Det offentliga rummet är inte offenligt längre
Hur få kan finnas i ett rum innan det slutar att vara offentligt?
Toppbild: Skärmdump SVT Play
Vi kan börja i Johannesevangeliet. Även om det kanske inte rör ett glädjebud.
I min faders hus finns många rum, säger Jesus till sina oroliga lärjungar och det är förstås inte bara tomt skryt. Däremot är det som vanligt en vansklig översättning. Grekiskans μονή, eller mone, behöver inte betyda rum, utan bara boställe i största allmänhet. Jesus menade nog inte mer än att Gud har gott om plats. Man får möjligen eget rum på långvården, som Bengt Westerberg i sin godhet en gång lovade oss alla, men i himlen kan det mycket väl bli sovsal.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När man tänker på saken är det ganska rimligt, för rumsindelning är aldrig gratis, och då menar jag socialt, snarare än ekonomiskt. Så snart mellanväggarna kommit upp börjar jämförelserna: Vilket rum har bäst utsikt? Hur mycket skiljer det i antal kvadratmeter? Finns badkar?
Hotell bygger miniatyrer av klassamhällen på det här: standard dubbel, eller superior dubbel? Deluxe, eller executive? Kanske rent av en svit? Junior- eller ett ännu dyrare prefix?
Hur himlen är ordnad är svårt att säga något säkert om, men statuskonkurrens av det slaget är svår att förena med kärnan i Jesus budskap. I hans faders hus finns måhända många rum, men man måste ändå anta att de är likvärdiga. Antingen får alla badrock, tofflor och en liten pralin vid ankomsten, eller så får ingen det.
Men det jag egentligen vill komma till är offentligheten.
Jag har av olika skäl haft anledning att skriva om offentligheten några gånger de senaste veckorna. Ju mer jag skrivit, desto mer har jag börjat undra vad jag egentligen skriver om.
Minns ni att det brukade heta ”det offentliga rummet” i singular? Ett rum – en offentlighet.
När hade det senast täckning i verkligheten? Hösten 2006, innan Facebook kom till Sverige? Eller året efter, när Twitter slog igenom och iPhone kom? Eller måste man gå så långt tillbaka som nyårsafton 1987, när TV3 bryter monopolet?
Man ska inte romantisera det som varit. Det offentliga rummet var, när det fanns, inte alls avsett för alla, åtminstone vad gäller eget deltagande. Det var i stor utsträckning något i stil med Anslagstavlan: en löpande förmaning till menigheten i det att den skulle begripa vad som var anständigt och normalt och vad som inte var det.
Men, likväl: att nu tala om ett offentligt rum är att fantisera. Det offentligas hus har sedan långt tillbaka många rum och en del verkar till och med sakna dörrar till angränsande rum. En offentlighet med många rum är i sig en aning paradoxalt, för hur få kan finnas i ett rum innan det blir orimligt att betrakta det som offentligt? När börjar det snarare likna de där uttråkade paren man läser om i kvällspressen, som tillfredsställer sig själva och förbipasserande på halvt undanskymda parkeringsplatser?
Offentligt? Ja, i någon mening, men inte i den som ”det offentliga rummet” fångade.
Kvar finns förstås den samhällsklass som stod för förmaningarna i det gamla offentliga rummet. Om de som har sitt offentliga rum i kommentarsfält och på Flashback kan sägas husera i det ostädade, fönsterlösa vandrarhemmet i källaren, finns de gamla bärarna av det offentliga rummet i taksviten: lakan av egyptisk bomull, vy över stadens skyline, hemtrevligt hummande luftkonditionering. Och här kommer statusen igen.
De som finns i sviten räknar inte vandrarhemmets sovsal som ett offentligt rum. Den är för billig, för smutsig, för enkel. De intalar sig gärna att det offentliga rummet – singular – fortfarande finns. Och det naturligtvis i deras svit. Det andra är privat brus.
Det är en utstuderad dumhet som kan få rätt katastrofala följder.
Man blir alltid besviken om man hoppas på att människan ska ta efter Jesus, men vad vårt i statusspännvidd rätt groteska hotell skulle behöva är ändå en lobby, där man kan träffas och ta en drink med främlingar. Helst innan vi börjar tala helt olika språk.
***
Läs även: Krisen gör miljardärerna till optimister
