Det räcker med att föreslå att vi plockar kulorna av pedofiler

Inte vet jag vad ni gjorde i helgen, men jag antar att en del av er kan ha åkt till Sölvesborg för att lyssna på Jimmies sommartal. Man lär sig rätt snart som kolumnist att läsare har alla möjliga udda intressen. Och om ni gjorde det kanske ni hörde till den del av publiken som kände en sprudlande tillfredsställelse, rent av en sprakande glädje, när Jimmie äntligen tog sig an det där ämnet. En känsla så stark att ni plötsligt märkte att ni brutit ut i spontana applåder och busvisslingar.

Ämnet var, förstås, kastrering av pedofiler.

Jag måste erkänna att jag själv inte sveptes med av den våg av varmt bifall som sköljde över planen mellan slottslängorna i Sölvesborg. Inte för att jag känner överdriven respekt för pedofilers könsorgan och är beredd att sticka ut hakan för deras kulor. Det var bara det att de bilder som dök upp i mitt huvud måste ha varit helt andra än de som publiken gick i gång på.

Om de såg scener av handfast utmätt rättvisa, såg jag framför mig de kacklande, tandlösa käringarna som enligt den brittiska propagandan belåtet satt vid giljotinen under den franska revolutionens skräckvälde, för att inte missa ett fallande huvud. Och kvinnorna i lösskägg i Life of Brian, så taggade att delta i steningen att de inte förmår vänta på domen.

Kanske berodde det på att jag följde det hela på radio, ett medium som har sina kvaliteter, men också sina tillkortakommanden. Det kändes, hur som helst, en aning surrealistiskt att höra en sådan okonstlad entusiasm bubbla över när ämnet kastration kom på tal. Och om ni inte förstår vad jag menar, tror jag tyvärr inte att det är möjligt att förklara saken.

Låt mig få sticka in här, för säkerhets skull, att jag inte är en vän av pedofiler. Jag hade bara intrycket att vi var rätt ense om den här saken. Jag hade inte intrycket att den gamla sjuklövern är lite svävande om barn och sex och om huruvida de hör ihop, och att vi därför behöver sanningssägar-Jimmie för att sätta stopp för vansinnet. Men kanske har jag fel.  

Å andra sidan är det är förstås möjligt att kastrationsglöden handlar om något helt annat. Och apropå det:

När jag skriver detta har det ännu inte skett, men när ni läser det här har Lars Trägårdh antagligen presenterat den kulturkanon han fått i uppdrag att ta fram. De som verkligen sett fram emot det är mina kollegor på kultursidor och i kolumner. En del – som Victor Malm i Expressen och Josefin de Gregorio i Svenska Dagbladet – har varit så angelägna att vara först på bollen att de recenserat resultatet redan innan det presenterats. Jag tänkte vänta tills jag vet något om det. Men med det sagt tror jag att jag begriper vad det är Lars Trägårdh hoppas åstadkomma. Han har talat om att vi lever i en tid med behov av att återfinna just ett ”vi”. Något slags delad erfarenhet som binder oss samman. 

Jag väntar som sagt helst på resultatet innan jag fäller några fasta omdömen, men en misstanke kan jag kanske ändå drista mig till att lufta: det kommer att gå åt helvete med det där vi:et. Det är ju främst Malmare och de Gregorioare som kommer att bry sig om det här och de bryr sig – vilket de redan i förväg bevisat – ännu mer om att inte ställa upp med ett ”vi”, utan bara med ett ”jag”. Ett kritiskt sådant.

Vilket förstås inte betyder att arbetet är meningslöst. Vem vet vad som sker därute i klassrum och skolbibliotek när Malmare och de Gregorioare gått vidare till att döma ut något annat? Kanske kommer Trägårdhs kanon i all tysthet att tummas av generationer av kunskapstörstande tonåringar.

Och man behöver trots allt varken litteraturlistor, landskapslagar eller svensk ingenjörshistoria för att skapa en härlig känsla av att vara del av ett rättskaffens ”vi”. Det räcker med att föreslå att vi plockar kulorna av pedofiler.

***

Läs även: Vem ska bli Sveriges Corbyn?

Läs även: Kanske är det viktigt att försvara universitetens självständighet