Då lärde sig Simona Mohamsson att uppfinna tid
Ingen brukade ha tid för Liberalernas partiledare, men nu hade hon trollat fram den åt sig själv i ett läge som snarast påminde om 0–40.
Bild: TT / Anders Wiklund
Det var en kväll i mars, strax före sex, solen försvann bakom öarna i väster, den blå timmen svepte sitt sällsamma dunkel över stan. Jag klev på en spårvagn.
Folk satt på sina säten och tittade ut. Himlen var djupblå och skuggorna lila. Det enda man hörde var en telefonör. Hans röst var djup och alla kunde ta del av vad han sa. Det gällde en bilaffär, en kompis hade köpt en skrotbil för några tusen.
— Den hade gått femtiotusen mil. Han måste byta bromsljus på den. Sen ska han nollställa den. Och köra ner den till Tyskland och sälja den för sextiotusen.
Jag har läst eller hört någonstans att det som kallas l’heure bleu kan vara hälsosamt, göra oss lugna. Men också melankoliska. Han som pratade i vagnen lät ensam och sällskapssökande, ville att hans kompis skulle komma ner och möta honom. De kunde väl en ta en öl, sätta sig nånstans? Men det lät inte som att han fick napp. Den han pratade med hade tydligen berättat om en tredje kompis, som gjort något, och den sorgsne mannen i vagnen frågade upprört:
– Men hur kunde han gå till henne då?
Han fick ett svar och sa:
– Jamen hon fattade väl att det var på grönbete han skulle ut ….
Han fick ett svar, var tyst en stund, sa sedan:
– Kan du inte komma ner till stan nu, så kan vi ses en stund.
Jag såg hans axlar sjunka ihop.
– Men varför har du inte tid, vi kan väl bara ta en öl och prata lite.
Det är tid allt handlar om. Jag kom att tänka på det när jag blev medveten om det på ett rent praktiskt plan. Det var i tennishallen. Plötsligt hann man inte med längre. Allt gick för fort. Vi var tre på samma bana varje vecka, och vår tränare var en jovialisk elitspelare med en massa SM-titlar i dubbel, och bra i singel också. En eftermiddag hösten 1978 skolkade vi och åkte in till Kungliga hallen och såg honom vinna sin kvalmatch och ta plats i Stockholm Opens huvudtävling. Den tävlingen var det världsklass på det året. Björn var på plats. Och en helt ny ung kille, bara ett år äldre än vi.
Det här var en höst när Ola Ullsten precis hade blivit statsminister, och mycket som ingen trodde var möjligt kunde hända
Vi hade sedan länge insett att vi aldrig skulle nå eliten. Vi gick på gymnasiet och var redan för gamla för att ens betraktas som löften. Men vår gemytlige tränare hade kommit fram till att vi var så pass tekniskt färdiglärda att det nu bara var tempo som gällde, så mot slutet av träningarna fick vi, var och en av oss, 30–0 i handicap och serven.
Belöningen, för den som lyckades hemföra gamet, var en läsk ur receptionens välfyllda och lockande kylskåp. Vi klarade det aldrig. Vår tränares tempo, när han bestämde sig för att inte låta oss vinna, var för högt, vi var tidsnöd så fort han hade returnerat våra servar.
Omöjligt, sa vi. Men han förklarade att i tennis måste man lära sig att uppfinna tid. Skapa den åt sig själv. Det lät märkligt. Men det här var en höst när Ola Ullsten precis hade blivit statsminister, och mycket som ingen trodde var möjligt kunde hända.
Så var det den där söndagskvällen några dagar senare, när vi på tv såg Björn förlora mot den nya unga killen. Som vann. Ganska enkelt. Såg ni vad han gjorde, sa vår tränare. Han tog tiden ifrån Björn och gav den till sig själv.
– Han klev fram, tog bollen nästan på uppstuds och utnyttjade farten i den.
Man satte press på motståndaren så. Den nya killen fick det att se löjligt enkelt ut. Vår gemytlige tränare lärde oss att det var en konst som inte saknade risker, det krävde stor känsla, men den nya killen tycktes vara av rätta virket, vi borde se och lära. Det fanns alltid sätt att skapa ny tid åt sig själv.
Den här marskvällen såg jag den ensamme mannen på vagnen kliva av vid Brunnsparken och försvinna i det blådjupa dunklet. Tid för honom hade ingen den här kvällen. Vid centralen såg jag på en nyhetsskärm att det hade varit presskonferens tidigare på dagen och att Simona Mohamsson hade kramat om Jimmie Åkesson. Ingen brukade ha tid för Liberalernas partiledare, men nu hade också hon trollat fram tid åt sig själv, i ett läge som snarast påminde om 0–40. Om det blir ett vinnarlag, eller fastnar i nätet, lär vi bli varse.
***
