Det var en gång i Vårberg
Det blev snart uppenbart för mig att här fanns ingen rättvisa. Men det var i alla fall bättre än Rågsved.
Jag tror året var 1970 när något fruktansvärt hände i Lillholmsskolan i Vårberg. Vårberg är en av Stockholms söderförorter och det var där jag växte upp. På den tiden – när området var helt nybyggt och asfalten fortfarande var så varm att man inte kunde trampa på den utan att bränna sig – flyttade medelklassfamiljer in i splitter nya lägenheter. Vårberg var en del av miljonprogrammet. Jag minns vår lägenhet. Det var marmorgolv i hallen, parkett i samtliga rum bortsett från köket och fönstren hade utsikt från tre håll. Det var bättre än Rågsved, förorten vi kom ifrån.
Klasskillnaderna i Vårberg var stora. Där jag bodde fanns medelklassen. Längre ner mot Skärholmen bodde de mindre bemedlade. Och i villorna som låg en bit mot Mälaren bodde de mer välbemedlade, i stora villor med nedsänkta vardagsrum, för att deras hem skulle se lite extra lyxiga ut.
Jag började skolan. Det var en kort promenad dit men den var inte helt riskfri. Det hände inte sällan att jag blev hindrad på vägen och en gång körde en jämnårig pojke in knytnäven i min mage. Smärtan var oerhörd men jag stod ändå rak. Jag ville inte ge honom nöjet att se hur jag hukade mig.
Det blev snart uppenbart för mig att här fanns ingen rättvisa och att man var tvungen att ta hand om sig själv. När som helst kunde någon flyga på en, slå en och stjäla ens saker.
Varje dag ställde vi oss i kö utanför matsalen. Kön var ganska lång och det tog ett bra tag innan man nådde fram till disken från vilken mattanterna, som de kallades, slevade upp lunchen.
Vad vi fick oss till livs var tonfisksallad utan tonfisk och grön potatis, för på den tiden hade man inte klart för sig att den potatis som blivit grön var att betrakta som oätlig.
Något det ofta talades om var Vårbergsligan. Ingen visste vilka de var men att ligan existerade var alla övertygade om. Det var en förortsmyt som med tidens gång skulle bli sann.
Det fanns en ungdomsgård men den besökte jag bara en gång, eftersom det första som hände när jag klev in genom dörren var att jämnårig pojke sparkade mig mellan benen. Sådant var normalt i förorten Vårberg och inga lärare eller andra vuxna reagerade. Den här sortens brutalitet var helt normaliserad.
Medelklassen har flyttat ut. Vad som hände med de nyrika vid Mälaren vet jag inte
En dag sprang alla barn runt på skolgården i panik. En man hade börjat jaga dem. Han fick tag i mig, böjde sig ner och fattade tag om min vänstra ben. Det var uppenbart att det var mitt underliv han var ute efter.
Jag slog till honom med skolväskan. Det hjälpte. Han släppte taget om mig och jag rusade därifrån. Jag vände mig om under språngmarschen. Nej. Han följde inte efter.
Efter en stund vågade jag mig tillbaka till skolan. Utanför klassrummet satt alla pojkar hoptryckta längs väggen. Vid fönstret mellan klassrummen satt en flicka, en av mina klasskamrater. Hon grät av skräck. Vad som hänt henne fick jag aldrig veta. Och det fick ingen annan heller. För på den här tiden föll det inte någon in att ringa polisen. Det föll inte heller någon in att barnen inte borde äta grön potatis. Och det föll ingen in att mobbning och misshandel barn emellan var något som de vuxna borde ta itu med.
Min mor hämtade mig från skolan. Jag var rädd att berätta för henne vad som hade inträffat. Jag fruktade att hon skulle bryta samman på ett sätt som hade fått mig att känna skuld i det inträffade. Det gjorde hon nu inte. Hon gick helt lugn vid min sida och vad hon sa minns jag inte. Bara att det lugnade mig.
Vad Vårberg är i dag vet vi alla. Det är en farlig förort inte alla vill besöka och detsamma gäller för dess grannar Skärholmen och Vårby gård. Dessa förorter har förvandlats till de ghetton de var redan från början – trots att ingen riktigt verkade begripa det. Medelklassen har flyttat ut. Vad som hände med de nyrika vid Mälaren vet jag inte.
Men förhoppningsvis har potatisen blivit bättre.
***
Läs även: Här är Stockholms bästa stadsdel
