Fast i lyckohjulet

I vår tid ska alla lägga sig i. Journalister och aktivister, lobbyister och influencers kan inte hålla fingrarna borta från hjulet för att få det att spinna snabbare.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Kan ni känna hur det står och väger?  

Det finns nästan något rofyllt över Albertus Pictors lyckans hjul, som han lät pryda vägg eller tak i nästan varje kyrka han målade. 

Regnabo. Regno. Regnavi. Sum sine regno. 

Jag ska få makt. Jag har makt. Jag har haft makt. Jag är utan makt. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Obönhörligt och bokstavligen revolutionärt, förstås, men man får ingen känsla av att hjulet spinner som i roulett. Tempot är snarare oxkärrans, trots att Pictor levde i en tid när svenskar och danskar, herremän och kungar, hanseater och bergsmän låg i ständig fejd och bildade oheliga allianser. Oftast kortvarigare än en midsommarnatt. 

Det fanns inga sociala medier, förstås, undantaget kyrkbacken. Men skälet att Pictors hjul saknar fartränder är nog snarare att folk i allmänhet inte ansågs, eller ansåg sig själva, ha med saken att göra. Lyckans hjul riktade inte in sig på någon särskild, maktfullkomlig storfräsare. Att det alltid fanns någon som kunde säga ”regno”, ”jag har makt”, var en självklarhet. Trösten som lyckans hjul gav bestod inte i ett hopp om att bli av med herrarna, utan i att varje enskild herre förr eller senare bet i gräset. Visst, det kom en ny, men förr eller senare gick det åt helvete för honom också. 

Det finns ett slags lakonisk acceptans över lyckans hjul, ungefär som i motivet med ålderstrappan som blev på modet ett par hundra år senare. 

I vår tid ska förstås alla lägga sig i. Journalister och aktivister, lobbyister och influencers kan inte hålla fingrarna borta från hjulet för att få det att spinna snabbare. Inte ens allmogen går fri, åtminstone inte om den rör sig i närheten av något av Sveriges Radios eller Sveriges Televisions kontor, där reportrar hänger som klasar i gathörnen för att få till dagens skörd vox populi

Det ska fan vara statsminister. 

Ulf Kristersson hade ingen smakstart. Herre blev han, men med Sverigedemokraterna som motsvarigheten till Hansan: kungamakare i bakgrunden med makten att rycka kläderna av kejsaren om inte räntan blev betald. Inte ens i de egna leden var entusiasmen ogrumlad. Han kunde inte beta av borg efter borg för att visa vem det var som bestämde. Det blev dyrtider och svårt med skattelöftena. Oro i landet och inte trupper nog att återställa ordningen. En eskatologisk rörelse, som manade folket till olydnad och fick uppbackning av såväl vetenskapligt som journalistiskt prästerskap. Och det alldeles vanliga prästerskapet, om det nu spelar någon roll längre. 

Men så gick alliansen igenom. 

När Kristersson fick vinka till Joe Biden inför sittande kongress var det lika stort som om Karl Knutsson Bonde hade blivit kallad till Rom för att hyllas av påven. Regno. Mot sådan uppbackning har inte ens Hansan eller Magdalena Andersson mycket att sätta emot. 

Äntligen lyfte det. I ett par veckor. 

Vad efterverkningarna blir av att Kristersson valde att satsa hela sin nyvunna mantel på könstillhörighetslagen, tvistas det om. En del säger att stor skada åsamkats hans parti, kanske permanent. Andra att saken nu är ur världen. Allt hänger på om Kristersson förmår slå tillbaka laglöshet och nidingsdåd i rikets städer. Det var – paradoxalt och cyniskt som ofta i politiken – just ett sådant nidingsdåd som räddade Kristersson undan kraftigare kritik, när Moderaterna möttes strax före riksdagsbeslutet. 

Det enda vi vet säkert, är det som 1400-talets svenskar också visste: lyckans hjul står aldrig stilla. Möjligen går det att vrida bakåt en bit, för att fördröja kanan ned mot regnavi och sum sine regno. 

Kan ni känna hur det står och väger? 

***

Text:

Toppbild: TT