Demokrati, vad är dealen med den?
Trumps tydligt visade ointresse för demokrati visar vad Europa måste koncentrera sig på.
Toppbild: AP
Jag känner ett stort behov av att tacka Donald Trump.
Vill genast tillägga att tacksamheten infann sig efter att jag lagt ifrån mig David Anderssons nyutgivna bok Med skuldkänslan som drivkraft. I den gör författaren en genomgång av det arv efter -68 som handlar om sionism och antisemitism.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är sannerligen en historia att läsa om alla dessa tankegångar producerade av Göran Palm, Jan Myrdal, Staffan Beckman, Jan Guillou och Göran Rosenberg.
Göran Palm: ”Kapitalism och parlamentarism har gjort fiasko i de flesta u-länder som försökt tillämpa dessa system, medan skilda former av socialism och enpartivälde ofta varit lyckosamma.”
Jan Myrdal: ”Vi (i väst) är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask.”
Staffan Beckman: ”Det skramlade och prasslade i den vita världens insamlingsbössor; sionisterna hade efter alla sina ränker, våldsdåd och intriger till slut fått folk och medel till sin stat.”
Jan Guillou: ”Om man har sett exempelvis det svenska statsfängelset Österåker från insidan är det inget som helst tvivel om att förhållandena på Abu Ghraib utanför Bagdad är överlägset bättre. Inget som helst tvivel.”
Göran Rosenberg och hans starkt fluktuerande uttalanden om antisionism och antisemitism, är omöjliga att försöka göra rättvisa. Men hans lidande medan han försökt kombinera sitt vänsterengagemang med en positiv inställning till Israel går fram. Och hans högljudda polemik med Henrik Bachner om Israel finns i läggen.
Den som tycker nivån i dagens offentlighet är låg, har kanske bara lite dåligt minne.
De flesta kommer dock fortfarande ihåg den 7 oktober då Hamas genomförde den grymmaste av terrorattacker mot Israel. I Sverige blev den startskottet för en våg av antisemitism.
Vänstern valde Hamas och Vänsterpartiets antisemitism gav en smäll som fortlöpande får partiet att darra och nu kommer vi till det intressanta faktum som David Andersson lyfter fram. Innan vänsterns tokstolleri slog ut i full blom på 60-talet i Sverige, fanns en tidigare kommunistisk generation som dyrkat Sovjet. När -68-orna tog över stafettpinnen övergick beundran av industrialiseringen av sovjetdiktaturen i en vänsterromantisering av Kina och andra tredjevärldenländer, ett nytt ord då.
Kritiken mot västvärlden ledde rakt ut in i omfamnandet av Mao och senare Iran och Hamas. Bara så där, kunde dessa tryggt demokratiuppfostrade herrar kasta sig i armarna på vilken västmotståndare som helst, och de gjorde det också.
Borta var tingstenska värderingar om att skydda mellankrigstidens demokrati mot nazistiska och fascistiska hot. Och Tingstens efterträdare i DN, Olof Lagercrantz, gjorde sitt bästa för att lansera såna skribenter som han senare försvarade när de blev kritiserade i debatten om deras och vänsterns skuld.
Tingsten och hans lärjunge Per Ahlmark gjorde analysen att det avgörande är konflikten mellan demokrati och diktatur. De andra killarna tyckte problemet var väst mot tredje världen.
Det är nu min tacksamhet mot Donald Trump tar form. Trump är inte ett dugg intresserad av demokrati. Vissa dagar sprids en osäkerhet om Trump verkligen är insatt i ”the concept of democracy”, eller om han bara har vaskat det ändå. Den press Trump sätter på de amerikanska demokratin och dess institutioner ger för européer ett helt bisarrt intryck. Men Putin är naturligtvis bekväm att spela det spelet.
Naturligtvis, för Putin och den del av Ryssland som omfamnar hans världsbild, är inte ute efter demokrati. Ryssland kan, som Bengt Jangfeldt visat i sin bok Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé, beskrivas som ett land ömsom riktat mot väst och ömsom mot öst. Putin tillhör de senare. Så här står vi med ett amerikanskt-ryskt handslag om att demokrati är överskattat.
Och tredje världen? Minns Trumps ord: "Nobody has Heard of Lesotho”. Starkare signal är svårt att skicka. Så nu står vi med den amerikanske varianten av arvet efter -68, med demokrati på avskrivning. För det var det steget som var avgörande.
Trumps tydligt visade ointresse för demokrati visar vad Europa måste koncentrera sig på. Och det är inte de olika samhällsintressen Trump får uppmärksamhet för, allt från tullar till amerikanska universitet.
Demokrati, vad är dealen med den? När frågan ställs är slaget förlorat. Då återstår att vinna kriget.
Jag känner ett stort behov av att tacka Donald Trump.
Vill genast tillägga att tacksamheten infann sig efter att jag lagt ifrån mig David Anderssons nyutgivna bok Med skuldkänslan som drivkraft. I den gör författaren en genomgång av det arv efter -68 som handlar om sionism och antisemitism.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är sannerligen en historia att läsa om alla dessa tankegångar producerade av Göran Palm, Jan Myrdal, Staffan Beckman, Jan Guillou och Göran Rosenberg.
Göran Palm: ”Kapitalism och parlamentarism har gjort fiasko i de flesta u-länder som försökt tillämpa dessa system, medan skilda former av socialism och enpartivälde ofta varit lyckosamma.”
Jan Myrdal: ”Vi (i väst) är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask.”
Staffan Beckman: ”Det skramlade och prasslade i den vita världens insamlingsbössor; sionisterna hade efter alla sina ränker, våldsdåd och intriger till slut fått folk och medel till sin stat.”
Jan Guillou: ”Om man har sett exempelvis det svenska statsfängelset Österåker från insidan är det inget som helst tvivel om att förhållandena på Abu Ghraib utanför Bagdad är överlägset bättre. Inget som helst tvivel.”
Göran Rosenberg och hans starkt fluktuerande uttalanden om antisionism och antisemitism, är omöjliga att försöka göra rättvisa. Men hans lidande medan han försökt kombinera sitt vänsterengagemang med en positiv inställning till Israel går fram. Och hans högljudda polemik med Henrik Bachner om Israel finns i läggen.
Den som tycker nivån i dagens offentlighet är låg, har kanske bara lite dåligt minne.
De flesta kommer dock fortfarande ihåg den 7 oktober då Hamas genomförde den grymmaste av terrorattacker mot Israel. I Sverige blev den startskottet för en våg av antisemitism.
Vänstern valde Hamas och Vänsterpartiets antisemitism gav en smäll som fortlöpande får partiet att darra och nu kommer vi till det intressanta faktum som David Andersson lyfter fram. Innan vänsterns tokstolleri slog ut i full blom på 60-talet i Sverige, fanns en tidigare kommunistisk generation som dyrkat Sovjet. När -68-orna tog över stafettpinnen övergick beundran av industrialiseringen av sovjetdiktaturen i en vänsterromantisering av Kina och andra tredjevärldenländer, ett nytt ord då.
Kritiken mot västvärlden ledde rakt ut in i omfamnandet av Mao och senare Iran och Hamas. Bara så där, kunde dessa tryggt demokratiuppfostrade herrar kasta sig i armarna på vilken västmotståndare som helst, och de gjorde det också.
Borta var tingstenska värderingar om att skydda mellankrigstidens demokrati mot nazistiska och fascistiska hot. Och Tingstens efterträdare i DN, Olof Lagercrantz, gjorde sitt bästa för att lansera såna skribenter som han senare försvarade när de blev kritiserade i debatten om deras och vänsterns skuld.
Tingsten och hans lärjunge Per Ahlmark gjorde analysen att det avgörande är konflikten mellan demokrati och diktatur. De andra killarna tyckte problemet var väst mot tredje världen.
Det är nu min tacksamhet mot Donald Trump tar form. Trump är inte ett dugg intresserad av demokrati. Vissa dagar sprids en osäkerhet om Trump verkligen är insatt i ”the concept of democracy”, eller om han bara har vaskat det ändå. Den press Trump sätter på de amerikanska demokratin och dess institutioner ger för européer ett helt bisarrt intryck. Men Putin är naturligtvis bekväm att spela det spelet.
Naturligtvis, för Putin och den del av Ryssland som omfamnar hans världsbild, är inte ute efter demokrati. Ryssland kan, som Bengt Jangfeldt visat i sin bok Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé, beskrivas som ett land ömsom riktat mot väst och ömsom mot öst. Putin tillhör de senare. Så här står vi med ett amerikanskt-ryskt handslag om att demokrati är överskattat.
Och tredje världen? Minns Trumps ord: ”Nobody has Heard of Lesotho”. Starkare signal är svårt att skicka. Så nu står vi med den amerikanske varianten av arvet efter -68, med demokrati på avskrivning. För det var det steget som var avgörande.
Trumps tydligt visade ointresse för demokrati visar vad Europa måste koncentrera sig på. Och det är inte de olika samhällsintressen Trump får uppmärksamhet för, allt från tullar till amerikanska universitet.
Demokrati, vad är dealen med den? När frågan ställs är slaget förlorat. Då återstår att vinna kriget.
