Dags att fimpa ”centerhatet”

Det har alltid varit en gåta för mig vilka de är. De som ser eller hör någon politiker uttrycka en mer eller mindre enfaldig åsikt och varvar upp till den milda grad att resultatet blir vad vi kallar ”hat och hot”. Är de lika lättantändliga i sin vardag? Eller är den där ilskan förbehållen folk de inte känner? Är det en kollektiv syssla, eller odlar de sitt ursinne i enskildhet? Bryr de sig verkligen om sakfrågorna, eller är raseriet i sig det viktiga?

Inte kommer vi närmare ett svar den här gången heller. Det finns inga polisanmälningar och, enligt uppgift, inte ens någon specifik händelse. Det finns bara ett luddigt ”samhällsklimat” som hårdnat och Anna-Karin Hatts tårar. Båda företeelserna är faktum, ingendera gör oss klokare. Det kan, har många sagt och skrivit den senaste veckan, finnas goda skäl till att inte polisanmäla eller beskriva hatet och hoten. Så kanske det är, även om de där skälen inte är fullt så självklara som det antyds. De goda skälen för att polisanmäla och beskriva hoten är däremot uppenbara. Hur ska vi komma åt det här problemet om det bara beskrivs som ett slags väderfenomen? Som en naturkraft utan personligt ansvar?

Att de grälsjuka och omdömeslöst ursinniga fått större makt över den politiska debatten är bevisligen sant, till och med mätbart, men det är långt ifrån det enda tidstypiska med den här historien. Lika typisk är just den slappa, svepande analys som ger alla möjlighet att rykta sina käpphästar, och lägga skulden på militanta nazister, eller Nooshi Dadgostar, eller något däremellan, beroende på läggning. Och jag tvivlar på att hela det offentliga kommentariatet för tjugo år sedan, så invändningsfritt hade identifierat sig med en partiledares känsloliv, att alla kritiska frågor uteblev.

Hur är det med sådant som ansvar och plikt när man tagit på sig ett så centralt uppdrag i ett krisande parti? Hur mycket kan man sätta sina känslor först, utan att gå vilse i narcissism? Är man inte åtminstone skyldig sina medlemmar en tydlig förklaring, snarare än okvädna visor, om man gör något så förbluffande och skadligt för partiet?

Det är några exempel på frågor som antagligen skulle ha ställts på den tiden journalister ägnade sig åt sådant. Men inte nu. 

Hela denna historia är mer än lovligt underlig, till och med i den rätt bisarra tid vi lever i. Det saknas så många väsentliga bitar att det som skett faktiskt är obegripligt, även om alla försöker intala sig att de förstår precis vad som hänt, trots att de inte fått veta något.

Det mesta pekar ändå på att det här handlar just om Anna-Karin Hatts känsloliv, inte om politiska spänningar inom Centern. Hatt har inte skapat sig några interna ovänner under det fåtal månader hon suttit. Skälet till det är att hon inte ens försökt dyrka upp det baklås som partiet hamnat i. De som tänkte att Hatt kanske var rätt person att mjukt guida partiet ut ur hörnet som Annie Lööf målade in det i, har inte fått rätt. Om något har Hatt, särskilt på sistone, snarare strukit på en nytt lager färg. Alla går fortfarande i otakt, utom Centern.

Och nu ska alltså någon annan få tio månader på sig att se till att ”den breda mitten” inte tappar sina fem procent. Och därefter, om det går som det ska, delta i, eller åtminstone lyfta fram, en regering med partier som står för en helt annan politik än den som Centern säger sig vilja ha. Med motiveringen att det är sakpolitiken som räknas.

Det är några år sedan termen ”centerhatet” myntades. Det var en vid definition, som innefattade alla som inte begrep hur Centern tänkte, och vi är rätt många. Men, som sagt, de verkliga hatarna är gåtfulla. Vissa av dem fastnade för Centern. Om ni läser detta skulle jag vilja be er att ta ett djupt andetag och rikta er ilska någon annanstans. Det här partiet behöver inte er. Det har nog med sig självt.

***

Läs även: Hatt har agerat oförlåtligt naivt

Läs även: Jag undrar om det finns någon socialsekreterare som tycker om mig