Ding-Dong! Den onda Khamenei är död!

Det var väl Katrine Kielos som drog ned eremitbrallorna på Thoreau, om jag minns rätt. Gamle Henry David Thoreau (det är skepparkransen som gör åldern – han var i själva verket inte ens 30) drog ut till en enkel stuga vid tjärnen Walden, klarade sig själv och ägnade sig åt transcendental meditation.

Det var förstås en sorts performativt eremitskap, eftersom alltihop skulle bli en högstämd bok. Det var också en kuliss. När Henry David behövde få tvätten gjord tog han hem den till mamma. Andra kvinnor pysslade om honom på olika sätt. Hur skulle han annars haft tid att meditera och skriva?

Det är ofta så där med civilisationskritik: det krävs att man lever i civilisationen för att ha möjlighet att underhålla kritiken. Vilket för oss till reaktionerna, eller bristen på reaktioner, i breda vänsterled över att den islamistiska fascistregimen i Iran får på pälsen.

Jag tror inte att jag är en särskilt blodtörstig typ, men när nyheten kom att ayatolla Khamenei strukit med började jag nynna på ”Ding-Dong! The Witch is Dead”. Det är något sällsynt tillfredsställande med att den här massmördande och torterande 86-åringen inte fick dö sotdöden. Att han sprängs i bitar kan aldrig uppväga decennier av oppositionella hängda i kranar, hundratusentals mördade på gatan, oräkneliga våldtäkter, misshandlar och stympningar.

Hans våldsamma död ger inte liv och stabilitet tillbaka till alla i Libanon, Israel, Gaza, Jemen, Syrien och många andra ställen där Iran finansierat och underblåst krig och förtryck. Det är en klen tröst för de ukrainare som fortfarande duckar under iranska drönare. Men det ger ändå ett litet mått av sinnesro att himlen föll över Khameneis huvud. Nu är han där han hör hemma. Håll grytan kokande, Lucifer.

Det är aldrig klädsamt att uppfyllas av den här sortens känslor. Men ibland är det perverst att inte göra det. Och där kommer vi till de breda vänsterleden som jag nyss nämnde. Ni minns kanske hur en del av dem jublade när Iran skickade missiler mot Israel 2024. Ni lade kanske märke till hur de besvärat tittade bort när protesterna slogs ned 2022, efter att Mahsa Amini mördats av moralpolisen. Ni noterade antagligen hur de inte sade ett knyst, medan den iranska regimen för någon månad sedan mördade 30 000 av sitt eget folk.

Och nu då, när så många iranier hoppas på att den hårdföra och samvetslösa regim som de lidit under i nästan 50 år ska falla, hur reagerar de då? De är bestörta. På samma sätt som kommunister med fördelen att bo i en fri och civiliserad västvärld kunde gråta, när Berlinmuren föll.

Låt oss klara ut ett par saker här, så att de inte kan blanda bort korten: ja, Donald Trump har på sitt megalomana sätt inlett ett krig han inte har kontroll över. Skulle det sluta relativt snart med en ny och mer aptitlig iransk regim och lugn och ro i Mellanöstern, måste vi motvilligt överväga om inte Donald Trump är Messias. Det krävs nämligen mer än ett mirakel för att det ska hända.

Tanken bakom angreppet är grumlig, målen otydliga och riskerna enorma. Det försvagar antagligen NATO, genom att tära på lager som behövs för att avskräcka ett aggressivt Ryssland. Det kommer att kräva civila dödsoffer. Det finns inga klara vägar fram om regimen faller. För att bara nämna några invändningar.

Men att mördarregimen i Iran kan falla och att dess högsta ledare möter det öde de förtjänar, är inget att sörja. Det är något att fira. Så varför är vänstern bestört?

Vänstern är bestört därför att dess civilisationskritik gått över i självförakt och hat mot västvärlden. Den har perverterats till den grad att den ser islamistiska fascister som anförvanter mot västvärlden. Samma västvärld som är den enda garanten för att vänsteraktivister inte ska fängslas eller mördas för en eller annan av sina bitvis bisarra övertygelser. De har alla blivit varianter av ”Queers for Hamas”.

Tvätten får mamma Väst ta hand om.

***

Läs även: Mats Holm: Ayatollan anlände och världen krympte till ett hotellrum

Läs även: Trump räknar med veckor – men kriget kan dra ut på tiden