Lars Åberg

De som vägrade se det komma

När den dåtida S-regeringen föreställde sig dagens Sverige kunde de inte ana att deras optimism senare skulle uppfattas som satir.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Man blir sällan profet i sin egen stad. I en recension i Sydsvenskan av min bok om Malmö, Framtidsstaden, fick jag veta att jag är en hemsk typ – och det verkar över huvud taget svårt att sia om sådant som komma skall. Framtiden är ett svävande skepp, brukar det heta, och det är oklart var fartyget kommer att lägga till. 

Å andra sida är nutiden full av dysterkvistar med profetior om fascism, islamism, klimatapokalyps och AI-slaveri. Den som följer nyheterna har svårt att föreställa sig morgondagen som något annat än en dystopi, med eller utan mänskligt ansikte. 

Annat var det den 27 augusti 1999 när tio inflytelserika svenskar skrev på Dagens Nyheters debattsida om hur vårt land skulle kunna se ut om ett kvarts sekel – alltså år 2025. Pär Nuder och Anita Ekström, båda statssekreterare i den dåtida S-regeringen, var i sällskap med Göran Perssons planeringschef Jan Larsson och chefer från bland andra Ericsson, Trygg-Hansa och Electrolux på gott humör när de föreställde sig morgondagens Sverige. Föga kunde de ana att deras optimistiska text, om den publicerades i dag, skulle läsas som en fullkomligt förintande kritik – närmast en satir - av det existerande tillståndet. 

Här är några citat som visar hur Nuder & Co såg vårt samhälle i den då avlägsna framtiden 2025. 

"År 2025 är Sverige det rikaste landet i världen."

"År 2025 har de unga en stark framtidstro."

"Vi har ett positivt och av oss medborgare uppskattat tonläge i samhällsdebatten."

"Vi har en betydande nettoinflyttning av högutbildade från utlandet till Sverige."

"År 2025 är sysselsättningen hög och få saknar möjlighet att själva förtjäna sitt uppehälle." 

"Vi har år 2025 anammat John F Kennedys ord: ’Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land." 

"År 2025 är svenskarna trygga på gator och torg. (…) Därigenom har vi år 2025 låg kriminalitet och stor trygghet."

Det har väl publicerats miljoner artiklar och hundra böcker om hur illa ställt det är i dagens Sverige, men knappast någon text jag läst har varit mer dräpande än denna från DN 1999. 

Var de bara naiva, kunde de inte se det komma? Var det ett utslag av millennieeufori? 

Visst handlade det om en vision, kanske önsketänkande, men sitter man i regeringskansliet eller vid ett stort företags styrelsebord bör spekulationerna ha hyfsad kontakt med verkligheten ute på gatan. 

Jag påminns om vad den danske författaren Villy Sørensen skrev 1978, i boken Oprør fra midten: "Förr i tiden var det möjligt att tro på något som man inte kunde veta, nu tycks det inte möjligt att tro på det vi vet." 

Nio år tidigare hade Susan Sontag, den amerikanska författaren och kulturkritikern, varit i Sverige och filmat. I vänstertidningen Ramparts skrev hon sedan om hur självbelåtenhet och trygghetskänsla här parades med en talang för att tala om sig själv i förklenande ordalag. 

Sverige var världens modernaste land och svenskarna skämdes samtidigt över att ha det så gott ställt. 1999, trettio år efter Sontag, bestämde Nuder & Co sig för att inte längre vara ambivalenta. De måste ha sett de stora samhällsförändringarna komma, men låtsades inte om det. 

Det mångkulturella samhället var redan då på god väg att bli bekymrat och särkulturellt. Numera är det allmän kunskap att hela landet har förvandlats till ett konstant integrationsprojekt, som involverar miljontals människor och svåröverskådliga ekonomiska resurser. 

"Fyrtio generationer har under det gångna årtusendet lyft vårt land ur vidskepelsens vanföreställningar in i vetenskapens insikt," hette det i statsminister Göran Perssons regeringsförklaring i september 1999. 

I den talades om humanismens tidlösa ideal, Östersjöområdet som en fredlig framtidsregion, 4 procents arbetslöshet, minskade klyftor och "en nation i mångfald" med utökad svenskundervisning och storstadssatsningar för att bryta segregationen. Dessutom: "Varje brott och varje orsak till brott måste bekämpas."

Det var fortfarande Perssons och Bill Clintons tid. 

"Engagemang och delaktighet genomsyrar samhället," skrev Pär Nuder, Anita Ekström & Co. "Vi är stolta över ett Sverige där kulturen blomstrar." Nu kan man kanske säga att de inte blev profeter i sitt eget land och att de som skrev regeringsförklaringen 1999 sannolikt var omgivna av dåliga rådgivare. 

Men de måste ha sett det komma. 

***

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Man blir sällan profet i sin egen stad. I en recension i Sydsvenskan av min bok om Malmö, Framtidsstaden, fick jag veta att jag är en hemsk typ – och det verkar över huvud taget svårt att sia om sådant som komma skall. Framtiden är ett svävande skepp, brukar det heta, och det är oklart var fartyget kommer att lägga till.

Å andra sida är nutiden full av dysterkvistar med profetior om fascism, islamism, klimatapokalyps och AI-slaveri. Den som följer nyheterna har svårt att föreställa sig morgondagen som något annat än en dystopi, med eller utan mänskligt ansikte. 

Annat var det den 27 augusti 1999 när tio inflytelserika svenskar skrev på Dagens Nyheters debattsida om hur vårt land skulle kunna se ut om ett kvarts sekel – alltså år 2025. Pär Nuder och Anita Ekström, båda statssekreterare i den dåtida S-regeringen, var i sällskap med Göran Perssons planeringschef Jan Larsson och chefer från bland andra Ericsson, Trygg-Hansa och Electrolux på gott humör när de föreställde sig morgondagens Sverige. Föga kunde de ana att deras optimistiska text, om den publicerades i dag, skulle läsas som en fullkomligt förintande kritik – närmast en satir – av det existerande tillståndet. 

Här är några citat som visar hur Nuder & Co såg vårt samhälle i den då avlägsna framtiden 2025. 

”År 2025 är Sverige det rikaste landet i världen.”

”År 2025 har de unga en stark framtidstro.”

”Vi har ett positivt och av oss medborgare uppskattat tonläge i samhällsdebatten.”

”Vi har en betydande nettoinflyttning av högutbildade från utlandet till Sverige.”

”År 2025 är sysselsättningen hög och få saknar möjlighet att själva förtjäna sitt uppehälle.” 

”Vi har år 2025 anammat John F Kennedys ord: ’Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land.” 

”År 2025 är svenskarna trygga på gator och torg. (…) Därigenom har vi år 2025 låg kriminalitet och stor trygghet.”

Det har väl publicerats miljoner artiklar och hundra böcker om hur illa ställt det är i dagens Sverige, men knappast någon text jag läst har varit mer dräpande än denna från DN 1999.

Var de bara naiva, kunde de inte se det komma? Var det ett utslag av millennieeufori? 

Visst handlade det om en vision, kanske önsketänkande, men sitter man i regeringskansliet eller vid ett stort företags styrelsebord bör spekulationerna ha hyfsad kontakt med verkligheten ute på gatan. 

Jag påminns om vad den danske författaren Villy Sørensen skrev 1978, i boken Oprør fra midten: ”Förr i tiden var det möjligt att tro på något som man inte kunde veta, nu tycks det inte möjligt att tro på det vi vet.” 

Nio år tidigare hade Susan Sontag, den amerikanska författaren och kulturkritikern, varit i Sverige och filmat. I vänstertidningen Ramparts skrev hon sedan om hur självbelåtenhet och trygghetskänsla här parades med en talang för att tala om sig själv i förklenande ordalag. 

Sverige var världens modernaste land och svenskarna skämdes samtidigt över att ha det så gott ställt. 1999, trettio år efter Sontag, bestämde Nuder & Co sig för att inte längre vara ambivalenta. De måste ha sett de stora samhällsförändringarna komma, men låtsades inte om det. 

Det mångkulturella samhället var redan då på god väg att bli bekymrat och särkulturellt. Numera är det allmän kunskap att hela landet har förvandlats till ett konstant integrationsprojekt, som involverar miljontals människor och svåröverskådliga ekonomiska resurser. 

”Fyrtio generationer har under det gångna årtusendet lyft vårt land ur vidskepelsens vanföreställningar in i vetenskapens insikt,” hette det i statsminister Göran Perssons regeringsförklaring i september 1999. 

I den talades om humanismens tidlösa ideal, Östersjöområdet som en fredlig framtidsregion, 4 procents arbetslöshet, minskade klyftor och ”en nation i mångfald” med utökad svenskundervisning och storstadssatsningar för att bryta segregationen. Dessutom: ”Varje brott och varje orsak till brott måste bekämpas.”

Det var fortfarande Perssons och Bill Clintons tid. 

”Engagemang och delaktighet genomsyrar samhället,” skrev Pär Nuder, Anita Ekström & Co. ”Vi är stolta över ett Sverige där kulturen blomstrar.” Nu kan man kanske säga att de inte blev profeter i sitt eget land och att de som skrev regeringsförklaringen 1999 sannolikt var omgivna av dåliga rådgivare. 

Men de måste ha sett det komma. 

***