Diktatorns dödskyss

Vad har Aleksander Lukasjenko som den vitryska oppositionen saknar? För en vecka sedan utropade presidenten sin femte valseger i rad. Han sken som en nyputsad samovar. Siffrorna var sovjetiska, 83 procent. Beskyllningarna för valfusk var många. Ironiskt nog skulle Lukasjenko vinna valet med stora marginaler helt utan valfusk. Presidenten är mycket populär.

Segern förmörkades inte alls av att en av hans sträva kritiker på hemmaplan, Svetlana Aleksijevitj, samma vecka fick Nobelpriset i litteratur. Eftersom hennes böcker har plockats bort från biblioteken och hon har varit förbjuden att framträda i större sammanhang, kunde man tro att Lukasjenko hade protesterat mot beslutet. Inte alls. Med fryntlig min, om än med en kall glimt i ögonvrån, proklamerade han förtjust: »Jag är ärligt glad över er framgång. Jag hoppas väldigt mycket att ert pris ska tjäna vår stat och det vitryska folket. Ert arbete lämnar varken vitryssarna eller läsarna i andra länder likgiltiga.«

Den kalla glimten ligger i förhoppningen att »priset ska tjäna staten«. Gratulation som förtäckt hot.

Så sent som för tre år sedan konstaterade Svetlana Aleksijevitj att hon var »ignorerad av makten«. Efter några år som fristadsförfattare i Göteborg och Berlin hade hon flyttat hem till Minsk för att slutföra den sista delen i sitt fembandsverk »Utopins röster«, om den röda människans historia. Hon hade kämpat med romanen i flera år, men den vägrade folka till sig. Hon behövde vara hemma i den postsovjetiska vardagen, hos dofterna, ljuden, rösterna. Människorna i Minsk hjälpte henne att slutföra romanen »Tiden second hand«.

När hon fått Nobelpriset sa hon:

»En god sak med priset är att nu kan makten inte ignorera mig längre.«

Svetlana Aleksijevitj är född i Ukraina 1948, och uppvuxen i Vitryssland, barn i Stalins imperium och fostrad i skuggan av Det stora fosterländska kriget. Hennes föräldrar var byskollärare, och tidigt fick Svetlana höra bybornas berättelser från kriget, om partisanernas fasansfulla liv. De ligger till grund för en av hennes främsta böcker, »Kriget har inget kvinnligt ansikte«.

Aleksijevitj ger röst åt en nyss förlorad värld, sovjetmänniskans liv och öde, hopp och besvikelser. Hon har aldrig backat en tum i skildringen av den kommunistiska diktaturens förtryck, men heller aldrig lämnat den enskilde i sticket, ofta utlämnad åt statistikens och propagandans godtycke. Aleksijevitj har låtit sovjetmänniskan förbli mänsklig, ett både moraliskt och litterärt storverk.

Aleksijevitj är politisk realist. När jag intervjuade henne i Minsk sommaren 2013 sa hon så här:

»Vi som är emot Lukasjenkos regim ska inte hoppas på en revolution, en snabb förändring, snarare en lång process, en långsam upplysning av befolkningen.«

Hon vägrar skönmåla oppositionens möjligheter:

»Inom oppositionen är man på väg att äta upp varandra. De som har suttit i fängelse beskyller de andra för att samarbeta med KGB. Det är väldigt trist att betrakta det så. Tyvärr finns det ingen moralisk auktoritet som skulle kunna samla in alla goda krafter och förändra situationen; vi har ingen sådan person just nu. Lukasjenko har skrämt människor effektivt.«

Den forne kolchosdirektören Lukasjenko styr sitt land som en kolchos, och än så länge verkar majoriteten av medborgarna tycka att det är rätt väg att gå. De äldre minns också Aleksander Lukasjenkos framgångar på ishockeyrinken. Han är medveten om sina publika kvaliteter och har varit noga med att balansera terrorn med goda gåvor. Han har höjt pensioner och bostadsbidrag, och satsat på andra bidrag till unga familjer.

Ekonomin har vilat tungt på ryska energisubventioner. Men signalerna är tydliga, de goda åren kan vara över. Minskar reformtakten hotas presidentens popularitet.

I april blev det förbjudet att vara arbetslös! Då infördes böter på drygt tusen kronor, för den som inte lyckats hitta ett jobb efter sex månader. En lag som påminner starkt om Sovjettidens förbud mot »lösdriveri«.

Lagen är bara ett exempel på hur det auktoritära, sovjetiska tänkandet lever kvar i Vitryssland. Svetlana Aleksijevitj beskriver sig själv som ett barn av Gorbatjov. Men det var inte alla som smittades av glasnost och perestrojka. Många längtade tillbaka till ett det förflutnas drömland:

»De sjuttio åren av sovjetmakt var en sorts blandning av slaveri och dagis. Människorna kan inte bli fria på en gång.«

För övrigt: allt fler menar att vi bör säga »Belarus« om Vitryssland, även i Sverige. Det är mycket möjligt att jag gör det nästa gång. Men jag måste vänja mig vid tanken.

Ulrika Knutson är kulturskribent och tidigare ordförande för Publicistklubben.

Text: