Det är något unikt provocerande med ping pong
Sport är i allmänhet en harmlös aktivitet, som går att undvika. Men bordtennis – låt oss kalla det ping pong – går över gränsen för det acceptabla.
Bild: Johan Nilsson / TT
Jag såg någonstans att Truls Möregårdh var den mest googlade personen i Sverige. Jag fick lov att googla honom för att ta reda på vem det är.
Håll med om att namnet – Truls Möregårdh – låter som något en halvdan deckarförfattare skulle komma på. Ett namn av det där slaget som upphovsmannen lagt alldeles för mycket tid på att tänka ut, i stället för att slipa på den haltande intrigen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vem heter "Truls" numera? Och det där h:et på slutet av Möregård? En aning överarbetat, eller hur?
Men när man ändå börjat googla, är det lika bra att fortsätta: 1 362 personer heter Truls i Sverige, meddelar Skatteverket. För tio år sedan fanns bara 876 Truls, så Truls har gått upp med drygt 55 procent på ett decennium, tackar som frågar. Möregårdh, däremot, heter bara åtta svenskar. Samtliga är pensionerade poliskommissarier med förkärlek för opera och single malt.
Nä, bara skoja.
Jag skriver inte det här för att vara taskig mot Truls Möregårdh, som säkert är en hyvens grabb. Jag skriver det här därför att jag plågas av att leva i samma värld som bordtennis. Eller ping pong som jag tycker om att kalla det, eftersom det retar bordtennisfantaster.
Visst kan jag då och då kokettera med min djupa okunnighet om sport. Men den okunnigheten bygger på total likgiltighet. Sport är för mig helt enkelt en vit fläck på livets karta, och jag kommer aldrig att skicka in någon Livingstone eller Stanley för att lantmäta terrängen. Min nyfikenhet är obefintlig. Jag känner ingenting.
Med undantag för bordtennis, förlåt, ping pong.
Det är något unikt provocerande med den här sporten.
Det sägs att en vanlig mardröm är att man plötsligt upptäcker att man glömt att klä på sig och står där i busskön alldeles naken. Min motsvarighet är att plötsligt upptäcka att jag gått ut i offentligheten iförd ett par ping pongshorts. De där aningen för små byxorna – de verkar ha blivit lite större på senare år — med Stigatryck på det nästan obefintliga vänsterbenet. Redan där har ping pong straffat ut sig estetiskt. Och då har vi inte ens snuddat vid själva aktiviteten.
Det finns inga proportioner i ping pong. Två vuxna människor står på varsin sida av ett normalstort matbord och hoppar och stönar som om de ägnade sig åt baslinjespel på en fullskalig tennisplan. Det är lika absurt som att spela säckpipa i ett skafferi. Och ändå förväntas vi ta det på allvar.
Över hela sporten vilar en unken doft av gillestuga och pedantiskt samlade årgångar av Kalle Anka. Till och med trav – vars hela väsen är att ta ett vackert djur och tvinga det att springa på löjligast möjliga sätt – har större värdighet än ping pong.
Alla sporter bygger förstås på ett visst mått av ”suspension of disbelief”, det vill säga att man som betraktare ingår något slags kontrakt med utövarna om att köpa de regler och den dramaturgi som godtyckligt lagts fast. Men ping pong går över gränsen för det man kan svälja. Jag anar ett slags förnedrande sadism. Ungefär som när Ingvar Hirdwall viftar med femtiolappen under näsan på Reine i Barnens Ö – för er som är i den generationen – och väser "Säg att du är en äcklig liten råtta".
Att ta ping pong på allvar är att låta sig förödmjukas. Att avsäga sig all känsla för estetik, förnuft och rimlighet. Det är att inte känna igen det absurda när vi ser det, vilket alltid är det första steget mot galenskap.
Nu när vi har en regering som skryter med att förbjuda allt osunt, som OnlyFans, borde vi kräva ett stopp för ping pong. Eller åtminstone en reglering av sporten som liknar den regeringen lagt fast för gårdsförsäljning av alkohol, som i praktiken innebär att den som vill ha en flaska vin måste låta sig hjärntvättas av Socialstyrelsen.
Truls Möregårdh kan börja spela riktig tennis i stället. Eller bli privatdetektiv.
***
Läs även: Jag anar en konspiration
Läs även: Allt är som det alltid varit
Jag såg någonstans att Truls Möregårdh var den mest googlade personen i Sverige. Jag fick lov att googla honom för att ta reda på vem det är.
Håll med om att namnet – Truls Möregårdh – låter som något en halvdan deckarförfattare skulle komma på. Ett namn av det där slaget som upphovsmannen lagt alldeles för mycket tid på att tänka ut, i stället för att slipa på den haltande intrigen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vem heter ”Truls” numera? Och det där h:et på slutet av Möregård? En aning överarbetat, eller hur?
Men när man ändå börjat googla, är det lika bra att fortsätta: 1 362 personer heter Truls i Sverige, meddelar Skatteverket. För tio år sedan fanns bara 876 Truls, så Truls har gått upp med drygt 55 procent på ett decennium, tackar som frågar. Möregårdh, däremot, heter bara åtta svenskar. Samtliga är pensionerade poliskommissarier med förkärlek för opera och single malt.
Nä, bara skoja.
Jag skriver inte det här för att vara taskig mot Truls Möregårdh, som säkert är en hyvens grabb. Jag skriver det här därför att jag plågas av att leva i samma värld som bordtennis. Eller ping pong som jag tycker om att kalla det, eftersom det retar bordtennisfantaster.
Visst kan jag då och då kokettera med min djupa okunnighet om sport. Men den okunnigheten bygger på total likgiltighet. Sport är för mig helt enkelt en vit fläck på livets karta, och jag kommer aldrig att skicka in någon Livingstone eller Stanley för att lantmäta terrängen. Min nyfikenhet är obefintlig. Jag känner ingenting.
Med undantag för bordtennis, förlåt, ping pong.
Det är något unikt provocerande med den här sporten.
Det sägs att en vanlig mardröm är att man plötsligt upptäcker att man glömt att klä på sig och står där i busskön alldeles naken. Min motsvarighet är att plötsligt upptäcka att jag gått ut i offentligheten iförd ett par ping pongshorts. De där aningen för små byxorna – de verkar ha blivit lite större på senare år — med Stigatryck på det nästan obefintliga vänsterbenet. Redan där har ping pong straffat ut sig estetiskt. Och då har vi inte ens snuddat vid själva aktiviteten.
Det finns inga proportioner i ping pong. Två vuxna människor står på varsin sida av ett normalstort matbord och hoppar och stönar som om de ägnade sig åt baslinjespel på en fullskalig tennisplan. Det är lika absurt som att spela säckpipa i ett skafferi. Och ändå förväntas vi ta det på allvar.
Över hela sporten vilar en unken doft av gillestuga och pedantiskt samlade årgångar av Kalle Anka. Till och med trav – vars hela väsen är att ta ett vackert djur och tvinga det att springa på löjligast möjliga sätt – har större värdighet än ping pong.
Alla sporter bygger förstås på ett visst mått av ”suspension of disbelief”, det vill säga att man som betraktare ingår något slags kontrakt med utövarna om att köpa de regler och den dramaturgi som godtyckligt lagts fast. Men ping pong går över gränsen för det man kan svälja. Jag anar ett slags förnedrande sadism. Ungefär som när Ingvar Hirdwall viftar med femtiolappen under näsan på Reine i Barnens Ö – för er som är i den generationen – och väser ”Säg att du är en äcklig liten råtta”.
Att ta ping pong på allvar är att låta sig förödmjukas. Att avsäga sig all känsla för estetik, förnuft och rimlighet. Det är att inte känna igen det absurda när vi ser det, vilket alltid är det första steget mot galenskap.
Nu när vi har en regering som skryter med att förbjuda allt osunt, som OnlyFans, borde vi kräva ett stopp för ping pong. Eller åtminstone en reglering av sporten som liknar den regeringen lagt fast för gårdsförsäljning av alkohol, som i praktiken innebär att den som vill ha en flaska vin måste låta sig hjärntvättas av Socialstyrelsen.
Truls Möregårdh kan börja spela riktig tennis i stället. Eller bli privatdetektiv.
***
Läs även: Jag anar en konspiration
Läs även: Allt är som det alltid varit
