 
  Det finns en charm i fräcka stöldkupper
Juvelkuppen mot Louvren väcker samma fascination som Mona Lisa-stölderna för över hundra år sedan.
Bild: AP
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den där juvelkuppen mot Louvren söndagen den 19 oktober. Man applåderar, lite försiktigt. Så fräckt. Så genialiskt. Så gammaldags. Stegbil och vinkelslipar som verktyg. Hade AI kunnat tänka sig fram till detta? Jag tror inte det.
Stöldgodset värderas till cirka 90 miljoner euro. Är allting sönderbrutet och nedsmultet och saldofört redan nu? Sannolikt. Logiken med berömda målningar är en annan. De verkar numera stjälas (eller vandaliseras) mest för att markera ideologiska ståndpunkter och positioner, nutida eller historiska. De är också svårsålda.
Den logiken är väl i och för sig inte ny. Den hade sitt att betyda ren i slutet av augusti 1911. Då stals målningen La Gioconda (mera känd som ”Mona Lisa”) från Salon Carré i Louvren. Det dröjde två år innan hon kom tillbaka. Stölden väckte enorm uppmärksamhet, inte bara i Europa. Gränser stängdes, en massiv jakt inleddes. Bland de som förhördes den gången fanns Pablo Picasso. Det var den långa gåtfulla frånvaron som gjorde målningen och leendet världsberömt.
Louvren stängdes i en vecka efter stölden. Sen bildades långa köer. Tusentals människor ville se platsen där Mona Lisa en gång hade hängt. Bland de som köade fanns Franz Kafka. Kom sen och tala om moderna konstinstallationer.
Stölden 1911 präglades också den av stor enkelhet. Tjuven tillbringade natten i museet. På måndagsmorgonen gick han in och plockade ner målningen ur dess inglasade ram. Sen gick han ut. Ingen märkte något före nästa dag. Sen låg målningen i en lägenhet en bit från Louvren i två år. Tills tjuven fick för sig att sälja den till Florens sent under år 1913.
Mona Lisa är ingen stor målning. Det vet alla som i Louvren någon gång försökt få en skymt av tavlan bakom alla andra som försökt få en skymt av tavlan bakom alla de andra. Den mäter 53 x 77 centimeter. I dag hänger den i närheten av det stöldutsatta Apollogalleriet, men numera fixerad på väggen och inmurad bakom flerfaldiga skyddsmekanismer. 1911 hängde Mona Lisa löst mellan en målning av Titian och en av Correggio.
Tjuven 1911 hette Vincenzo Peruggia. Han sa sig senare vara kär i Mona Lisa. Han förhördes rätt tidigt men kunde inte knytas till brottet. Han var en husmålare som i korta perioder hade jobbat på Louvren. Det var också han som hade tillverkat vitringlaset för målningen.
I slutet av november 1913 försökte Peruggia under täcknamnet ”Leonardo” sälja målningen till en antikhandlare i Florens. Denne kontaktade direktören för Uffizierna. Som kontaktade polis. Som arresterade Peruggia på ett anspråkslöst hotell i centrala Florens som finns kvar ännu idag och som heter just La Gioconda. I Helsingin Sanomat i Helsingfors publicerades i slutet av 1913 en notis där det stod att den leende Giacondan nu ”återuppstått” i närheten av den plats där hon föddes.
Peruggia dömdes till lite drygt ett år i fängelse. Domen lindrades snabbt till sju månader. Förutom Peruggia hade också poeten Guillaume Apollinaire en kort tid suttit fängslad i ärendet. Han var god vän med Picasso. Men han var också vän med en småskurk som hette Honoré Joseph Géry Pieret och som i ett tidigare skede hade stulit några mindre föremål från Louvren. Av detta följde en intrikat händelsekedja som refereras av A. R. Scotti i boken Vanished Smile och som bäst sammanfattas i engelskans guilt by association. I januari 1914 återbördades Mona Lisa till Louvren, oskadd.
Det finns en liten tänkbar koppling mellan 1911 och 2025.
Peruggia plågades inte bara av en diffus kärlek till Mona Lisa. Han plågades också av tanken att Louvren innehöll så många italienska dyrgripar. Flera hade stulits under Napoleon Bonapartes revolutionära rövartåg över Europa. da Vinci var dessutom italienare. I oktober 2025, kunde man då säga, var det nu Napoleons tur att bli bestulen på rätt ovärderliga smycken.
Att Peruggia sen valde just Mona Lisa som stöldgods bär sin egen paradox. Mona Lisa hade införskaffats av den franske kungen François I efter da Vincis död i Frankrike 1519. Fast det är en annan story, som det brukar heta.
***
Läs även: Från Finland till Frankrike i fyra steg
 
           
             
             
             
             
             
             
            