Det är viktigt med skrattbehörigheten
Tom Lehrers texter fick folk att skratta åt sig själva medan något fastnade i halsen. Nu beskrivs vår tid som polariserad.
Bild: Paul Sakuma/Canva
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tom Lehrer dog i slutet av juli, 97 år gammal, 60 år efter att hans album ”That was the year that was” gavs ut med sånger som kommenterade tidens aktuella händelser. I ”National Brotherhood Week” hatar alla varandra, vita och svarta, rika och fattiga, och – det är det centrala – alla hatar judarna. Lehrers texter och framföranden vid pianot var drastiska, smarta och roliga; de fick folk att skratta åt sig själva medan något fastnade i halsen.
Hans bortgång blev en påminnelse om hur humor ofta gjorts underhållningsmekanisk och hur den i den mediala överdoseringens tidevarv fungerar som självbekräftelse. Den används som identitetsmarkör när man skrattar med varandra åt de andra.
Ogillar man ett inlägg på Facebook lägger man dit en rå skrattsymbol för att markera avstånd och blinka till de rättrogna. Det är en smula annorlunda än Lehrers drastiska älskvärdhet eller Monty Pythons halsbrytande drift med det pompösa och hierarkiska.
Vår tid beskrivs som polariserad och det gäller att tänka sig för innan man tycker att någonting är roligt. Man får inte misstänkas för att tillhöra fel stam. Det är viktigt att ha skrattbehörighet. Den som äger skämtdefinitionsprivilegiet vinner.
Härigenom uppstår en skrattets samhörighet och ett samhörighetens skratt, en gränsdragning och vakthållning kring vad som är humoristiskt och vem som får skoja, och därifrån är steget inte särskilt långt till samhörighetens hat och förakt.
Vänner och släktingar har slutat umgås på grund av åsiktsskillnader. Även om sådant förmodligen alltid förekommit pekar mängden vittnesmål om nutida osämja på att vi befinner oss i ett kulturskifte, med ett antagonismens primat.
Hat är därför kodord för att tycka annorlunda och därmed fel. Det är avgörande att kunna slå fast att det endast är de med annan uppfattning som uttrycker hat. Snart sagt varje invändning kan beskrivas som hatisk. Felaktigt ifrågasättande förtjänar därför de införståddas avsky. Med andra ord är det rätt att hata dem som påstås sprida hat.
Många är bekanta med detta, i form av kommentarer på sociala medier om att man står för sådant man aldrig gett uttryck för. Vem som helst kan bli digitalt villebråd. Nästan aldrig någon argumentation, mest denna bitterhet, inte sällan från fullständigt okända personer. En skvallrets, stämplingens och bakdanteriets karusell.
René Descartes ansåg ju att det var tanken som gjorde att människan fanns till. För många år sedan köpte jag, för att påminna mig om min existens, en musmatta till min stationära dator med konstnären Barbara Krugers bekanta bild på en framsträckt hand med ett kreditkort med texten ”Jag handlar, alltså finns jag”.
Graffiti sågs en gång i tiden som ett sätt för de unga och anonyma att ge sig till känna, men i dag är världen överbelastad av alla miljoner som via mobilen söker uppmärksamhet och berättar om sina preferenser och vad de hatar allra mest.
Kan det trots allt vara rädslan för att inte finnas till, inte bli synlig, som gör att det hånskrattas så högt och surmulas så djupt?
På baksidan av detta larm väntar naturligtvis cancelkulturen med sin bannlysning av alternativa perspektiv. Offentligheten blir ett slagfält där de som slår upp tält med banderoller stöter bort dem med svagare röster.
Det är lätt att känna missmod när man varken kan prata om saken eller skratta åt den. Vi får en modern form av balkanisering, med återgång till stamfejder och en stereotypernas hederskultur.
En kort förklaring kan vara att livet är så komplicerat att det kräver raka rör. Enkelspårigheten syns över allt i offentligheten, från nyhetssändningarna och kultursidorna till tystnaden vid middagsbjudningar när någon ställer en ofin fråga.
Jag har förstått att jag inte var ensam om att på högstadiet ha en engelsklärare som spelade Tom Lehrer för att vi skulle få en känsla för orden, rytmen och rimmen. Jerry Seinfeld har senare beklagat att amerikanska universitet inte längre lär ut ironi. Många skulle säga att verkligheten redan är så vrickad att satiren blivit överspelad.
Och ovanpå det kom Magda Gads journalistupprop.
Den överlägsna känslan av att veta bättre, att vara mer empatisk och solidarisk än de flesta, kan vara riktigt berusande. Allt det där förstod Tom Lehrer när han 1965 spelade in ”The folk song army”:
"We are the folk song army/Every one of us cares/We all hate poverty, war, and injustice/Unlike the rest of you squares."
***
Läs även: Orden som dränker all mening
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tom Lehrer dog i slutet av juli, 97 år gammal, 60 år efter att hans album ”That was the year that was” gavs ut med sånger som kommenterade tidens aktuella händelser. I ”National Brotherhood Week” hatar alla varandra, vita och svarta, rika och fattiga, och – det är det centrala – alla hatar judarna. Lehrers texter och framföranden vid pianot var drastiska, smarta och roliga; de fick folk att skratta åt sig själva medan något fastnade i halsen.
Hans bortgång blev en påminnelse om hur humor ofta gjorts underhållningsmekanisk och hur den i den mediala överdoseringens tidevarv fungerar som självbekräftelse. Den används som identitetsmarkör när man skrattar med varandra åt de andra.
Ogillar man ett inlägg på Facebook lägger man dit en rå skrattsymbol för att markera avstånd och blinka till de rättrogna. Det är en smula annorlunda än Lehrers drastiska älskvärdhet eller Monty Pythons halsbrytande drift med det pompösa och hierarkiska.
Vår tid beskrivs som polariserad och det gäller att tänka sig för innan man tycker att någonting är roligt. Man får inte misstänkas för att tillhöra fel stam. Det är viktigt att ha skrattbehörighet. Den som äger skämtdefinitionsprivilegiet vinner.
Härigenom uppstår en skrattets samhörighet och ett samhörighetens skratt, en gränsdragning och vakthållning kring vad som är humoristiskt och vem som får skoja, och därifrån är steget inte särskilt långt till samhörighetens hat och förakt.
Vänner och släktingar har slutat umgås på grund av åsiktsskillnader. Även om sådant förmodligen alltid förekommit pekar mängden vittnesmål om nutida osämja på att vi befinner oss i ett kulturskifte, med ett antagonismens primat.
Hat är därför kodord för att tycka annorlunda och därmed fel. Det är avgörande att kunna slå fast att det endast är de med annan uppfattning som uttrycker hat. Snart sagt varje invändning kan beskrivas som hatisk. Felaktigt ifrågasättande förtjänar därför de införståddas avsky. Med andra ord är det rätt att hata dem som påstås sprida hat.
Många är bekanta med detta, i form av kommentarer på sociala medier om att man står för sådant man aldrig gett uttryck för. Vem som helst kan bli digitalt villebråd. Nästan aldrig någon argumentation, mest denna bitterhet, inte sällan från fullständigt okända personer. En skvallrets, stämplingens och bakdanteriets karusell.
René Descartes ansåg ju att det var tanken som gjorde att människan fanns till. För många år sedan köpte jag, för att påminna mig om min existens, en musmatta till min stationära dator med konstnären Barbara Krugers bekanta bild på en framsträckt hand med ett kreditkort med texten ”Jag handlar, alltså finns jag”.
Graffiti sågs en gång i tiden som ett sätt för de unga och anonyma att ge sig till känna, men i dag är världen överbelastad av alla miljoner som via mobilen söker uppmärksamhet och berättar om sina preferenser och vad de hatar allra mest.
Kan det trots allt vara rädslan för att inte finnas till, inte bli synlig, som gör att det hånskrattas så högt och surmulas så djupt?
På baksidan av detta larm väntar naturligtvis cancelkulturen med sin bannlysning av alternativa perspektiv. Offentligheten blir ett slagfält där de som slår upp tält med banderoller stöter bort dem med svagare röster.
Det är lätt att känna missmod när man varken kan prata om saken eller skratta åt den. Vi får en modern form av balkanisering, med återgång till stamfejder och en stereotypernas hederskultur.
En kort förklaring kan vara att livet är så komplicerat att det kräver raka rör. Enkelspårigheten syns över allt i offentligheten, från nyhetssändningarna och kultursidorna till tystnaden vid middagsbjudningar när någon ställer en ofin fråga.
Jag har förstått att jag inte var ensam om att på högstadiet ha en engelsklärare som spelade Tom Lehrer för att vi skulle få en känsla för orden, rytmen och rimmen. Jerry Seinfeld har senare beklagat att amerikanska universitet inte längre lär ut ironi. Många skulle säga att verkligheten redan är så vrickad att satiren blivit överspelad.
Och ovanpå det kom Magda Gads journalistupprop.
Den överlägsna känslan av att veta bättre, att vara mer empatisk och solidarisk än de flesta, kan vara riktigt berusande. Allt det där förstod Tom Lehrer när han 1965 spelade in ”The folk song army”:
”We are the folk song army/Every one of us cares/We all hate poverty, war, and injustice/Unlike the rest of you squares.”
***
Läs även: Orden som dränker all mening
