Det svenska rättsväsendet klarar inte av att hantera antisemitism
Genom sitt misslyckande med att identifiera uppenbar antisemitism, bidrar det svenska rättsväsendet till att legitimera den.
Bild: Skärmdump från Facebook
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att söka mota den tilltagande antisemitismen i Sverige genom juridiska metoder är inte rätt väg att gå. Rätt, här i betydelsen effektiv och ändamålsenlig.
För att tydliggöra varför och förklara vad en mer verkningsfull, men svårare, väg kan vara, ska jag börja med två exempel på det svenska rättsväsendets intellektuella och moraliska bankrutt i hanteringen av uppenbar antisemitism.
Det första handlar om en installation i en park i Umeå den 18 juli i år. Installationen bestod av en träställning med banderollen: ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Under banderollen hängde två dockor i snaror runt halsarna, iförda fångdräkter med gula David-stjärnor och skulle föreställa judar som mördats av nazisterna i koncentrationslägren under Förintelsen. Framför träställningen satt en person iförd palestinasjal med en docka i famnen (föreställande ett spädbarn) och två föremål som föreställde liksäckar.
Efter polisanmälan om hets mot folkgrupp valde den seniora åklagaren Irene Falk att lägga ned förundersökningen om brott med följande motivering: ”Jag tolkar budskapet att upphovsmännen menar att det som sker på Gazaremsan är ett folkmord likväl som att förintelsen [sic] var det. Att man synes jämföra Förintelsen med konflikten på Gazaremsan innebär inte heller enligt min bedömning att man förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmordet på judarna.”
Ty, menade Falk: ”Bedömningen måste göras objektivt utifrån en helhetsbild av sammanhanget och motiven för gärningen.”
Exempel två är från den 26 november 2005. Då avslöjade Sveriges radio att Stockholms moskés bokhandel sålde kassetter och cd-skivor med uppmaningar till mord på judar. Dåvarande JK, Göran Lambertz, inledde en förundersökning, som senare lades ned med hänvisning till att uppmaningarna måste ses i ljuset av Mellanösternkonflikten.
Det ena fiaskot inträffade således nyligen, det andra för tjugo år sedan. Men de är uttryck av samma slags okunnighet hos ansvariga åklagare om vad antisemitism är och hur det yttrar sig.
Oaktat konflikterna i Mellanöstern, är det antisemitism att skandera att sionismen ska krossas eller inga sionister på ”våra” gator eller att staten Israel ska försvinna och något annat i stället ska upprättas från floden till havet.
Jag ska inte ödsla utrymme på att förklara varför detta är antisemitism, eftersom det inte är avsikten med denna text. Den som vill förstå eller polemisera kan gå till Henrik Bachners doktorsavhandling från 1999, Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945, och ta sig igenom dess argumentsamling och sedan ta sig en funderare.
Jag ska likväl framhålla vad åklagare Falk inte synes begripa: Att likställa den judiska staten Israels handlingar i Gaza med folkmordet på de europeiska judarna under Hitler-Tyskland, är antisemitism därför att det vill omvandla offret till förövare. Likställandet görs inte mellan Gaza och Darfur, Gaza och Srebrenica, Gaza och Kambodja, utan just med Förintelsen. Ty avsikten är att frånta judarna deras erfarenhet av det industriella folkmord som de utsattes för och därmed frigöra Europa från dess ansvar och skuld.
Att svenska åklagare gång efter annan uppvisar så grunda kunskaper i antisemitismens uppenbarelseformer, innebär att för varje gång som en antisemitisk yttring polisanmäls för hets mot folkgrupp, men förundersökningen läggs ned eller domstolsprövningen inte leder till fällande dom, uppstår också en juridisk legitimation att denna manifestation inte är/var antisemitisk. Därmed legitimeras antisemitismen på juridisk grund, eftersom det svenska rättsväsendet inte förmått eller velat att identifiera den som sådan.
Men även det omvända förhållandet, det vill säga förundersökning med fällande dom, löser inte problemet med att stävja antisemitism. En förundersökning eller fällning bekräftar den antisemitiska bilden om en judisk/sionistisk konspiration som stämplar varje Israel-kritisk manifestation som antisemitisk.
Man bör alltså inte med juridiska åtgärder söka mota antisemitismen. Den kampen måste i stället föras politiskt och ideologiskt. Man måste sålunda ta diskussionen om varför beskrivningen av Israel som vår tids Nazi-Tyskland är antisemitism. Eller varför Amnesty Internationals omdefinition av begreppet folkmord, så att föreställningen passar in i organisationens fientlighet mot Israel, är antisemitism.
Det är mycket besvärligare än att gå till domstol. Men effektivare.
***
Läs även: Hänga dockor och låtsas att det är konst
Läs även: På nätet är judehatet normalt
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att söka mota den tilltagande antisemitismen i Sverige genom juridiska metoder är inte rätt väg att gå. Rätt, här i betydelsen effektiv och ändamålsenlig.
För att tydliggöra varför och förklara vad en mer verkningsfull, men svårare, väg kan vara, ska jag börja med två exempel på det svenska rättsväsendets intellektuella och moraliska bankrutt i hanteringen av uppenbar antisemitism.
Det första handlar om en installation i en park i Umeå den 18 juli i år. Installationen bestod av en träställning med banderollen: ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Under banderollen hängde två dockor i snaror runt halsarna, iförda fångdräkter med gula David-stjärnor och skulle föreställa judar som mördats av nazisterna i koncentrationslägren under Förintelsen. Framför träställningen satt en person iförd palestinasjal med en docka i famnen (föreställande ett spädbarn) och två föremål som föreställde liksäckar.
Efter polisanmälan om hets mot folkgrupp valde den seniora åklagaren Irene Falk att lägga ned förundersökningen om brott med följande motivering: ”Jag tolkar budskapet att upphovsmännen menar att det som sker på Gazaremsan är ett folkmord likväl som att förintelsen [sic] var det. Att man synes jämföra Förintelsen med konflikten på Gazaremsan innebär inte heller enligt min bedömning att man förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar folkmordet på judarna.”
Ty, menade Falk: ”Bedömningen måste göras objektivt utifrån en helhetsbild av sammanhanget och motiven för gärningen.”
Exempel två är från den 26 november 2005. Då avslöjade Sveriges radio att Stockholms moskés bokhandel sålde kassetter och cd-skivor med uppmaningar till mord på judar. Dåvarande JK, Göran Lambertz, inledde en förundersökning, som senare lades ned med hänvisning till att uppmaningarna måste ses i ljuset av Mellanösternkonflikten.
Det ena fiaskot inträffade således nyligen, det andra för tjugo år sedan. Men de är uttryck av samma slags okunnighet hos ansvariga åklagare om vad antisemitism är och hur det yttrar sig.
Oaktat konflikterna i Mellanöstern, är det antisemitism att skandera att sionismen ska krossas eller inga sionister på ”våra” gator eller att staten Israel ska försvinna och något annat i stället ska upprättas från floden till havet.
Jag ska inte ödsla utrymme på att förklara varför detta är antisemitism, eftersom det inte är avsikten med denna text. Den som vill förstå eller polemisera kan gå till Henrik Bachners doktorsavhandling från 1999, Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945, och ta sig igenom dess argumentsamling och sedan ta sig en funderare.
Jag ska likväl framhålla vad åklagare Falk inte synes begripa: Att likställa den judiska staten Israels handlingar i Gaza med folkmordet på de europeiska judarna under Hitler-Tyskland, är antisemitism därför att det vill omvandla offret till förövare. Likställandet görs inte mellan Gaza och Darfur, Gaza och Srebrenica, Gaza och Kambodja, utan just med Förintelsen. Ty avsikten är att frånta judarna deras erfarenhet av det industriella folkmord som de utsattes för och därmed frigöra Europa från dess ansvar och skuld.
Att svenska åklagare gång efter annan uppvisar så grunda kunskaper i antisemitismens uppenbarelseformer, innebär att för varje gång som en antisemitisk yttring polisanmäls för hets mot folkgrupp, men förundersökningen läggs ned eller domstolsprövningen inte leder till fällande dom, uppstår också en juridisk legitimation att denna manifestation inte är/var antisemitisk. Därmed legitimeras antisemitismen på juridisk grund, eftersom det svenska rättsväsendet inte förmått eller velat att identifiera den som sådan.
Men även det omvända förhållandet, det vill säga förundersökning med fällande dom, löser inte problemet med att stävja antisemitism. En förundersökning eller fällning bekräftar den antisemitiska bilden om en judisk/sionistisk konspiration som stämplar varje Israel-kritisk manifestation som antisemitisk.
Man bör alltså inte med juridiska åtgärder söka mota antisemitismen. Den kampen måste i stället föras politiskt och ideologiskt. Man måste sålunda ta diskussionen om varför beskrivningen av Israel som vår tids Nazi-Tyskland är antisemitism. Eller varför Amnesty Internationals omdefinition av begreppet folkmord, så att föreställningen passar in i organisationens fientlighet mot Israel, är antisemitism.
Det är mycket besvärligare än att gå till domstol. Men effektivare.
***
Läs även: Hänga dockor och låtsas att det är konst
Läs även: På nätet är judehatet normalt
