Donald Trump har rätt om artikel fem
Artikel fem i Natofördraget är en gummiparagraf. Om vi inte förstod det innan vi gick med vore det bra att förstå det nu.
Bild: Matthias Schrader/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vi är några som, för att travestera Carl Bildts bloggspråk, ingår i en krets som om somrarna samlas någonstans i Europa för samtal om olika aktuella ämnen. I år befann vi oss i det forna Östtysklands djupa skogar, på ett jakthotell som en gång i tiden var reserverat för diktatorn Erich Honecker och andra i DDR:s elit, samt gästande sovjetiska höjdare som Leonid Brezjnev.
Jag deltog för att leda en diskussion om Nato. Det saknades förvisso inte anledning, som Bildt skulle säga. Försvarsalliansens stats– och regeringschefer samlades nyligen nästgårds i nederländska Haag.
Det mest intressanta med Haagmötet kan ha varit Donald Trumps uttalande under flygresan dit, att "det finns många definitioner av artikel fem" och att USA:s stöd för Natofördragets så kallade musketörparagraf beror på vilken definition man använder.
Trump formulerade inte en egen, men detta var ändå en stor nyhet. Mig veterligen har en amerikansk president aldrig tidigare varit så uppriktig om den böjliga karaktären på artikel fem. Den går mycket riktigt att tolka på många olika sätt.
Så som paragrafen om kollektivt försvar i händelse av ett angrepp på en Natostat är formulerad, är det faktiskt upp till varje enskilt medlemsland – inklusive USA – att avgöra vilket slags stöd som det ger. Militära åtgärder är blott ett alternativ bland flera möjliga. Att till exempel släppa ner flygblad till stöd för en allierad, som Storbritannien gjorde för Polen under "låtsaskriget" 1939–1940, uppfyller också paragrafens rekvisit.
Sverige har efter Natointrädet förra året byggt sin utrikes– och säkerhetspolitiska doktrin på att artikel fem alltid innebär en direkt intervention med amerikanska och andra Nato–länders kängor på marken; annars hade vi väl inte givit bort så mycket av vår egen materiel till Ukraina eller avdelat så mycket svensk militär personal till försvaret av Lettlands och Finlands territorier som vi har gjort. Mycket talar dock för att detta är en väl optimistisk tolkning av artikel fem.
För det första demonstrerade resultatet av toppmötet i Haag bristen på solidaritet i kretsen av Natoländer. För att alla skulle ställa upp på att, inom tio år, nå ett nytt utgiftsmål för försvarskostnader på fem procent av BNP infördes dels en kontrollstation om fyra år, så att länder i stället kan välja att satsa på att vicepresident J D Vance förlorar valet 2028 och allt kanske blir som vanligt igen.
Dels bestämdes det att "försvarsrelaterade" utgifter också får ingå i de fem procenten. Spanien vägrade att stötta ens ett sådant kryphål och krävde att få ett formellt undantag från regeln.
Att Natoländerna schackrar om hur mycket pengar de förväntas lägga på sitt eget försvar ger inte direkt intryck av att de är beredda att komma till varandras undsättning så som Sverige föreställer sig. Snarare tyder det på, att många av dem fortfarande och trots allt räknar med att USA ska gripa in om något händer.
För det andra lärde jag mig under min tyska vistelse, att den utrikes– och säkerhetspolitiskt mindre aktivistiska delen av den amerikanska högerrörelsen växer i inflytande i Washington. Trump har personligen utsett den anti-interventionistiska tänkaren Michael Anton till den viktiga rollen som chef för amerikanska UD:s idé– och analysgrupp, skapad av den berömde diplomaten George F. Kennan.
Om Anton flyttas upp till posten som utrikesminister kommer USA:s definition av artikel fem sannolikt att vara mycket restriktiv. Bara så länge den klassiska Reaganrepublikanen Marco Rubio behåller sin nuvarande dubbla roll som nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister är det mer troligt än inte att USA skulle välja att agera militärt vid ett angrepp på ett annat Natoland.
Men osvuret är bäst, särskilt när det gäller denna gummiparagraf.
***
Läs även: Sverige och Europa behöver fler soldater
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vi är några som, för att travestera Carl Bildts bloggspråk, ingår i en krets som om somrarna samlas någonstans i Europa för samtal om olika aktuella ämnen. I år befann vi oss i det forna Östtysklands djupa skogar, på ett jakthotell som en gång i tiden var reserverat för diktatorn Erich Honecker och andra i DDR:s elit, samt gästande sovjetiska höjdare som Leonid Brezjnev.
Jag deltog för att leda en diskussion om Nato. Det saknades förvisso inte anledning, som Bildt skulle säga. Försvarsalliansens stats– och regeringschefer samlades nyligen nästgårds i nederländska Haag.
Det mest intressanta med Haagmötet kan ha varit Donald Trumps uttalande under flygresan dit, att ”det finns många definitioner av artikel fem” och att USA:s stöd för Natofördragets så kallade musketörparagraf beror på vilken definition man använder.
Trump formulerade inte en egen, men detta var ändå en stor nyhet. Mig veterligen har en amerikansk president aldrig tidigare varit så uppriktig om den böjliga karaktären på artikel fem. Den går mycket riktigt att tolka på många olika sätt.
Så som paragrafen om kollektivt försvar i händelse av ett angrepp på en Natostat är formulerad, är det faktiskt upp till varje enskilt medlemsland – inklusive USA – att avgöra vilket slags stöd som det ger. Militära åtgärder är blott ett alternativ bland flera möjliga. Att till exempel släppa ner flygblad till stöd för en allierad, som Storbritannien gjorde för Polen under ”låtsaskriget” 1939–1940, uppfyller också paragrafens rekvisit.
Sverige har efter Natointrädet förra året byggt sin utrikes– och säkerhetspolitiska doktrin på att artikel fem alltid innebär en direkt intervention med amerikanska och andra Nato–länders kängor på marken; annars hade vi väl inte givit bort så mycket av vår egen materiel till Ukraina eller avdelat så mycket svensk militär personal till försvaret av Lettlands och Finlands territorier som vi har gjort. Mycket talar dock för att detta är en väl optimistisk tolkning av artikel fem.
För det första demonstrerade resultatet av toppmötet i Haag bristen på solidaritet i kretsen av Natoländer. För att alla skulle ställa upp på att, inom tio år, nå ett nytt utgiftsmål för försvarskostnader på fem procent av BNP infördes dels en kontrollstation om fyra år, så att länder i stället kan välja att satsa på att vicepresident J D Vance förlorar valet 2028 och allt kanske blir som vanligt igen.
Dels bestämdes det att ”försvarsrelaterade” utgifter också får ingå i de fem procenten. Spanien vägrade att stötta ens ett sådant kryphål och krävde att få ett formellt undantag från regeln.
Att Natoländerna schackrar om hur mycket pengar de förväntas lägga på sitt eget försvar ger inte direkt intryck av att de är beredda att komma till varandras undsättning så som Sverige föreställer sig. Snarare tyder det på, att många av dem fortfarande och trots allt räknar med att USA ska gripa in om något händer.
För det andra lärde jag mig under min tyska vistelse, att den utrikes– och säkerhetspolitiskt mindre aktivistiska delen av den amerikanska högerrörelsen växer i inflytande i Washington. Trump har personligen utsett den anti-interventionistiska tänkaren Michael Anton till den viktiga rollen som chef för amerikanska UD:s idé– och analysgrupp, skapad av den berömde diplomaten George F. Kennan.
Om Anton flyttas upp till posten som utrikesminister kommer USA:s definition av artikel fem sannolikt att vara mycket restriktiv. Bara så länge den klassiska Reaganrepublikanen Marco Rubio behåller sin nuvarande dubbla roll som nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister är det mer troligt än inte att USA skulle välja att agera militärt vid ett angrepp på ett annat Natoland.
Men osvuret är bäst, särskilt när det gäller denna gummiparagraf.
***
Läs även: Sverige och Europa behöver fler soldater
