Davids kamp mot Goliat skådas än i dag

Det var en gång en liten kämpe som hette David. Utrustad endast med en slangbella och en sten mötte han en jätte som hette Goliat. Det såg mörkt ut för David. Hur skulle han klara av att möta någon så enorm?

Det var den 14 maj och året var 1948. Det enda David ville, var att hans familj efter årtusenden av förföljelse, skulle få ha en liten gräsplätt i fred. Eftersom förföljelserna mot David och hans familj bara för några år sedan hade kulminerat i systematisk utrotning, tyckte nästan hela byn där de bodde, att David borde få chansen att lämnas i fred. Men Goliat och hans kumpaner ville annorlunda. Och inte nog med att Goliat var större och starkare, det var hela hans mobbargäng också. Tillsammans gick de till attack för att fortsätta utrotningen som andra påbörjat några år tidigare.

Men David vann. Hur det gick till kan nog ingen förklara. David insåg dock att Goliat inte skulle ge sig. Dessvärre fick han rätt. Åren gick och Goliats anhang försökte gång på gång att döda David och dränka hans familj i det intilliggande havet. Goliats gäng växte i antal, men David var på sin vakt och efter varje parerat anfall blev han bara starkare. Trots sin fortsatta litenhet hade David blivit en övermäktig motståndare för hela gänget som ville honom illa.

Hatet växte inom Goliat. Hur kunde han gång på gång bli slagen av denna pygmé? Och vad skulle han göra åt att hela byn såg hur David kämpade och att de flesta såg att hur mycket mobbarna än försökte skada David, så slog deras slag bara tillbaka på dem själva.

Trots att alla i Goliats gäng var vana att bli åtlydda och basa över andra med hot och våld, blev de slagna av en fiende som inte bara var liten, utan också lät alla komma till tals som de ville. I Goliats gäng var det brukligt att skinnflå typer som inte följde Goliats egentillverkade regler. Man pryglade och hängde människor som man fann perversa från lyktstolpar. Att hugga händerna av folk och att tortera dem till lydnad – eller bara för att de tyckte annorlunda – var en självklarhet.

Det kändes inte bra för Goliat att få stryk av en tönt som lät hela familjen rösta om beslut och till och med gav samma rättigheter till de adopterade personer med Goliats härkomst som ingick i Davids familj. Det störde Goliat att så många runt om i byn var på Davids sida. Vad skulle han göra för att vända byns uppfattning? Kunde han kanske få dem att se på läget på ett annorlunda sätt?

Goliat insåg att han på något sätt måste få byn att se David som förövare och han själv som offer. Därmed började kampanjen. Det gick många decennier, men Goliat var envis. Han fortsatte självklart att gå till oprovocerad attack, men anfallen var mindre organiserade. De var små och utspridda. När David sedan försvarade sig såg det, för den omgivande byn, mer ut som att Goliats gäng hade blivit anfallna. Självklart såg Goliat till att förbipasserade kom till skada. Planen verkade fungera.  

Det enda som störde Goliat var Davids envisa försök att komma överens. Inte mindre än tre gånger hade David gett efter till närmast hundra procent för Goliats krav på delar av hans hus. Men något slut på striden kunde det naturligtvis inte bli tal om. Det skulle ju omöjliggöra vidare försök att kasta ut David och hans familj i havet.

Nej, Goliats motståndare måste krossas. För Goliat var Davids kompromissvilja i sig ett tydligt tecken på att han var svag och inte borde finnas till. I stället måste världen vändas. Och hur gör man det bättre än via ett bestialiskt oprovocerat anfall?

Den 7 oktober 2023 var det dags. Det gällde att vara brutal så att David tappade fattningen. Det var en smart strategi. Efter sitt dåd gömde sig gänget bland barn och sjuka. Sen spred de sina budskap. Alla skulle få veta att David medvetet skadade svaga. Att David var en översittare. Att allt som vanligt var Davids fel. För det vet ju alla, att David i hemlighet styr oss alla och älskar att döda barn. Det har han ju alltid gjort.