Beröringsskräck för döden

En klar majoritet av svenska folket är positiva till dödshjälp: 87 procent i Aftonbladet/Sifo, 61 procent i Novus/Kit.

Det finns två former av dödshjälp. Eutanasi innebär att vårdpersonal avslutar ens liv. Det är tillåtet i Nederländerna och Belgien sedan 2002 och i Luxemburg sedan 2008. Kravet är att lidandet är hopplöst och outhärdligt och att rimliga alternativ att lindra det saknas.

Assisterat döende innebär att man själv avslutar sitt liv men att någon annan tillhandahåller medlen. I Schweiz görs det vid särskilda kliniker som drivs av ideella organisationer. I flera delstater i USA får läkare skriva ut dödligt gift som patienten tar själv enligt Death with dignity act, även kallad Oregonmodellen. Kravet är att två oberoende läkare ska intyga att man har en sjukdom som kommer att leda till döden inom sex månader. I Oregon har lagen varit i kraft sedan 1997  och nyligen infördes samma system i Kalifornien, USA:s folkrikaste delstat.

Kanada införde 2016 en lag som tillåter både eutanasi och assisterat döende för dem med svårt lidande på grund av ett obotligt tillstånd som relativt snart kommer att leda till döden. Detta ska intygas av två oberoende läkare.

I länder där dödshjälp är tillåtet är det högst några procent av alla som dör på det sättet. Det vanligaste skälet är att man vill behålla sin värdighet, autonomi och kontroll. De flesta som får dödshjälp har cancer, andra vanliga diagnoser är neurologiska sjukdomar och hjärt-kärlsjukdom. Personer med funktionsnedsättning och etniska minoriteter efterfrågar inte dödshjälp oftare än andra, medan personer med hög utbildning och god ekonomi är överrepresenterade.

Medan allt fler länder inför någon form av dödshjälp får frågan inte ens utredas i Sverige. De svenska politikerna hyser nämligen »en svårartad beröringsskräck« i frågan, enligt Barbro Westerholm, läkare och liberal riksdagsman. Sedan utredningen »Vård i livets slutskede« avvisade dödshjälp 1997 har det varit locket på. Enstaka riksdagsmän motionerar regelbundet om att frågan ska utredas, vilket lika regelmässigt fimpas av ansvarigt statsråd.

Förvisso finns redan i dag en bred gråzon med möjligheter att förkorta livet utan att bryta mot lagen. Läkarna kan avsluta livsuppehållande behandlingar eller låta bli att sätta in sådana, man får ge höga doser smärtstillande och numera även söva ner lidande patienter den sista perioden, så kallad »terminal sedering«. Problemet är att man som patient är utlämnad åt läkarens goda vilja. Det går inte att försäkra sig om att få en smärtfri död.

Läkarkåren är generellt mindre positiv till dödshjälp än folk i gemen och läkarnas fackförening, Läkarförbundet, har tagit ställning emot. Ungefär en tredjedel av läkarkåren är för dödshjälp och något fler motståndare; äldre läkare är mer positiva och psykiatriker mest välvilligt inställda.

De som är motståndare till dödshjälp menar att den inte behövs om man har god vård med liberal smärtlindring i livets slutskede, så kallad palliativ vård. Men de som vill ha dödshjälp räds inte framför allt smärtorna, utan kontrollförlusten – nio av tio av dem som får dödshjälp i Oregon har tillgång till palliativ vård på hospice, vårdenheter för döende patienter. Folk vill ha både bra terminalvård med smärtlindring och själva få bestämma när de ska dö.

Det är begripligt att läkarkåren känner oro inför att åläggas en uppgift man tycker verkar tung och obehaglig, och kanske rentav strider mot ens etiska kompass. En vettig lösning på detta dilemma lanserades nyligen i Timbroskriften »Låt mig gå« av läkarstudenten och liberalen Kajsa Dovstad. Hon föreslår dödshjälp enligt Kanadamodellen och att den endast får utföras av läkare med särskilt certifikat. Därmed blir dödshjälp frivilligt för läkaren, ingen lagklausul om samvetsfrihet behövs, samtidigt som lidande patienter får makt över sitt döende.

En sådan modell löser inte alla problem. Både Oregonmodellen och Kanadamodellen kräver att man är mentalt klar och beslutsför. Dementa patienter kan inte anses beslutsföra och man kan inte i förtid bestämma att man ska få dödshjälp om man längre fram blir dement.

Det finns förstås massor av problem och avgränsningar som behöver göras. Kanske skulle en utredning rent av komma fram till att dagens system, med en bred gråzon av pragmatiska lösningar där patienterna är utlämnade åt läkarnas välvilja, är det bästa. Men att vägra att ens utreda frågan är odemokratiskt och oacceptabelt.

Text: Agnes Wold