Det stora felet med den stora koalitionen
Längtan efter en politik utan opposition skapar bara ny opposition och är dessutom osund.
Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Till er som tror att vi inget har att lära av britterna efter Brexit, säger jag bara en sak:
His Majesty’s Most Loyal Opposition.
Jo, det är faktiskt så det är. Den brittiska regenten har inte bara en regering, His Majesty’s Government, utan dessutom en opposition. Den här termen har varit i bruk i ganska exakt 200 år. Det finns goda skäl till det.
Visst är regeringen viktig i en demokrati. Men det är inget som skiljer demokratier från enpartistater, kungliga envälden eller diktaturer i allmänhet. Regeringen är viktig i alla styrelseskick. Det speciella med en fungerande demokrati är att oppositionen också är viktig. Den har definitionsmässigt inte den politiska makten — åtminstone inte för tillfället — men den är för den skull inte maktlös.
Den politiska oppositionen är, om den sköter sitt jobb, en nagel i ögat på regeringen. Den får regeringen att förbereda sig bättre än den annars skulle göra. Den tvingar regeringen att tänka igenom sina beslut en gång extra. Den påminner regeringen om att vi inte lever i en enpartistat. Att det finns en stor grupp medborgare därute som röstade på något annat och vill något annat.
Det är precis det här som speglas i termen His Majesty’s Most Loyal Opposition. Att utgöra opposition är möjligen inte lika roligt som att sitta i regering, men det är en viktig uppgift. Kanske viktigare än att regera, för regera gör alltid någon.
Det är värt att påminna om detta, nu när centerpartister och liberaler våndas över regeringsfrågan och Dagens Nyheter drömmer om en värld utan sverigedemokrater.
Idén om den ”stora koalitionen”, det vill säga att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar regering, helst med stöd från liberaler, centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister och kanske till och med vänsterpartister, är i grunden en idé om att avskaffa oppositionen. Det är förstås en riktigt dålig idé, även om man delar önskan att avskaffa oppositionen. Mer precist består det dåliga, utifrån förespråkarnas egna utgångspunkter, i att den inte kommer att åstadkomma det den vill åstadkomma.
En stor koalition skulle inte avskaffa oppositionen. Den skulle bara flytta linjen mellan opposition och regering, så att den gick mellan de etablerade partierna och Sverigedemokraterna. Det skulle passa Sverigedemokraterna alldeles utmärkt. Partiet skulle kunna återta den position det hade före Tidöavtalet, som det enda alternativet till ”sjuklövern”. Just den position som ledde till att partiet fördubblade sin storlek i val efter val.
Det vore, med andra ord, ett steg bakåt till den tid då de etablerade partierna byggde ett växthus runt Sverigedemokraterna och vattnade partiet genom tjurskallig ovilja till omprövning. Det vore att permanenta idén att Sverigedemokraterna inte är ett etablerat parti, trots att det suttit 15 år i riksdagen och är Sveriges andra största parti.
Men det verkligt osunda med tanken är just den underliggande önskan att avskaffa den irriterande oppositionen. När centerledaren Olof Johansson hoppade av regeringen Bildt på grund av Öresundsbron skrev den dåvarande andre vice ordföranden i partiet, Andreas Carlgren, en debattartikel. Den refereras i en artikel om Centern, som snart kommer att publiceras här i Fokus, men ni ska få en förhandstitt. Så här skrev Carlgren:
”I Öresundsbrofrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna bildat ett slags extraregering i kulisserna, som ska garantera samma politik, oavsett regeringsskiften.”
Det här är precis vad drömmen om ”den stora koalitionen” handlar om, men i mycket större format än Öresundsbrofrågan. Tanken är att koalitionen ska garantera samma politik, oavsett hur folk röstar. Det vore ett totalt demokratiskt haveri som bara kan iscensättas av människor som inte begriper det storartade i termen ”His Majesty’s Most Loyal Opposition”.
Men tyskarna, då? De har ju storkoalition. Kan vi inte lära av dem?
Jo, de har storkoalition och diskuterar nu att förbjuda landets andra största parti, som var femte tysk lagt sin röst på. Känns det som ett ideal?
***
Läs även: Drömmen om den stora koalitionen
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Till er som tror att vi inget har att lära av britterna efter Brexit, säger jag bara en sak:
His Majesty’s Most Loyal Opposition.
Jo, det är faktiskt så det är. Den brittiska regenten har inte bara en regering, His Majesty’s Government, utan dessutom en opposition. Den här termen har varit i bruk i ganska exakt 200 år. Det finns goda skäl till det.
Visst är regeringen viktig i en demokrati. Men det är inget som skiljer demokratier från enpartistater, kungliga envälden eller diktaturer i allmänhet. Regeringen är viktig i alla styrelseskick. Det speciella med en fungerande demokrati är att oppositionen också är viktig. Den har definitionsmässigt inte den politiska makten — åtminstone inte för tillfället — men den är för den skull inte maktlös.
Den politiska oppositionen är, om den sköter sitt jobb, en nagel i ögat på regeringen. Den får regeringen att förbereda sig bättre än den annars skulle göra. Den tvingar regeringen att tänka igenom sina beslut en gång extra. Den påminner regeringen om att vi inte lever i en enpartistat. Att det finns en stor grupp medborgare därute som röstade på något annat och vill något annat.
Det är precis det här som speglas i termen His Majesty’s Most Loyal Opposition. Att utgöra opposition är möjligen inte lika roligt som att sitta i regering, men det är en viktig uppgift. Kanske viktigare än att regera, för regera gör alltid någon.
Det är värt att påminna om detta, nu när centerpartister och liberaler våndas över regeringsfrågan och Dagens Nyheter drömmer om en värld utan sverigedemokrater.
Idén om den ”stora koalitionen”, det vill säga att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar regering, helst med stöd från liberaler, centerpartister, kristdemokrater, miljöpartister och kanske till och med vänsterpartister, är i grunden en idé om att avskaffa oppositionen. Det är förstås en riktigt dålig idé, även om man delar önskan att avskaffa oppositionen. Mer precist består det dåliga, utifrån förespråkarnas egna utgångspunkter, i att den inte kommer att åstadkomma det den vill åstadkomma.
En stor koalition skulle inte avskaffa oppositionen. Den skulle bara flytta linjen mellan opposition och regering, så att den gick mellan de etablerade partierna och Sverigedemokraterna. Det skulle passa Sverigedemokraterna alldeles utmärkt. Partiet skulle kunna återta den position det hade före Tidöavtalet, som det enda alternativet till ”sjuklövern”. Just den position som ledde till att partiet fördubblade sin storlek i val efter val.
Det vore, med andra ord, ett steg bakåt till den tid då de etablerade partierna byggde ett växthus runt Sverigedemokraterna och vattnade partiet genom tjurskallig ovilja till omprövning. Det vore att permanenta idén att Sverigedemokraterna inte är ett etablerat parti, trots att det suttit 15 år i riksdagen och är Sveriges andra största parti.
Men det verkligt osunda med tanken är just den underliggande önskan att avskaffa den irriterande oppositionen. När centerledaren Olof Johansson hoppade av regeringen Bildt på grund av Öresundsbron skrev den dåvarande andre vice ordföranden i partiet, Andreas Carlgren, en debattartikel. Den refereras i en artikel om Centern, som snart kommer att publiceras här i Fokus, men ni ska få en förhandstitt. Så här skrev Carlgren:
”I Öresundsbrofrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna bildat ett slags extraregering i kulisserna, som ska garantera samma politik, oavsett regeringsskiften.”
Det här är precis vad drömmen om ”den stora koalitionen” handlar om, men i mycket större format än Öresundsbrofrågan. Tanken är att koalitionen ska garantera samma politik, oavsett hur folk röstar. Det vore ett totalt demokratiskt haveri som bara kan iscensättas av människor som inte begriper det storartade i termen ”His Majesty’s Most Loyal Opposition”.
Men tyskarna, då? De har ju storkoalition. Kan vi inte lära av dem?
Jo, de har storkoalition och diskuterar nu att förbjuda landets andra största parti, som var femte tysk lagt sin röst på. Känns det som ett ideal?
***
Läs även: Drömmen om den stora koalitionen
