Cry-babyn Croneman rasar över Mellon

Årets upplaga av Mello är i gång och besattheten känner inga gränser. Det gäller inte bara deltagarna utan också Mellos kritiker. I DN skriver Johan Croneman med ett raseri som får Rambo att verka försagd om ”sexmiljonersföraktet”. Cry-baby Croneman menar att under de veckor Mello varar lämnas sex miljoner tittare utan något värdefullt att se (de har uppenbarligen tappat både själv- och fjärrkontrollen). Låter som något Trump kunnat gå till val på. 

Nej, det var oschysst av mig. Men lägg ihop Mello och Olympiaden och vi har en syndaflod av känslosvall. Härskaror av fjortisar i alla biologiska åldrar röjer undan sekler av västeuropeisk mognad. Vad återstår att skriva om i denna jämmerdal?

För att få inspiration googlar jag på litterära jubileer varav det visar sig finnas åtskilliga. Bara det att första boken om Nalle Puh kom för hundra år sedan är trösterikt. Och jag blir intresserad när datorn säger att det är 800 år sedan Sankt Franciskus av Assisi dog. Franciskus är mer ihågkommen för sin religiösa gärning än för sin litterära men han var förvisso författare. Hans mest kända verk är Solsången, en dikt som ibland läses som bön. Den har blott tio strofer men dessa har satt spår i efterföljande litteratur, inklusive den svenska psalmboken. Jag fastnar i andra strofen:

Lovad vare du, min Herre

med hela din skapelse,

särskilt för broder Sol,

som skänker oss dagen och ljuset.

Vacker är han i sin väldiga glans.

Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd.

En sång som hyllar solen och livet är lätt att älska. Så var också Franciskus vida omtalad redan under sin livstid. Som ung var han fascinerad av trubadurdiktningen (ett intresse Taube delade) och Solsången skrevs inte på latin utan på italienska (umbrisk dialekt) och framfördes till musik. Franciskus var dessutom en lysande kommunikatör. Alla har sett bilder av hur han predikar för fåglarna och dessutom lär Julkrubban vara hans uppfinning.

Han finns förstås med i Dantes Gudomliga Komedi, om än i Paradisdelen som inte är lika underhållande som Helvetet (värt att tänka på i dessa tider). Jag gissar att han skulle klara sig utmärkt detta onådens år. Trots allt har trehundrafemtiotusen personer köpt biljett för att se hans jordiska kvarlevor när de snart visas i Assisi.

Själva Solsången är mer intrikat än vad som framgår vid första läsningen, men så var också Franciskus en motsägelsefull person. Han umgicks med makthavare (och fick deras stöd) men också med spetälska. Han avsade sig all egendom och medan han prisade Gud och jublade över hans skapelse späkte han sig så hårt att han blev sjuk. I detta skiljer han sig från dagens influencers. Men visst finns där kopplingar. Franciskus var den ultimate miljövännen. Och skönhetstörstande.

Lovad vare du, min Herre för syster Måne och stjärnorna.

På himmelen har du gjort dem lysande, tindrande och sköna.

För Franciskus är skönhet lika med kärlek, vilket Mello-artisterna lär hålla med om även om de är kloka nog att inte säga det högt. Optimismen och energin är gemensam. Solsången slår fast att livet är härligt, inklusive svårigheterna. Här finns dessutom en uppmaning kvalfyllda Mello-förlorare kan söka tröst i: Saliga är de, när de så håller ut i din frid.

Tålmodigheten är en dygd enligt Franciskus. Så jag sätter mig för första gången framför tv:n när Mello drar igång och lovar att inte sura över vulgär klädsel, infantila texter och påfrestande programvärdar. När allt kommer omkring är livet mer än OK. 

Och bevattnar man omgivningen med bra vin från Umbrien så kan nog till och med surgubbar bli riktigt uthärdliga. Att de inte blir helgon är bara att stå ut med.

Toppbild.  Brandsta City Släckers framför bidraget Rakt in i elden under deltävling 2 av Melodifestivalen i Scandinavium i Göteborg.

***

Läs även: Erik Jersenius: Varmt välkommen till idiotsamhället!

Läs även: Mikael Timm: Kulturministern vs. kritikerna i boxningsringen