Dags för europeisk realpolitik mot Kina
Vi kan inte längre förlita oss på amerikanskt ledarskap. Nu är det dags att ta ansvar och försvara vår säkerhet och våra intressen.
Bild: Andres Martinez Casares
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den av Trump-regimen framförhandlade vapenvilan i Gaza har föranlett många självförhärligande uttalanden om att USA:s dominans i den globala politiken återupprättats.
På liknande vis – självberömmande i USA och motvilligt medgivande i Europa – beskrivs Washingtons tryck på Nato-länderna om höjda försvarsanslag.
Den i internationell politik viktigaste frågan är dock om USA kommer att ha förmåga att hantera de förändringar som följer av att Kina är en uppåtstigande supermakt. Förändringar som i flera fall utgör hot såväl mot Kinas grannar och omgivning i vid bemärkelse, som mot USA:s dominans, främst i Stillahavsregionen.
Under två veckors resa i Sydostasien och i möten med investerare, entreprenörer, företagare, analytiker och forskare från Singapore, Taiwan, Korea, Indonesien och Japan, samt européer verksamma i dessa fält och bosatta i regionen, är den bild jag fått realistiskt pessimistisk om Washingtons förmåga att stå emot och hantera Peking. I Sydostasien, med sin demografiska och ekonomiska tyngd, är uppfattningen om en amerikansk förmåga till världsdominans tvetydig.
Utrymmet är för kort för att rekapitulera de avgörande områden inom vilka Kina håller på att hinna fatt USA eller har gått om det. Det kan räcka med att konstatera att Kina är det enda land som i praktiskt avseende har haft förmåga och styrka att vedergälla Trump-regimens nyckfulla åtgärder kring införseltullar. De kinesiska motåtgärderna och de påföljande amerikanska reträtterna har därtill visat att USA inte har så mycket att sätta emot Kina i denna strid.
Kina driver långtgående anspråk i Syd- och Östkinesiska sjön kring ett antal öar och ögrupper vilket satt landet i konflikt med Vietnam, Filippinerna, Malaysia, Brunei, Taiwan och Japan, samt skapat spänningar med Indonesien kring exklusiva ekonomiska zoner nära Natunaöarna. Därtill oroas Australien och USA över Kinas växande inflytande i Stilla havet, framför allt efter säkerhetsavtalet med Salomonöarna, som tolkas som ett potentiellt hot om kinesisk militär närvaro i deras omedelbara närområde.
Och för en tid sedan (9/10) utfärdade Kinas handelsministerium Tillkännagivande 62, med vilken Peking kungjorde nya möjligheter att utöva påtryckningar mot USA och västvärlden med omfattande exportbegränsningar för teknik kopplad till sällsynta jordartsmetaller.
Den amerikanska närvaron i Sydostasien och USA:s kapacitet att uppväga och mota de kinesiska framstötarna har varit en strategisk tillgång som länderna i området kunnat addera till sina egna säkerhetspolitiska balansräkningar. Men nu är den sydostasiatiska bilden att USA saknar en tydlig och förutsägbar strategi för att hantera Kina som uppåtstigande makt och USA:s främsta utrikes- och säkerhetspolitiska huvudbry. De amerikanska hoten mot Kanada och Japan, bägge stater med intressen att mota Kina kring Stilla havet, har varit mycket kontraproduktiva.
Med startpunkt i denna ombytlighet och det förtroendetapp som uppstått, är en växande fråga bland Kinas grannländer varför de ska straffa sig själva med att gå i USA:s ledband. Samtidigt är behovet att hantera den ökade kinesiska förmågan och maktprojektionen i området är alltmer pockande.
De sydostasiatiska insikterna om de implikationer som följer av förskjutningen i maktbalansen mellan USA och Kina har bärighet också på Europa. Att den uppåtstigande makten är en enpartistat och diktatur innebär att relationen inte kan bygga på politisk närhet. Emellertid, med tanke på USA:s utveckling under Trump, riskerar faktorn om politisk frändskap att bli allt mindre särskiljande. Inte minst i beaktande av Washingtons agerande visavi Ryssland i kriget mot Ukraina.
Vad gäller Ukraina är beroendeförhållandet mellan Ryssland och Kina uppenbart. Men lika uppenbart är det att Kina inte skulle vilja ha Ryssland som en klientstat eller att Kinas resurser går åt att hålla Ryssland under armarna. Att slå en kil mellan Ryssland och Kina med denna utgångspunkt är av europeiskt intresse.
Europas, och särskilt EU:s, politiska ledare har sannolikt redan dragit slutsatsen att de inte kan förlita sig på USA:s ledarskap under Trump. Det betyder att Europa tvingas att utveckla en egen strategisk hållning gentemot Kina, som måste utgå från att den verkliga utmaningen i denna del inte handlar om värderingar utan om strategisk autonomi – det vill säga förmågan att självständigt definiera och försvara sin säkerhet och sina ekonomiska och politiska intressen.
***
