CAVU, WILMA och andra märkligheter på flyget

Jag satt i ett plan från Paris till Stockholm. Det gjordes klart för landning. En blond värdinna kom fram, la sin lätta hand på min axel och sa: 

”Du måste stänga din platta. Inte bara sätta i flygläge. Stänga helt. Vi gör klart för low-visibility landing.”

Sen kom samma meddelande i högtalaren. Sorlet i planet upphörde. Folk rätade på sig. Såg lite sammanbitet bekymrade och allvarliga ut. Nödlandning? Nej, något blev väl lite fel i kommunikationen. Tonläget lite för högt, för ansträngt, för påträngande. 

Utanför och nedanför såg jag Stockholm bre ut sig, oroligt glittrande. En stund senare flög vi in i en sillgrå och virvlande mjölkdimma. Och så den plötsliga dunsen när hjulen tog mark. 

Efteråt satt jag och tänkte på det fina och det sköna med människor som gör sitt jobb, som kan sin sak. Typ en pilot i jämntjock dimma. Vilket påminde mig om den tidigare amerikanske presidenten George H. W. Bush. 

Han tjänstgjorde en gång i det amerikanska flygvapnet. När han dog år 2018 användes i runorna ett kodord eller en akronym som lyder CAVU. Det är en förkortning för ”ceiling and visibility unlimited”. 

Ceilingen, eller taket, var i detta fall då själva himlen. Bush skriver i ett sammanhang att CAVU var vad stridspiloterna på hangarfartygen mest av allt önskade sig. CAVU i avsaknad av tillförlitliga navigationsinstrument, alltså. 

Det där med CAVU låter lite vackert. Det känns också på något sätt mer angeläget än det brittiska flygvapnet RAF:s platta motto som lyder per ardua ad astra. Vilket ungefär kan översättas med genom hårt arbete mot stjärnorna. En konsult på vilken firma som helst hade känt sig nöjd och belåten över detta ordspråk.

Akronymen CAVU lär numera stå inristad på president Bushs gravsten. Och för att nu till din stora glädje fortsätta med akronymer relaterade till det himmelska temat. Har du hört talas om WILMA? Det står för window, middle, aisle. Det lär vara en begynnande trend bland flygbolag att boarda enligt WILMA. Då ska fönsterplatserna först in. Sen mellansätena. Och sist av allt de som sitter vid gången. 

Logiken är klar och förnuftig. Det är jävligt knöligt med den där svettige och överviktige mannen som kommer aningen för sent till boardingen och sen skall ut till en fönsterplats efter att först ha sprungit längs gången med en väska som ingenstans passar in. Frågan är nu bara om WILMA klarar sig mot etablerade bonus- och boardingsystem. Jag tror det inte. Åtminstone inte här i Europa. 

På flygningen från Paris till Stockholm satt förresten en allvarlig ung man bredvid mig och rawdoggade medan jag kikade på film. To rawdog, har jag lärt mig, betyder att man sitter absolut stilla på sin plats i exempelvis ett flygplan utan att läsa en bok eller kika på en film eller gå på toa eller göra något alls. Bara sitter väldigt stilla och tittar fokuserat framför sig i ett försök till så kallad dopaminavgiftning.

Också rawdogging kan väl sägas vara en av vår tids betydande märkligheter. Eller, för att uttrycka det annorlunda: Ett klart utslag av low-visibility, på olika nivåer.