet löser inte ut. På Petersplatsen står en 28-metersgran från de italienska alperna och Heliga stolen är noga med att upplysa oss om att den ändå var på väg att ramla, när den höggs. Sjutusen torkade edelweissblommor lär dekorera trädet, men det enda som syns är muntert blinkande lampor i olika färger, på italienskt manér. Charlotta Smeds, som chefar för Vatikanradions svenska redaktion, gör ett så bra jobb som kommentator att man undrar om SvT valt henne av misstag. 

Måndag 

Svenska Dagbladet kan upplysa oss om viktiga forskningsrön i dag: ”Fysisk aktivitet är bättre botemedel mot stillasittande än forskarna trott”. Rubriken är så bra att jag aldrig kommer mig för att läsa artikeln. 

Vad ska man göra med juldagen, som ändå måste vara den ledigaste dagen på hela året? Frågan besvarar sig själv när jag tar itu med att kalka av espressomaskinen, med följd att den helt slutar släppa igenom något vatten. Efter ett par timmar har jag återställt något slags flöde. Det värsta med att avkalka kaffemaskinen är att man inte kan ta en kaffe i väntan på att den blir klar. 

Från fronten i kriget mot det imperialistiska hyckleriet noterade jag häromdagen att Kajsa Ekis Ekman förklarade att hon mycket hellre skulle bli tagen gisslan av Hamas än av den israeliska armén. En intressant och originell synpunkt, som borde kunna ligga till grund för en intressant enkät bland svenska kulturpersonligheter lagom till nyår. Vilka väpnade miliser skulle de helst rövas bort av under det nya året?  Vilken frihetskämpe skulle de vilja begravas levande av? Vilken representant från det globala syd vore det en solidaritetsakt att våldtas och halshuggas av? Vi går verkligen från klarhet till klarhet i de här frågorna. 

Kungen inleder sitt jultal – den enda gången medierna kallar honom konungen – med en anekdot om en ung, sydafrikansk scout. Han var mycket stolt över sin scoutskjorta: ”När jag bär den, känner jag mig trygg och fredad. Inte ens de tuffaste grabbarna vågar gå på mig.” Kungen går inte så långt att han påstår att scoutklanen skulle kunna tränga ut de kriminella klanerna, men det är något ditåt han antyder. Kanske har han rätt, även om jag misstänker att avansen av att sälja kakor och bingolotter är mindre än att sälja tramadol och gräs. 

Anna Maria Corazza Bildt, som blivit liberal för att ta sig in i EU-parlamentet igen, har snärjt in sig i en EU-flagga på bilderna i dagens Svenska Dagbladet. Hon vill avskaffa vetorätten inom EU för ”de stora avgörande frågorna”. Britterna verkar ha lärt sig ett och annat av brexit, men EU-fantasterna har inte lärt sig ett dugg. 

Tisdag 

Dennis Searby och Alexander Andrée, båda professorer i antika ämnen, skriver på DN Debatt att konsten att läsa gammal svenska i snirklig handstil är på väg att dö ut. Ingen student erbjuds eller ägnar sig åt det som kallas paleografi, det vill säga läsning och tolkning av äldre handskrifter. Det lär väl inte bli veckans stora ämne på kultursidorna, vars skribenter är upptagna med att gå på charmkurs för att bli omtyckta och att träta om Camilla Läckbergs kvaliteter, men det borde vara det. 

S har just avverkat en bok av Sidney Lumet och därför har vi nu sett tre av hans filmer i rad: Serpico, Dog day afternoon och Network. Det var länge sedan jag sett någon av dem och de är alla förvånansvärt omärkta av de femtio år som gått. Network är snarast profetisk om mediernas utveckling efter sociala medier, långt innan sociala medier fanns. 

Sean Thomas skriver en kort artikel i Spectator, där han använder Umberto Ecos nio punkter som definierar fascismen på woke-kulten. Resultatet är i all enkelhet rätt slående. Det förklarar möjligen också varför woke-rörelsen har sådan svaghet för all sorts fascism som inte själv kallar sig fascism, från Hamas till de radikala delarna av Black Lives Matter. 

Onsdag 

Vår mest närstående barnfamilj litar till SJ för att ta sig till Skåne och det blir, som så ofta, en rafflande thriller som håller hela dagen. Först blir tåget försenat för att det inte finns. Sedan dyker ett tåg upp, men utan reserverade sittplatser och med färre sittplatser än utlovat. Därefter blir det stående, eftersom det saknas ”kvalificerad förare”. När tåget väl kommer i väg blir det växelfel och någon, möjligen den kvalificerade föraren, får till sist gå ut och inspektera växlarna manuellt. De vuxna får 200 kronor var att använda i bistron, som stängt när de kommer dit. Fyraåringen får ett frågeformulär att fördriva tiden med. Den första frågan är ”vilken är din största reseupplevelse”? Han svarar ”när jag åkte tåg till mormor och morfar i dag”. 

Ännu en av regeringens statssekreterare utreds för att ha anlagt en olovlig brygga. Skulle det dyka upp en tredje går det inte längre att blunda för klassmönstret i den här kriminaliteten. Att smyga ut flyt-trallar i vattnet verkar vara den övre medelklassens favoritförbrytelse. Nu vet vi förstås inte hur den här historien slutar. Om bryggan behöver anmälas till Länsstyrelsen beror, enligt TT, på om det ”utförs vattenverksamhet” vid den. Det låter som ett slags gummiparagraf, men varför inte fördriva ett par mellandagstimmar med att lista alla aktiviteter som sker på en brygga, men som ändå inte kan klassas som ”vattenverksamhet”. Skicka listorna till Tobias Billström. 

Torsdag 

Ett märkligt skymningsljus ligger över landskapet hela förmiddagen denna min 56:e födelsedag. Ett omen, skulle jag tro. 

Socialdemokraterna, 134 år, ska ta fram ett nytt partiprogram, eftersom ”det hänt saker”. Hans Dahlgren, som leder arbetet, ”utgår från att partiets grundprinciper kommer att ligga fast”. DN-artikeln handlar mest om de grundprinciper som inte längre kan ligga fast. 

***

Läs även: Jag står inte ut i detta sjuka tidevarv

Läs även: Hur har folk tid med allt tidsfördriv?