Det skälver under ytan

Branden i Grenfell Tower i London väckte det brittiska klassamhället. Inte för att det sovit särskilt djupt, men med Tony Blairs valvinst 1997 blev det omodernt att tala om saken. Det nya Cool Britannia byggde på den meritokratiska medelklassens perspektiv: rörlighet, ambition, prestation. Att tänka i klasskategorier blev ett tecken på att man inte var med på tåget. Men när tjogtals människor brinner inne i ett miljonprogramsbygge, mitt i ett av Englands rikaste grannskap, blottläggs det fundamentala.

I Frankrike har snarare motsatsen skett. Emmanuel Macrons succé bygger på att bara en liten del av det franska samhället deltagit i valprocessen: En Marches! stora parlamentsmajoritet vilar på drygt 16 procent av de röstberättigade. De som avstått är i oproportionerligt stor utsträckning arbetarklass och andra grupper vid sidan av den tongivande medelklassen. De som är entusiastiska och segerrusiga är i stor utsträckning meritokratisk medelklass.

Entusiasmen runt om i Europa över Macron speglar samma sak: en övre, inte sällan medial, medelklass känner lättnad. Efter Trump, Brexit och annat elände, äntligen ett tecken på att något fortfarande är som det ska. Kanske är det äntligen slut på populistvågen, hoppas de mest optimistiska.

Den rimliga analysen är snarare att stora politiska omvälvningar döljer sig, precis under ytan. Många känner sig främmande för politiken och ställer sig vid sidan av den, som i Frankrike. De kan plötsligt mobiliseras och få kompassnålen att snurra. Andra rör sig rastlöst över den politiska skalan i jakt på något att tro på. Ytterligare andra röstar på vad som helst, bara det inte är del av etablissemanget. Den städade stabiliteten är långt borta.

Fokus seminarium under Almedalsveckan kommer att ta fasta på detta. Britten David Goodhart, som just publicerat den omtalade boken »The Road to Somewhere«, Frankrikekännaren Chris Forsne, Londonbaserade Maria Borelius och statsvetaren Johan Martinson ska diskutera hur politiken ska kunna återknyta med medborgarna. För det är inte bara vissa populistiska yttringar som är obehagliga. Det finns också något djupt olustigt med ett politiskt hopp som bygger på att stora grupper av medborgarna inte deltar i den politiska processen.

Text: