Den som luras att vara ett förfördelat offer blir mentalt fattig
När arbetarklassen inte längre följer manus uppfinner socialister en ny underklass. Men den blir, tids nog, också medelklass.
Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var nästan midnatt när en man kom in till akuten med en söt sexårig flicka och hennes mamma. Det här var sommaren 2011 och jag jobbade på Linköpings lasarett som inslagsproducent på reality-såpan Sjukhuset. Flickan hade bränt sig rejält i munnen, på halsen och bröstet, huden hade krusat sig och det syntes att hon hade riktigt ont. Men hon grät inte utan satt tyst och hade liksom vänt smärtan inåt.
När sköterskan undrade vad som hänt förklarade mannen att några kvinnor och barn hade varit på utflykt vid lunchtid, och när de kom hem vid fyratiden hade flickan blivit törstig. I ett obevakat ögonblick drack hon ur en termos med kokhett vatten i tron om att det var saft.
Varför hade mamman kommit till akuten först efter åtta timmar? Svaret var lika sorgligt som enkelt: flickan och hennes mamma var ursprungligen från Somalia och kunde ingen svenska. Inte heller mammas väninnor klarade av att göra sig förstådda på sitt nya hemlands språk, så trots flickans smärtor tvingades de först lokalisera en manlig bekant som kunde språket – han som nu tolkade.
I decennier har politikerna talat sig blå om vikten av integration. Språktest, kulturkanon, kvoterade invandrarkompisar, tvångsblandade bostadsområden.
En gång i tiden var jag själv ett invandrarbarn som ringde myndigheterna åt mina föräldrar för att min svenska var bättre än deras, men först den här sommarnatten insåg jag vidden av misslyckad integration.
Under Almedalsveckan talade många partiledare sig varma för höjda bidrag till utsatta familjer, som om det vore det enda universallim som kan laga samhället. Politiker är helt besatta av pengar, särskilt de åt vänster.
Politiker pratar också om klassklyftor och vill trumma in att ingenting blir frid och fröjd förrän alla har exakt lika mycket i plånboken. Myten om det orättvisa samhället är fantasilös, för så länge den som har det sämst ställt ändå kan betala hyran, äta sig mätt på basvaror, känna trygghet i närområdet och hjälpa ett skadat barn, så kunde den som har det allra bäst leva i överdåd.
Jag är för monetär mångfald och fler mecenater som gör extravaganta saker med sina rikedomar, som att plöja ner dem i altruistiska projekt.
Socialismen bygger på felaktiga antaganden. Karl Marx såg aldrig hur medelklassen växer och arbetarklassen – som dessutom envisas med att rösta SD – minskar.
Har somaliska mammor blivit en ingrediens för att fortsätta tradera klassnarrativet? När arbetarklassen inte längre följer manus placeras nya grupper längst ner i pyramiden.
En socialistiskt anstruken vän försöker ibland övertyga mig om att klasskillnader alltid leder till revolt. Men vad som snarare leder dit är de undermåliga myterna – ja, vanföreställningarna – om att den som har mindre inte kan njuta av livet så länge andra har mer.
Den som luras att vara ett förfördelat offer blir mentalt fattig, och den fattigdomen är betydligt farligare än monetär dito.
De som har det sämst har det ändå bra, därför att Sverige är ett samhälle där utbildning är gratis, allemansrätt råder, biblioteken är fulla av böcker och alla kan få det hyfsat bra så länge de kan göra sig förstådda.
Människor har alltid varit oroliga för att nyanlända inte ska anpassa sig. Det har brukat lösa sig redan vid andra generationen, man hjälper in varandra.
Jag lärde min lillasyster språket som jag fick höra i skolan. Hon integrerades – om inte med modersmjölken så genom min försorg – och har alltid varit helt oförstående till min känsla av mellanförskap.
När de icke-integrerades barn själva blir föräldrar måste de ha hunnit så långt i sin egen integrationsresa att deras barn slipper känslan av att varken höra till det gamla eller nya landet. I dag är de barnen många, de skapar en egen – ibland destruktiv – kultur.
2011 känns långt borta. Då var skjutningarna obefintliga. En av läkarna på akuten var glad att han just hade praktiserat i Los Angeles och tagit sig an skottskador. Den erfarenheten har kommit väl till pass.
Förmodligen blir allt bra. Vi kommer att hjälpa varandra att hitta in i och ta plats i samhället. Men det tar längre tid nu, de rotlösa ställer till besvär för sig själva och andra.
Även dagens underklass kommer att utbilda sig, arbeta och bli medelklass. Det bidrag de mest behöver, är påminnelsen om att deras nuvarande plats inte är för evigt, och att så länge de är där, är det ändå inte så tokigt.
Flickan måste vara vuxen nu. Hoppas att ärren inte blev bestående.
***
Läs även: Är jag inte integrerad?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var nästan midnatt när en man kom in till akuten med en söt sexårig flicka och hennes mamma. Det här var sommaren 2011 och jag jobbade på Linköpings lasarett som inslagsproducent på reality-såpan Sjukhuset. Flickan hade bränt sig rejält i munnen, på halsen och bröstet, huden hade krusat sig och det syntes att hon hade riktigt ont. Men hon grät inte utan satt tyst och hade liksom vänt smärtan inåt.
När sköterskan undrade vad som hänt förklarade mannen att några kvinnor och barn hade varit på utflykt vid lunchtid, och när de kom hem vid fyratiden hade flickan blivit törstig. I ett obevakat ögonblick drack hon ur en termos med kokhett vatten i tron om att det var saft.
Varför hade mamman kommit till akuten först efter åtta timmar? Svaret var lika sorgligt som enkelt: flickan och hennes mamma var ursprungligen från Somalia och kunde ingen svenska. Inte heller mammas väninnor klarade av att göra sig förstådda på sitt nya hemlands språk, så trots flickans smärtor tvingades de först lokalisera en manlig bekant som kunde språket – han som nu tolkade.
I decennier har politikerna talat sig blå om vikten av integration. Språktest, kulturkanon, kvoterade invandrarkompisar, tvångsblandade bostadsområden.
En gång i tiden var jag själv ett invandrarbarn som ringde myndigheterna åt mina föräldrar för att min svenska var bättre än deras, men först den här sommarnatten insåg jag vidden av misslyckad integration.
Under Almedalsveckan talade många partiledare sig varma för höjda bidrag till utsatta familjer, som om det vore det enda universallim som kan laga samhället. Politiker är helt besatta av pengar, särskilt de åt vänster.
Politiker pratar också om klassklyftor och vill trumma in att ingenting blir frid och fröjd förrän alla har exakt lika mycket i plånboken. Myten om det orättvisa samhället är fantasilös, för så länge den som har det sämst ställt ändå kan betala hyran, äta sig mätt på basvaror, känna trygghet i närområdet och hjälpa ett skadat barn, så kunde den som har det allra bäst leva i överdåd.
Jag är för monetär mångfald och fler mecenater som gör extravaganta saker med sina rikedomar, som att plöja ner dem i altruistiska projekt.
Socialismen bygger på felaktiga antaganden. Karl Marx såg aldrig hur medelklassen växer och arbetarklassen – som dessutom envisas med att rösta SD – minskar.
Har somaliska mammor blivit en ingrediens för att fortsätta tradera klassnarrativet? När arbetarklassen inte längre följer manus placeras nya grupper längst ner i pyramiden.
En socialistiskt anstruken vän försöker ibland övertyga mig om att klasskillnader alltid leder till revolt. Men vad som snarare leder dit är de undermåliga myterna – ja, vanföreställningarna – om att den som har mindre inte kan njuta av livet så länge andra har mer.
Den som luras att vara ett förfördelat offer blir mentalt fattig, och den fattigdomen är betydligt farligare än monetär dito.
De som har det sämst har det ändå bra, därför att Sverige är ett samhälle där utbildning är gratis, allemansrätt råder, biblioteken är fulla av böcker och alla kan få det hyfsat bra så länge de kan göra sig förstådda.
Människor har alltid varit oroliga för att nyanlända inte ska anpassa sig. Det har brukat lösa sig redan vid andra generationen, man hjälper in varandra.
Jag lärde min lillasyster språket som jag fick höra i skolan. Hon integrerades – om inte med modersmjölken så genom min försorg – och har alltid varit helt oförstående till min känsla av mellanförskap.
När de icke-integrerades barn själva blir föräldrar måste de ha hunnit så långt i sin egen integrationsresa att deras barn slipper känslan av att varken höra till det gamla eller nya landet. I dag är de barnen många, de skapar en egen – ibland destruktiv – kultur.
2011 känns långt borta. Då var skjutningarna obefintliga. En av läkarna på akuten var glad att han just hade praktiserat i Los Angeles och tagit sig an skottskador. Den erfarenheten har kommit väl till pass.
Förmodligen blir allt bra. Vi kommer att hjälpa varandra att hitta in i och ta plats i samhället. Men det tar längre tid nu, de rotlösa ställer till besvär för sig själva och andra.
Även dagens underklass kommer att utbilda sig, arbeta och bli medelklass. Det bidrag de mest behöver, är påminnelsen om att deras nuvarande plats inte är för evigt, och att så länge de är där, är det ändå inte så tokigt.
Flickan måste vara vuxen nu. Hoppas att ärren inte blev bestående.
***
Läs även: Är jag inte integrerad?
