Det är för jävligt men det har det alltid varit – eller?
Har inte Europa och USA legat i luven på varandra med jämna mellanrum ända sedan slutet av andra världskriget?
Toppbild: Aurelien Morissard
I skrivande stund sitter Keir Starmer på ett plan till Washington DC. Med sig har han en present till Donald Trump: ett löfte om att kraftigt höja de brittiska försvarsutgifterna, och det snabbt, genom att ta motsvarande pengar från biståndsbudgeten. För ett par dagar sedan var Emmanuel Macron där för att söka charma lite vett i samme Trump. Volodymyr Zelenskyj är näste man till rakning: han ska träffa Trump imorgon fredag, för att skriva under ett avtal som går ut på att amerikanerna ska få roffa åt sig av Ukrainas mineralreserver.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En sak är klar, och det är att Donald Trump har skakat om den transatlantiska alliansen som aldrig förr. Paniken sprider sig, inte minst efter att USA häromdagen röstade tillsammans med Kina, Nordkorea och Ryssland i FN.
Tysklands blivande förbundskansler Friedrich Merz har nu förkunnat att Europa måste göra sig ”självständigt” från USA, och öppet börjat prata om att Frankrike och Storbritannien kanske borde utsträcka sina kärnvapenparaplyer till att skydda hela den europeiska kontinenten.
Det är med andra ord stormiga dagar på politikens världshav. Många bedömare pratar om en helt unik brytning, en ny tidsepok där USA inte är en självklar allierad utan en oberäknelig motståndare.
Jahapp. Ja, jo, kanske det. Fast … alltså jag vill förstås inte förstöra en bra krisstämning, men… har det inte alltid varit så här? Har inte Europa och USA legat i luven på varandra med jämna mellanrum ända sedan slutet av andra världskriget?
Ja och nej. Suezkrisen 1956 slutade med att Sovjetunionen och USA gemensamt satte ner foten, och i praktiken tvingade de krisande imperierna Frankrike och Storbritannien att börja avveckla sig själva. Vietnamkriget var värre (och längre). Européerna, till och med britterna, vägrade att delta med stridande förband på USA:s sida och kritiserade ofta och högljutt det amerikanska projektet i Indokina, som tycktes gå ut på att sätta stopp för kommunismens spridning genom att bomba ihjäl så många utfattiga bönder som möjligt.
När Vietnamkriget äntligen tog slut hade många hårda ord utväxlats, till exempel mellan Olof Palme och Richard Nixon, men också mellan ledare för olika europeiska Natoländer och de amerikanska administrationerna. Ändå kunde alliansen lappas ihop ganska pronto, och det berodde på två saker. För det första insåg amerikanerna vid det laget att Vietnam hade varit ett tragiskt misstag, och då blev det inte så svårt att förlåta dem som hela tiden påtalat just det. För det andra gick Sovjetunionen, nästan som om man var avundsjuka på det amerikanerna just gått igenom, in i Afghanistan. Det skärpte sinnena på bägge sidor av Atlanten.
Så var det Irak, då. Även här, och ännu snabbare eftersom det hände medan kriget fortfarande pågick, kom amerikanerna fram till att kriget var ett monumentalt, idiotiskt fiasko. De europeiska länder som till skillnad från Frankrike och Tyskland ställt upp med trupp och allt — från Danmark och Italien till Polen och Storbritannien — gick över en natt, i och med Barack Obamas valseger 2008, från att ha varit särskilt gynnade av USA till att bli särskilt utskämda.
Ändå har ärren från Irakkriget – från upptakten till Irakkriget, kanske man ska säga – inte riktigt velat läka. Tonen i amerikanska högermedier som Fox News har inte ändrats: länder som Frankrike och Tyskland beskrivs alltjämt som veka snyltare, som oförskämda, otacksamma fripassagerare på den amerikanska försvarsbudgetens Atlantångare. Och är det några som tagit intryck så är det Donald Trump, hans väljare och hans närmaste krets. (Att de själva ofta säger sig ha varit emot Irakkriget är, tyvärr, en annan historia.)
Att det är bistra tider har knappast gått någon förbi. Frågan blir bara om det nu har gått så långt att den transatlantiska länken aldrig kan återställas. Min gissning? Det kommer att krävas ett stort, dumt, aggressivt misstag av Kina för att få amerikaner och européer att nyktra till igen, och omfamna varandra som vi alltid har gjort. Motvilligt, under protest och i slutänden ytterst framgångsrikt.
***
I skrivande stund sitter Keir Starmer på ett plan till Washington DC. Med sig har han en present till Donald Trump: ett löfte om att kraftigt höja de brittiska försvarsutgifterna, och det snabbt, genom att ta motsvarande pengar från biståndsbudgeten. För ett par dagar sedan var Emmanuel Macron där för att söka charma lite vett i samme Trump. Volodymyr Zelenskyj är näste man till rakning: han ska träffa Trump imorgon fredag, för att skriva under ett avtal som går ut på att amerikanerna ska få roffa åt sig av Ukrainas mineralreserver.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En sak är klar, och det är att Donald Trump har skakat om den transatlantiska alliansen som aldrig förr. Paniken sprider sig, inte minst efter att USA häromdagen röstade tillsammans med Kina, Nordkorea och Ryssland i FN.
Tysklands blivande förbundskansler Friedrich Merz har nu förkunnat att Europa måste göra sig ”självständigt” från USA, och öppet börjat prata om att Frankrike och Storbritannien kanske borde utsträcka sina kärnvapenparaplyer till att skydda hela den europeiska kontinenten.
Det är med andra ord stormiga dagar på politikens världshav. Många bedömare pratar om en helt unik brytning, en ny tidsepok där USA inte är en självklar allierad utan en oberäknelig motståndare.
Jahapp. Ja, jo, kanske det. Fast … alltså jag vill förstås inte förstöra en bra krisstämning, men… har det inte alltid varit så här? Har inte Europa och USA legat i luven på varandra med jämna mellanrum ända sedan slutet av andra världskriget?
Ja och nej. Suezkrisen 1956 slutade med att Sovjetunionen och USA gemensamt satte ner foten, och i praktiken tvingade de krisande imperierna Frankrike och Storbritannien att börja avveckla sig själva. Vietnamkriget var värre (och längre). Européerna, till och med britterna, vägrade att delta med stridande förband på USA:s sida och kritiserade ofta och högljutt det amerikanska projektet i Indokina, som tycktes gå ut på att sätta stopp för kommunismens spridning genom att bomba ihjäl så många utfattiga bönder som möjligt.
När Vietnamkriget äntligen tog slut hade många hårda ord utväxlats, till exempel mellan Olof Palme och Richard Nixon, men också mellan ledare för olika europeiska Natoländer och de amerikanska administrationerna. Ändå kunde alliansen lappas ihop ganska pronto, och det berodde på två saker. För det första insåg amerikanerna vid det laget att Vietnam hade varit ett tragiskt misstag, och då blev det inte så svårt att förlåta dem som hela tiden påtalat just det. För det andra gick Sovjetunionen, nästan som om man var avundsjuka på det amerikanerna just gått igenom, in i Afghanistan. Det skärpte sinnena på bägge sidor av Atlanten.
Så var det Irak, då. Även här, och ännu snabbare eftersom det hände medan kriget fortfarande pågick, kom amerikanerna fram till att kriget var ett monumentalt, idiotiskt fiasko. De europeiska länder som till skillnad från Frankrike och Tyskland ställt upp med trupp och allt — från Danmark och Italien till Polen och Storbritannien — gick över en natt, i och med Barack Obamas valseger 2008, från att ha varit särskilt gynnade av USA till att bli särskilt utskämda.
Ändå har ärren från Irakkriget – från upptakten till Irakkriget, kanske man ska säga – inte riktigt velat läka. Tonen i amerikanska högermedier som Fox News har inte ändrats: länder som Frankrike och Tyskland beskrivs alltjämt som veka snyltare, som oförskämda, otacksamma fripassagerare på den amerikanska försvarsbudgetens Atlantångare. Och är det några som tagit intryck så är det Donald Trump, hans väljare och hans närmaste krets. (Att de själva ofta säger sig ha varit emot Irakkriget är, tyvärr, en annan historia.)
Att det är bistra tider har knappast gått någon förbi. Frågan blir bara om det nu har gått så långt att den transatlantiska länken aldrig kan återställas. Min gissning? Det kommer att krävas ett stort, dumt, aggressivt misstag av Kina för att få amerikaner och européer att nyktra till igen, och omfamna varandra som vi alltid har gjort. Motvilligt, under protest och i slutänden ytterst framgångsrikt.
***
