De nya socialdemokraterna?

I tv-studion räckte moderatledaren ut handen till LO, talade om ny mjukare moderatpolitik, om att han funderat och förändrats. Han var hyllad av media, popularitetssiffrorna skyhöga. Han var på väg mot valet som skulle bli hans dramatiska comeback. Året var 1998, moderatledaren var Carl Bildt och han förlorade.

Sådana tankar far säkert genom Margot Wallströms huvud när hon nu överväger om hon ska överge sin stjärnstatus i Bryssel för att leda socialdemokraterna in i sin svåraste strid på årtionden.

I detta nummer av Fokus beskrivs de bysantinska turerna kring den socialdemokratiska tronföljden. En kandidat döljer en annan, ett utspel döljer något annat. Falska hyllningar och försåtliga sågningar.

Men var finns politiken?

Efter ett historiskt förlustval tycks ingen av toppkandidaterna kunna tala om vad de vill med socialdemokraterna. Wallström gömmer sig i Bryssel, Wanja Lundby-Wedin gömmer sig i LO-borgen, Carin Jämtin och Ulrica Messing tycks inte ha något att säga. Mona Sahlin, den enda som tidigare vågat stå för en tydlig reformlinje, ger inga riktiga intervjuer före januari.
Socialdemokraterna är i akut behov av en ny vision. De svenska socialdemokraterna står i dag längst ut till vänster av alla sina partivänner i Europa utom, möjligen, de franska socialisterna. Partiet som en gång var mästare på att omvandla sig, från 60-talets folkhem över 70-talets löntagarfonder till 80-talets yuppie-era har nu, under Göran Perssons ideologilösa decennium, helt stannat i växten. I det vakuum som uppstått slits partiet åt olika håll, av industrifacken, trötta på gullandet med de gröna, av reformister som vill åt mitten, och av traditionalisterna som känner sig svikna av Persson men skeptiska till efterträdarna.

Men s vill inte förlora ett val till. Det kommer att bli en förändring. Reformisterna kommer att vinna.

En del av de »gamla socialdemokraternas« politik, den mjuka kriminalpolitiken, har Thomas Bodström redan dumpat före valet.

Nästa steg blir säkert att göra upp med den betygsskygga »flumskolan« som sägs ha mycket lågt stöd bland s kärnväljare. Pär Nuder avlossade första skottet under ett seminarium nyligen, genom att erkänna att skolpolitiken varit ett misslyckande.

Det smärtsamma tredje steget blir sannolikt ett slut på bidragskramandet. Arbetande LO-medlemmar som är avundsjuka på sina bidragsberoende grannar är en ny och viktig faktor. A-kassasänkningar må vara aldrig så impopulära, men väljarna litar inte längre på politiker som bara lovar bidrag.

Vad blir då kvar av s? Vad ska man utmana alliansen med?

Högskattelinjen kommer säkert inte att överges. Skattesänkningar kommer som vanligt kopplas till alla upptänkliga brister i skola och vård – i synnerhet privatiserad sådan. Och man kommer nu att ha samma råkoll på antalet socialbidragstagare som alliansen haft på total arbetslöshet. Sist, men inte minst, kommer man fortsätta att odla sin gröna sida – fackprotesterna till trots. Persson anses inom s, trots allt, ha skaffat sig ett övertag i klimatfrågan.

Sahlin är den som redan står för alla dessa reformförslag, men bäst lämpad att driva agendan är Wallström. Hon är en högerkandidat, omgiven av kända reformatorer, men ändå respekterad i de flesta läger.

Men vad Wallström än tänker, innerst inne, har hon inget att vinna på att vara kandidat förrän nästa år. Det skulle bara ge motståndarna (alla tänker på Persson) tillfälle att skjuta ned henne med insinuationer eller komprometterande material såsom skedde med Sahlin 1996. I Bryssel är Wallströms politiska svängrum hursomhelst begränsat.

Men är hon klok inser hon samtidigt att det är nu eller aldrig. Det ska mycket till för att det ska bli mer än ett partiledarbyte före 2010, och efter 2010 kommer hennes yngre rivaler vara etablerade. Även om hon skulle hoppa in senare kan hon lika lite som Bildt 1998 göra en veni vidi vici på sin personliga popularitet. Det krävs tid. Skillnaden mellan Bildt -98 och Reinfeldt -06 är dels en fråga om timing, men dels en fråga om långa och mödosamma förberedelser, om att orka prata tråkig, gnetig ekonomisk politik. Reinfeldt åkte ju faktiskt på en riktig förlust i EU-valet 2004. Först därefter vände det, gradvis.

Den som hoppas på fortsatt alliansinnehav efter 2010 kanske tycker att det är lika bra att s väljer Nuder. Men den största segern vore att även socialdemokraterna tvingades förnya sig. Och den bästa förutsättningen för att alliansen ska våga gå längre är att de har en riktig opposition.

***
FÖR ÖVRIGT är det kul att det äntligen är Christer Fuglesangs tur att få åka. Sedan får vi väl för ett ögonblick glömma att han är på väg till den internationella rymdstationen, ett av vår tids mest hårresande slöserier med hundratals miljarder kronor i offentliga medel, som varken givit några civila spinn-offs eller vetenskapliga resultat att tala om.