Digitalt vårdbesök kan räcka för att byta kön
Den nya könslagen är inte en förändring som vuxit fram ur folklig efterfrågan. Det är snarare ett räddhågset svar på tryck från en högljudd aktivistisk minoritet.
Bild: Unsplash / TT
Från och med i sommar räcker det med ett digitalt vårdbesök för att ändra sitt juridiska kön i Sverige. Ja, du läste rätt. Inte en psykologisk utredning. Inte en längre kontakt med vården, utan kanske bara ett samtal, fysiskt eller på annat sätt.
Socialstyrelsen har nu givit riktlinjer och kunskapsstöd för hur ett intyg för juridiskt könsbyte kan lämnas efter ett samtal på distans. Det som för bara några år sedan betraktades som ett ingripande personligt, medicinskt och juridiskt avgörande beslut kan snart genomföras ungefär lika enkelt som att byta ett telefonabonnemang.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och de läkare, psykologer, psykoterapeuter och hälso- och sjukvårdskuratorer som är behöriga att utfärda intyg till den som önskar ändra sin könstillhörighet är kringskurna. De får inte använda sin erfarenhet och yrkeskunskap utan ska utfärda intyget efter vad personen säger om sin identitet och om hur länge den avser att leva under den. De får inte ens beakta om och hur personen signalerar kön genom klädstil, röstläge eller andra yttre faktorer, eller hur många gånger tidigare som personen har ansökt om eller ändrat sitt juridiska kön.
Att helt skilja det juridiska könet från det biologiska, utan direkta krav på att individen vill förändra sin kropp, kan tyckas progressivt. Men när en så genomgripande förändring införs utan djupare konsekvensanalys riskerar den att slå tillbaka. Alldeles särskilt hårt mot kvinnors rättigheter.
Sveriges Kvinnoorganisationer har med rätta uttryckt oro över att beslutet är förhastat och att det kan komma att påverka jämställdheten negativt. Många viktiga frågor är ännu obesvarade:
Vad händer med könsuppdelad statistik? Vad gäller för omklädningsrum, fängelser och skyddade boenden för kvinnor? Hur påverkar det kvinnors rättigheter generellt?
Dessutom kvarstår den angelägna frågan om lagen kommer att utnyttjas av den organiserade brottsligheten? Kan könsbyten användas för att fördunkla eller till och med tvätta bort uppgifter om tidigare brottsbelastning och har de andra fördelar för den som vill leva i det dolda? Att tro något annat vore faktiskt naivt, med tanke på utvecklingen i övrigt.
Det är viktigt att understryka att den nya lagen inte är en förändring som vuxit fram ur folklig efterfrågan. Det är snarare ett räddhågset svar på tryck från en högljudd aktivistisk minoritet med oproportionerligt stort inflytande över politiken. Det man undrar är vem som i hela friden kom på det.
Det räcker med att titta på Storbritannien för att se att det skapar problem när sexualförbrytare och misogyna sadister tillåtits att bli kvinnor mitt under rättsprocessen och följaktligen placerats på kvinnofängelser. Efter en uppslitande debatt ska inte längre "kvinnor" med penis, dömda för att ha skadat kvinnor, placeras på kvinnliga anstalter. En alldeles självklar utgångspunkt men som absurd nog har krävt sin kamp.
Att kvinnoidrotten har tagit stor skada av män i kvinnoklass är i och för sig en något annorlunda frågeställning, med tanke på biologiska tester som genomförs, men den är likväl ett problem som tillåtits växa fram. På samma sätt som i diskussioner om fängelser eller skyddande boenden har självklara feministiska argument avfärdats som transfobiska eller intoleranta.
Samtidigt har könsupplösningen också märkts av i språket. Det var med nöd och näppe som ordet kvinna fick vara kvar i abortlagstiftningen. Vi talar alltså om en könsbaserad rättighet som över huvud taget inte hade funnits om det inte existerade kvinnor. Ändå ansåg utredaren att språket behövde moderniseras. Kvinnor ansågs vara ute och skulle enligt förslaget ersättas med "den som är gravid".
Ordet kvinna används redan i allt lägre grad i vårdinformation. Kvinnor beskrivs i stället med könsneutrala begrepp som livmoderbärare och menstruerare. Förändringen påstås vara inkluderande. Men för kvinnor är det raka motsatsen – språklig utplåning.
Att kalla kvinnor för livmoderbärare, menstruerare eller "den som föder barn" är inte bara förminskande utan direkt avhumaniserande. Kvinnor reduceras till könlösa behållare vars värde och könstillhörighet är så obetydligt att vi inte längre förtjänar ett eget ord. Återigen undrar man vem som kom på det.
Men språklig exkludering av kvinnor är inte bara sunkigt utan också farligt. I Sverige lever i dag en stor grupp människor med begränsade kunskaper i svenska. En syrisk eller somalisk kvinna som söker information om HPV-vaccin kan rimligen inte förväntas förstå att hon är livmoderbärare. Det finns tyvärr fler exempel på hur vårdens förmenta inkludering faktiskt försvårar tillgång till information och rätt vård. Trots att vården måste bygga på medicinsk vetenskap och inte på ideologisk genusjargong.
Språk är inte bara ord. Orden har verklig betydelse. Lika uppenbart är att det här inte sker i jämställdhetens namn. Utan på dess bekostnad. Och som sagt, vem kom på det?
***
Från och med i sommar räcker det med ett digitalt vårdbesök för att ändra sitt juridiska kön i Sverige. Ja, du läste rätt. Inte en psykologisk utredning. Inte en längre kontakt med vården, utan kanske bara ett samtal, fysiskt eller på annat sätt.
Socialstyrelsen har nu givit riktlinjer och kunskapsstöd för hur ett intyg för juridiskt könsbyte kan lämnas efter ett samtal på distans. Det som för bara några år sedan betraktades som ett ingripande personligt, medicinskt och juridiskt avgörande beslut kan snart genomföras ungefär lika enkelt som att byta ett telefonabonnemang.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och de läkare, psykologer, psykoterapeuter och hälso- och sjukvårdskuratorer som är behöriga att utfärda intyg till den som önskar ändra sin könstillhörighet är kringskurna. De får inte använda sin erfarenhet och yrkeskunskap utan ska utfärda intyget efter vad personen säger om sin identitet och om hur länge den avser att leva under den. De får inte ens beakta om och hur personen signalerar kön genom klädstil, röstläge eller andra yttre faktorer, eller hur många gånger tidigare som personen har ansökt om eller ändrat sitt juridiska kön.
Att helt skilja det juridiska könet från det biologiska, utan direkta krav på att individen vill förändra sin kropp, kan tyckas progressivt. Men när en så genomgripande förändring införs utan djupare konsekvensanalys riskerar den att slå tillbaka. Alldeles särskilt hårt mot kvinnors rättigheter.
Sveriges Kvinnoorganisationer har med rätta uttryckt oro över att beslutet är förhastat och att det kan komma att påverka jämställdheten negativt. Många viktiga frågor är ännu obesvarade:
Vad händer med könsuppdelad statistik? Vad gäller för omklädningsrum, fängelser och skyddade boenden för kvinnor? Hur påverkar det kvinnors rättigheter generellt?
Dessutom kvarstår den angelägna frågan om lagen kommer att utnyttjas av den organiserade brottsligheten? Kan könsbyten användas för att fördunkla eller till och med tvätta bort uppgifter om tidigare brottsbelastning och har de andra fördelar för den som vill leva i det dolda? Att tro något annat vore faktiskt naivt, med tanke på utvecklingen i övrigt.
Det är viktigt att understryka att den nya lagen inte är en förändring som vuxit fram ur folklig efterfrågan. Det är snarare ett räddhågset svar på tryck från en högljudd aktivistisk minoritet med oproportionerligt stort inflytande över politiken. Det man undrar är vem som i hela friden kom på det.
Det räcker med att titta på Storbritannien för att se att det skapar problem när sexualförbrytare och misogyna sadister tillåtits att bli kvinnor mitt under rättsprocessen och följaktligen placerats på kvinnofängelser. Efter en uppslitande debatt ska inte längre ”kvinnor” med penis, dömda för att ha skadat kvinnor, placeras på kvinnliga anstalter. En alldeles självklar utgångspunkt men som absurd nog har krävt sin kamp.
Att kvinnoidrotten har tagit stor skada av män i kvinnoklass är i och för sig en något annorlunda frågeställning, med tanke på biologiska tester som genomförs, men den är likväl ett problem som tillåtits växa fram. På samma sätt som i diskussioner om fängelser eller skyddande boenden har självklara feministiska argument avfärdats som transfobiska eller intoleranta.
Samtidigt har könsupplösningen också märkts av i språket. Det var med nöd och näppe som ordet kvinna fick vara kvar i abortlagstiftningen. Vi talar alltså om en könsbaserad rättighet som över huvud taget inte hade funnits om det inte existerade kvinnor. Ändå ansåg utredaren att språket behövde moderniseras. Kvinnor ansågs vara ute och skulle enligt förslaget ersättas med ”den som är gravid”.
Ordet kvinna används redan i allt lägre grad i vårdinformation. Kvinnor beskrivs i stället med könsneutrala begrepp som livmoderbärare och menstruerare. Förändringen påstås vara inkluderande. Men för kvinnor är det raka motsatsen – språklig utplåning.
Att kalla kvinnor för livmoderbärare, menstruerare eller ”den som föder barn” är inte bara förminskande utan direkt avhumaniserande. Kvinnor reduceras till könlösa behållare vars värde och könstillhörighet är så obetydligt att vi inte längre förtjänar ett eget ord. Återigen undrar man vem som kom på det.
Men språklig exkludering av kvinnor är inte bara sunkigt utan också farligt. I Sverige lever i dag en stor grupp människor med begränsade kunskaper i svenska. En syrisk eller somalisk kvinna som söker information om HPV-vaccin kan rimligen inte förväntas förstå att hon är livmoderbärare. Det finns tyvärr fler exempel på hur vårdens förmenta inkludering faktiskt försvårar tillgång till information och rätt vård. Trots att vården måste bygga på medicinsk vetenskap och inte på ideologisk genusjargong.
Språk är inte bara ord. Orden har verklig betydelse. Lika uppenbart är att det här inte sker i jämställdhetens namn. Utan på dess bekostnad. Och som sagt, vem kom på det?
***
