Det är inte Trump som gör oss dummare

Artificiell intelligens är lite som universum, svår att greppa, men en synonym till alternativ intelligens kunde vara dumhet. Det är något de flesta känner till, eftersom mänskligheten håller på att bli dummare.

Ska man sammanfatta det senaste årets nyhetsrapportering finns bara tre ord: Trump är dum. Det där är faktiskt ett seriöst problem, och ett slags fördumning, eftersom det inte är dumhet som kännetecknar den amerikanske kejsaren. Förenklingen bortser från drivkrafterna, värderingarna, maktberusningen.

Under 1900-talet steg IQ-nivån i västvärlden, efter millennieskiftet har den sjunkit. Var femte amerikan är funktionell analfabet. Att många är det också i Sverige har vi inte riktigt förstått vidden av, vi med vår folkskola från 1842. Nu när många fler går i skolan lämnar de den också utan att behärska svenska, och därför kommer ingen att vilja anställa dem. Medan både barn och 40-åringar spelar bestialiska datorspel i stället för att läsa böcker har den kulturella vinden vänt. Det som blåser omkring är fragment av sådant som varit.

Att så mycket hopp fästs vid den artificiella intelligensen måste bero på att vi inte litar på vår egen. Jag har i decennier misstänkt att människor är mindre rädda för det främmande än för sådant de känner till. Det är sådant de ser i vardagen som oroar dem: språklöshet, klyftor, otrygghet, förskingrat ansvar.

Fördomar är den förenklade förklaringen som brukar tas till när man inte vill befatta sig med faktiska problem. Fördomar förknippas med okunskap, och kanske även dumhet, men åsikter byggda på insikt borde inte få avfärdas så lätt.  

Förmodligen har integrationspolitiken varit en av det senaste halvseklets värsta svenska dumheter. Eftersom integrationens när, var, hur, vem och varför aldrig har förklarats, har projektet förblivit en illusion. De synbara resultaten är att de flesta riksdagspartierna i omgångar och med skiftande framgång vänt sig mot Mecka i syfte att inkludera nya väljargrupper. Hela välgörenhetsindustrin, däribland Svenska kyrkan och Sveriges Samlade Kommunala Kommunikatörer, har med sina fromma förhoppningar fått hijabfeber.

Erfarenheten visar emellertid att islam inte låter sig integreras i något annat än sig själv. Rent allmänt vore det fel att tro på en dumskallarnas sammansvärjning, då dumhet inte framträder i den sortens organiserade dunkel utan gärna visar upp sig i offentligheten, och helst i medierna. Dumheten kan mycket väl vara solitär och stolt över det. Här finns också en empirisk nittioprocentsregel att ta hänsyn till – den som säger att 90 procent av alla, i samtliga grupper och i alla sammanhang, är idioter.

Det är sådant material man har att jobba med när man ska skapa något gemensamt. Kanske förklarar denna säregna homogenitet varför svenskar har så svårt för skillnader. Hela vårt samhällsbygge går ut på att administrativt handskas med olikheter. Medel omfördelas, administratörer anställs. Ändå är det kollektiva samvetet dåligt och känslan av att inte göra tillräckligt fortsätter att dominera.

Om det beror på dumhet eller fördomar är oklart, men ur dessa välviljans strukturer har den moderna koloniala hållningen mejslats fram. Är man född på annat håll är man mindre vetande. Bor man i en stadsdel som definieras som främmande har man sannolikt flera funktionsproblem.

Ängsliga för att bli tagna på sängen med någon form av orättvisa har vi på ett praktiskt sätt delat in befolkningen i de hanterbara grupperna infödda och invandrade. Genom åren har benämningarna skiftat – assimilering, minoritetsstöd, inkludering – samtidigt som omhändertagandeperspektivet permanentats. I denna till evigt missmod dömda integrationssträvan lever och frodas den samhälleliga ångesten.

Välfärdsstaten var en utmärkt idé, så god att den till slut måste få problem med sin popularitet. Som en av tillskyndarna, den brittiske historikern Tony Judt, brukade säga fungerar ett sådant system bäst i små, homogena stater. Livstiden blir begränsad i en värld med porösa gränser: de som kommer utifrån förstår inte hur det hela finansieras, och de yngre vill inte betala eftersom de saknar de äldres minnen av en tid med större elände.

Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig i detta land som statistiskt sett blir alltmer korkat. Bäst är förmodligen att ta det med jämnmod och söka tröst i att nittioprocentsregeln lämnar utrymme för några få att bistå alla andra.

***

Läs även: Lars Åberg: Är identiteten revolutionär eller reaktionär?

Läs även: Lars Åberg: Var vi inte överens om att mångfald var bra?