Blume: När kommunistisk arbetskultur kallas västerlandets framtid

Flera kända kinesiska techbolag tillämpar ett »996-schema«, vilket innebär att de anställda jobbar från nio på morgonen till nio på kvällen, sex dagar i veckan. Modellen, som tidigare i år ledde till anställdas protester i sociala medier, försvarades av bolagsledarna; utan den skulle ju företagen konkurreras ut.

Samma anda präglade ett inslag i en dokumentär om en kinesisk skola jag såg för en tid sedan, där barnen drillades till det yttersta – i partiets och nationens namn. En svensk berättarröst sade hänfört: »Kanske är detta ett tempo vi måste vänja oss vid för att inte halka efter Kina«, varefter en svensk näringslivschef i beundrande ordalag talade om hur kineser minsann lever för att arbeta, medan västerlänningar arbetar för att leva.

På 60-talet vurmade en blind vänster för Maos Kina. Nu tycks delar av näringslivet nästan lika blint hylla kommunistisk arbetskultur. Och återigen känns George Orwells »Djurfarmen« aktuell. Där gör djuren uppror mot människan under parollen »alla djur är lika mycket värda«. Eftersom grisarna tycker att de är lite mer jämlika än andra lägger de beslag på maten, dresserar hundar till sitt försvar och utdelar den piskande ordern: »Arbeta hårdare«, under hot och tomma löften om vila på en äng vid pensionsåldern. Hästen Boxer lyder lojalt. Strävsamt jobbar han till slut dygnet runt på den väderkvarn de beordrats bygga. Varje gång han känner tröttheten värka, upprepar han mantrat: »Jag måste hugga i ännu hårdare«.

Inte sällan framställs en arbetskultur liknande den vid de kinesiska teknikbolagen som en framtid som västvärlden bör ta efter. Att göra en förtryckande kommunistregims arbetsideal till ett utvecklingens mantra känns dock inte särskilt framåtskridande.

Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes hade på 30-talet en helt annan, kanske väl aningslös definition av framsteg. Han fick för sig att ekonomisk tillväxt – om vi investerade resurserna rätt – skulle kunna föröka sig så att människor i västvärlden år 2030 i princip skulle kunna sluta jobba och ägna sig åt andliga värden; som konst och poesi. I dag ter sig hans vision aningen världsfrånvänd; även om tidningar lagom till slutet av semestern lägger ut reportage om folk som »lämnat ekorrhjulet« och flyttat ut till ett hus på landet för att väva och njuta av familjen och levandet. Mellan raderna framkommer dock inte sällan att personen ifråga är åtminstone halvt försörjd av en partner, eller har kunnat spara ett ansenligt kapital och (ja, i Keynes anda), placerat pengarna rätt.

Men hur många anti-stressartiklar som än varnar oss för att vi vid dödsbädden lär ångra att vi jobbade för mycket, handlar hårt arbete sällan om prestige som främsta drivkraft. I stället rör det sig ofta om ren överlevnad i ett samhällssystem som kräver det; om att med knappa medel och tid kunna ge patienter den vård som krävs, elever den undervisning de behöver. Och vad skulle ske om alla sjuksköterskor plötsligt bestämde sig för att »hoppa av ekorrhjulet«? Kanske bör vi – för att förhindra sådana (till viss del redan pågående) katastrofer – börja med att sluta anamma ett människo-förbrännande, kommunistiskt arbetssätt som framtidsmodell och enda alternativ till avhoppet.

För vad blir den allt hårdare arbetande Boxers belöning i Djurfarmen? Jo, när grisarna inte längre har maximal nytta av honom fraktas han bort, till vad som sägs vara ett sjukhem. Hans hjärtevän Clover skrapar förtvivlat med hoven i marken när hon ser hästsläpet försvinna och – för sent – inser vart de kör honom: Till slakten.