Delblancs svit är nyttig läsning för bråkstakarna i skolan

Vem kan motstå en berättarlust och ordkonst av den här typen?

Nina Lekander

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Tack vare Lars Lönnroths lovpris på Facebook läser jag om Sven Delblancs ”Hedebysviten”: fy sjutton bubblan så underbar! Och jag som var rätt sur på Delblancs och Lönnroths ”Den svenska litteraturen” i slutet av 80-talet då den var så inihelsicke manslutande med så många kvinnor utelämnade. Snodde ett par volymer av serien på ett av Bonniers Manilla-partyn som den manslukerska jag trodde mig vara. Men det var på den tiden då fulla manliga kritiker och författare ibland slogs med varandra. Och jag har ändå lämnat tillbaka de handdukar av efterkrigs- och kanonkvalitet som jag också brukade snappa med mig därifrån.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Apropå en svensk kulturkanon – som jag är för oavsett antalet något högervridna herrar i Lars Trägårdhs gäng – så tänker jag mig Delblancs svit som en oerhört svår, nyttig och rolig läsning för alla dessa mer eller mindre ostyrsliga elever och studenter av diversierade könsupplevelser, ursprung, klasstillhörigheter och kynnen. För vem kan motstå en berättarlust och ordkonst av den här typen:

”Men Fjärsman trampar oförtrutet vidare medan den mässningsgula polisbrickan slår takten mot hans revben. Han kallsvettas ymnigt i bakruset, men är inte utan hopp om att vederkvickas. Det har nu gått en hel månad sedan han sist begav sig åstad för att lagföra Handlarn för upprepade brott mot Kungliga förordningen av den 14 juni 1917.”

Kanonkul, man vill hart när spela kanonkull, -full och bildningsivrig tjofaderittan. Eller hur, ungdomar! Jag påminner mig om när Hansi, David och undertecknad uppträdde med ett väldigt underligt slags lyckohjul på en av Kreutzbergs små barer där alla drack och rökte på. Vann gjorde en snubbe av möjligt DDR-ursprung som ledigt reciterade Schiller vid prisutdelningen. Även den brittiska, belästa dragkillen David häpnade.

För att undvika alltför hätska gräl, missunnsamheter och konflikter bör kanons författare vara döda. Ge oss Selma Lagerlöf, Fredrika Bremer, Victoria Benedictsson, Birgitta Stenberg, Sun Axelsson, Anne Charlotte Leffler, Moa Martinson, Elin Wägner, Barbro Alving, Ester Blenda Nordström, Astrid Lindgren, Elsa Beskow… jag kan inte lista alla dem alla; pick and choose. Om de nu ens måste vara så kallade pursvenskar? Någon vacker biblisk passage vore kanske på sin plats, typ Höga visan? Och Tove Jansson – hon kan ju kvala in som såväl finländska, queer som bildkonstnär… man får bara tacka sin lyckliga morgonstjärna (även kallad Linnés döttrar) för att slippa trängas i Trägårdhs täppa.

Gluttar så nervöst på Danmarks och Tysklands kulturkanoner i Wikipedia. Yrseln tilltar. Tyskland har sin ”Bildnungskanon” uppdelad på ett vitt fält av områden och utbildningar. Det kan handla om kulturellt skapande, religionsundervisning, litteratur, allmän bildningskanon, naturvetenskaplig och humanistisk. Man räknar också upp utländska språk, matematik, biologi, geografi, fysik, kemi, musik, konst, etik, samhällskunskap samt 13 klassiker från konfuciansk utbildning, bibelkanon, antikens fria konster plus Danmarks kulturkanon från 2006 med mycket mera. Med tillägget: ”Utöver dessa formella kriterier råder stor osäkerhet i det offentliga samtalet om vad som faktiskt är nödvändigt.”

Rotar nu fram Der Spiegels praktfulla specialupplaga om ”75 stora tyskar som har präglat landet” från 2022. Där minns jag särskilt journalisten Harald Martensteins sorglustiga text om sin då 15-åriga son som inte visste mer om Goethe än att han var skriftställare – trots att gossen gick i en Goethe-skola. Martenstein tar med honom på en bildningsresa till Weimar, och då kommer han på att visst ja, Goethe är död. Hans intresse väcks först när han får veta att Goethe gav upphov till svordomen ”am Arsch”, alltså ”ta dig i röven”.

Tja, alltid en ingång. Fast hellre vill jag öppna munnen och kyssa en svensk både normerande och normkritisk kanon som skjuter hej vilt omkring sig och vållar en konstruktiv debatt. Briljanta svenska översättare och översättningar kanske också kan listas? 

***

Nina Lekander

Text:

Toppbild: TT