Det vi behöver är fler vuxna – var vi nu ska hitta dem

Den här kolumnen är stolt över att inte gripas av panik. Den deltar inte i masspsykoser om fascismen, klimatet, eller apokalypsen i någon annan form. Inte därför att skiten aldrig träffar fläkten. Det gör den bevisligen. Men därför att paniken kräver av oss att bara tänka på en sak och upphäva alla spärrar och hinder för att undvika den saken. Resultatet blir nästan alltid just katastrofalt.

Så i de här spalterna formuleras inga krav på att ersätta demokratin med en global junta av meteorologer, Greta Thunberg och Alice Bah Kuhnke. Här tror vi inte på att förbjuda partier som hotar den etablerade ordningen. Här fortsätter vi att hävda att nyfikenheten är att föredra framför rädslan, även i orostider.

Men det finns ju gränser.

Det har inte skrivits så mycket om saken i svensk press, men engelska sextonåringar, lovar Labourregeringen, ska från och med nästa parlamentsval få rösträtt. Och jag slår vad om att det bara är en fråga om månader innan frågan väcks i vårt stackars sargade fosterland också.

Det fiffiga med idén är att de smetigt inställsamma argumenten för att sänka rösträttsåldern är så effektiva. Inte för att de är starka i sak, utan därför att den som bemöter argumenten direkt stämplas som en grinig gubb– eller kärringjävel. Ingen – eller nästan ingen, i alla fall – vill vara en grinig gubb– eller kärringjävel.

Allra minst de som ser ut att vara just det. Så argumentets skamkvalitet fungerar särskilt på ängsliga vuxna, vilka uppskattningsvis utgör 86 procent av alla vuxna svenskar. 

Att vuxna människor är så ängsliga att verka vara precis så mogna som de faktiskt är, borde inte förbrylla någon. I ungefär sjuttio år har den politiska och kommersiella propagandan pumpat ut budskapet att ungdom är den ädlaste egenskapen av alla. En gång i tiden försökte unga efterapa vuxna.

Nu är det tvärtom: vuxna klär sig som unga, talar som unga och gör sitt bästa för att tänka som unga. Erfarenhet och de insikter erfarenheten kan ge har blivit något genant, som man helst ska förtränga. Man ska ha ett ”öppet sinne”, det vill säga det som unga människor har i brist på erfarenhet. 

I botten ligger den gråtmilda idealism som Rousseau planterade som ett envist ogräs i västerländsk tanketradition: att samhället korrumperar det rena och ärliga barnet. Att civilisationen är vår fiende. Att vi alla borde bli ädla vildar: människor som ännu inte rörts av de tankar, normer och sociala samspel som utgör civilisationen. Att vi alla bör förbli barn. 

Det är ingen slump att totalitära våldsverkare är svaga för tanken. Visa, mogna medborgare är svårare att leda än omdömeslösa tomhuvuden, som faller för varje radikal modenyck som passerar deras köksfönster.

Idén att låta barn rösta handlar i grund och botten om en övertygelse om att barn bör uppfostra vuxna, inte tvärtom. Och där någonstans hotar ändå paniken att sätta in. I ett samhälle som nyligen avskaffade sitt försvar, som inte underhållit spårtrafiken på drygt 25 år och trodde att öppna gränser var en fin idé, är det inte direkt den mogna visheten som har ställt till det. Det vi behöver är fler vuxna – var vi nu ska hitta dem. Inte fler barnsligheter. 

Men snart väcks frågan här. Och då kommer alla ”öppna sinnen” att nicka och humma och skriva små epistlar om hur fint det vore att inkludera de unga. Det blir högkonjunktur för åldersquislingarna.

Det enda motmedlet jag kan komma på är att ta strid mot att ge sextonåringar rösträtt, men kräva att barn mellan fyra och sex får det i stället. I den åldern har barn visserligen erbarmlig musiksmak och saknar varje uns av estetiskt sinne.

Men de är hälsosamt småborgerliga, gillar förutsägbarhet och har dessutom ett utvecklat sinne för humor, något som de flesta sextonåringar har förlorat. Om vi absolut måste uppfostras av barn föredrar jag den regimen. 

***

Läs även: Unga väljare ska böjas i tid

Läs även: Samma EU-sång, gång på gång