Brev från Brooklyn

 »Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter!«, skanderar publiken en sista gång och jublar när Gloria Steinem stiger fram till mikrofonen i auditoriet. »Wow«, säger hon, med en nick mot museichefen Elizabeth Sackler som precis levererat en översvallande introduktion. »Jag tror inte nån har jämfört mig med Dalai Lama förut. Although I gotta say – he looks better in a skirt.«

Publiken skrattar och Steinem kommenterar betydelsen av att glädjas i en plågad värld. »Skratt är den enda fria känslan. Till och med kärlek kan tvingas fram hos en som är isolerad och beroende.« Hon pekar på två mikrofoner framställda för publikfrågor. »Vi får försöka bryta det här hierarkiska upplägget med en panel på scenen och en passiv publik. Hierarkier är byggda på patriarkat, och patriarkat fungerar ingenstans i världen längre. Vi får låtsas att vi sitter i en cirkel.«

En obruten ideologisk tradition kopplar detta auditorium till New Yorks Citys Town Hall år 1971, där Norman Mailer försvarade »Könets fånge« mot arga, roliga intellektuella feminister med Germaine Greer i spetsen. Jag misstänker att många ansikten ur den briljanta debattdokumentären »Town Bloody Hall« skulle gå att känna igen i publiken i dag. De är äldre nu och klädda i de kulturmäktigas uniformer: kulörta power suits, svart minimalism, scarves.

Många yngre feminister i rummet är också profilerade. Andra har, som jag, sett en tidningsnotis och bara vandrat in.

Elizabeth A Sackler-centret för feministisk konst på Brooklyn Museum firar sin fyraårsdag med ett panelsamtal om sexuellt våld mot kvinnor i krigstid. Redaktörerna för en färsk antologi, »Sexual Violence Against Jewish Women During the Holocaust«, berättar att deras ämne länge varit tabu inom akademin. Nazisternas sexbrott dokumenterades inte av dem själva, sex mellan »arier« och judar var ju olagligt. Att förövarna också inkluderade nazisternas lokala allierade, män som gömde judar på flykt, judiska makthavare och till och med medfångar har gjort brotten ännu svårare att vittna om. Först nu börjar forskningen komma ikapp.

En bild tonar fram av en giftig dynamik mellan två separata skamkulturer – anklagandet och utpekandet av offer för sexbrott, samt de komplexa skuldkänslorna hos dem som överlevt folkmord. Talare ser samma mönster i Rwanda, Jugoslavien, Kongo. Det tog lång tid att få in sexbrott i åtalen i de internationella domstolarna, berättar en jurist. Genombrotten har tyvärr heller inte alltid hjälpt offren, som i praktiken kanske hellre såg miljonerna öronmärkta för rättvisa investerade i fredsåtgärder och skolor. Kulturen av att straffa även offer som juridiskt har fått rätt är svårbruten, i Rwanda precis som i Sverige.

I USA är feminismen en hotad marginalrörelse, men precis som hos oss tjafsas det där en hel del mellan generationerna. Även jag ler lite nostalgiskt åt Steinems övertygelse att det kvinnliga essentiellt trivs bättre i cirklar än rektanglar – för feminister i min generation är könen sällan bara två stycken eller entydigt olika. Men det betyder inte att jag tycker att andravågs­feministerna är ute och cyklar. Bevisligen är det också fruktbart att ställa kategoriska frågor som huruvida den kvinnliga upplevelsen av en viss konflikt skiljer sig från den manliga. Eller att göra en läsning av världshistorien med sexuella rättigheter i fokus.

Mitt amerikabrev får avslutas med följande insikter: att kvinnohistoria är livsviktig för vår förståelse av samtiden. Och att befrielsen inte är nära, trots att tiden är mogen, den är knappt synlig vid horisonten. Vi måste lyfta blicken.