Det låg inget skimmer över feministerna i Grupp 8 och Bang
Själv uppläxad av 70-talets Grupp 8 var jag långt borta från feminismens festligheter. Sedan gjorde kommissarierna entré.
Bild: TT / Birgitta Lagerström
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den 8 mars är överstånden och precis som vanligt funderar jag på det där med att skriva historia. Var feminismen i Sverige en fest? Vem och vad var backlashen, som vissa använde när de upplevde att deras framsteg nästan alltid följdes av en motreaktion? Och hur många undrade om feminismen var liberal eller radikalfeministisk?
Den sista frågan först. I Sverige var det länge en etablerad sanning att feminismen var vänster. Det spelade ingen roll att det som kallas First Wave Feminism i engelskspråkiga länder var en borgerligt liberal rörelse, i Sverige fanns bara förvånade nunor när detta faktum påpekades. Var inte vänstern först med att vara bäst? Nej, den var inte det.
Vänsterfeminismens entré var lite som Summer of Love, blommor i håret och dans i långa kjolar. Men snart gjorde kommissarierna entré och festen var över. Tre personer som befann sig i närheten av fyrbåkarna Grupp 8, Stödstrumporna och Bang var Nina Lekander, Maria Carlshamre och Petra Östergren. De kan fungera som lackmustest.
Nina Lekander uttryckte sig under Feministfestivalen 1996 ungefär som att man kunde sänka garden, eftersom den feministiska rörelsen inte skulle dö om motståndarna fick reda på att det finns olika åsikter bland feministerna. Hon fick svaret: ”Varför ska makten få kommentera?” Dessförinnan hade hon visat sig alltför självständig med artikeln ”Uppsugningens dilemma” i Expressen, 1995, där hon kritiserade diverse ”statsfeminister” som låtit sig uppgå i Regeringskansliet. Och så vägrade hon skiva under ett upprop till försvar för Mona Sahlin. Då blev hon skriftligt uppläxad av Stödstrumpan Maria-Pia Boëthius.
Det är bara 30 år sedan, men känns som medeltiden.
Maria Carlshamre var på samma festival inne på att den utdefinierande strategi som Stödstrumporna ägnade sig åt, var en despotism som också blev deras fall. Ebba Witt-Brattström hade vägrat deltagande i festivalens paneldebatt om högt i tak inom feminismen med motiveringen att debatten var ”ett svek”. Carlshamre påpekade, i Bang, att det var en gammal maktstrategi att stöta ut och förinta, och därför en verksamhet som vanligtvis präglas av män. Ping! Strumpismen var död.
Petra Östergren blev ombedd av Bang att recensera en bok om mord på kvinnor. Hon var ofin nog att skriva om saker som hon tyckte fattas och ställde frågan: ”Jag skulle vilja veta hur det kommer sig att misshandeln och våldet bland homosexuella par förtigs. Att kvinnor faktiskt slår kvinnor inom hemmets väggar. Att kvinnor våldtar och sexuellt trakasserar andra kvinnor, liksom män andra män.”
Allt detta står att läsa i Bang nr 1–2, 1996. Det är bara 30 år sedan, men känns som medeltiden. Själv uppläxad av Grupp 8:orna i Vasastan på 70-talet var jag långt borta från dessa festligheter, men så fort jag kritiserade genusvetenskapen, könsgeneraliseringar och den nedlåtande synen på män fick jag veta min riktiga identitet – en social man. Skriver man en bok som heter Elitfeministerna, 2004, får man inte bli förvånad om man blir kallad okunnig av 39 genusvetare på DN Debatt, och förvånad blev jag inte.
PS: Vi ska sluta prata om mäns våld mot kvinnor. Att vissa män slår betyder just bara det, vissa män slår. Vilket också vissa kvinnor gör, se ovan.
PPS: I samma nummer av Bang som citeras ovan får Marie Söderqvist och jag veta att vår debattartikel i DN (26/3 –96) ”stinker backlash” lång väg, då vi granskat Jämo – och kom fram till att myndigheten med hjälp av gummidefinitioner och åsidosättande av normala vetenskapliga kriterier försökt visa att just sexuella trakasserier är ett allvarligt och omfattande samhällsproblem. Det, skrev vi, gagnar det knappast dem som verkligen är utsatta. Stinker backlash? På många håll ses motreaktioner som förutsättningar för debatt och tecken på öppenhet, till och med kanske som förutsättningar för demokrati.
PPPS: Detta var 30 år sedan i år, och det finns värre saker att leva med. Men att det låg ett skimmer över feministerna i Grupp 8, Stödstrumporna och Bang, det köper jag inte.
***
