Den som inte tål frihet får gärna leva någon annanstans

Med över tio miljoner följare var Salma Naddaf, 36, en av Danmarks största influencers och en superstjärna i sociala medier med fler följare än vad många nordiska medier har tillsammans. De tre miljonerna bara på Tiktok gjorde henne till landets största profil på den sajten.

Som Expressens Inas Hamdan var först med att berätta valde Salma Naddaf nyligen att lämna Danmark för hemlandet Syrien. Enligt henne själv handlade beslutet om värderingskrockar.

Den sista droppen var när hon såg regnbågsfärgade Prideflaggor på barnens skolor. ”Jag kunde absolut inte tolerera detta som miljö för mina barn att växa upp i” berättade hon i ett inlägg och sa att hennes barn inte ska växa upp på en plats med seder och traditioner som inte liknar våra.

Att Salma Naddaf valde Syrien framför Danmark är i sig inget problem, tvärtom. Det hedrar henne att hon drog konsekvenserna av sina värderingar och också var ärlig med dem.

Trots att klyftan mellan europeiska normer och många migranters syn på moral, könsroller och familj är uppenbar behandlas ämnet fortfarande som minerad mark. I svensk politisk debatt har det talats om integration som en fråga om språk, jobb och bostad men sällan om just värderingar.

Som om demokrati, jämställdhet och individuell frihet vore något man snabbt kan lära sig och omforma på SFI, snarare än djupt rotade kulturella och religiösa övertygelser. Och så länge vi låtsas att skillnaden inte finns kommer avståndet bara att fördjupas.

I Sveriges Radio kunde vi nyligen höra om Roula Khamosia som efter tio år i Sverige valt att flytta till Saudiarabien. Enligt inslaget berodde beslutet på rasism och på Tidöavtalet.  

Hon lämnar alltså en demokrati för en teokrati där islamisk lag utgör grunden för lagar och normer. Ett land utan yttrandefrihet, religionsfrihet, pressfrihet eller ens likhet inför lagen. I Saudiarabien finns förstås inget Tidöavtal. Men där finns inte heller fria val, och politiska partier är förbjudna.

För mig framstår det som självklart att det också i detta fall var värderingar som fick henne att flytta. Hon ville precis som Salma Naddaf leva i ett land där islams regler och kulturella uttryck styr och syns i vardagen, men hon ville inte säga det högt. För i stället, och som vanligt i den sortens fall, lägger hon skulden på Sverige.

World Values Survey rankar Sverige som ett av världens mest toleranta och minst rasistiska länder. Saudiarabien placerar sig minst sagt betydligt lägre. Det vet Roula Khamosia, eftersom hennes egen syster inför svensk domstol har berättat om sitt liv där. Men det finns tydligen ändå inte något hinder mot att göra Sverige och ett regeringssamarbete till syndabockar och att framställa länder där kvinnor saknar grundläggande rättigheter som fristäder från intolerans.

Om regnbågsflaggor oroar mer än diktaturer, om kvinnors frihet känns mer syndigt än förtryck och yttrandefrihet upplevs som respektlöshet, och om det man söker i stället är en tydlig gemenskap med religiösa uttryck och kläder och en barnuppfostran i samma anda, är det så klart klokt att lämna Norden.

Problemet är inte att vissa migranter väljer att lämna landet utan att den svenska offentligheten fortfarande har svårt att tala klarspråk om de verkliga skälen, värderingskonflikterna och en önskan om att få vara del av ett religiöst majoritets-vi. Det är fortfarande bekvämare att peka ut Sverige som ett problem än att erkänna att allt inte går att förena i en västerländsk demokrati. 

Samtidigt utmålas Tidöavtalets förslag om frivillig återvandring som ett hot mot Sverige. Flera kommuner, bland dem Jokkmokk, har på aktivistiskt manér passat på att markera sin godhet: ”Jokkmokk är VI, inte vi och dom”, skrev kommunstyrelsens ordförande stolt. Men den som skriver så har inte förstått vad de frivilliga återvandrarna Salma Naddaf, Roula Khamosia och likasinnade ger uttryck för, nämligen att deras värderingar skiljer sig så mycket från de svenska att de inte vill leva här, utan i sina religiöst präglade hemländer.

Den som lämnar Danmark eller Sverige för att barnen inte ska behöva få se Prideflaggor, ha sexualundervisning, möta jämlika kvinnor eller höra kritik mot religion gör ett aktivt och fullt logiskt val.

Ett samhälle som inte försvarar sina egna värden står snart utan några att försvara och den som inte står ut med frihet får gärna leva någonstans där allt det är förbjudet. Och det är precis så ett fritt land förblir fritt.

***

Läs även: Inga bögar i båten – splittring i Gretas Gazaflottilj

Läs även: På nätet är judehatet normalt