Dylan har tappat det igen – men barnen!

Bob Dylan hade tilldelats Nobelpriset, jag hade skrivit förordet till Dylan: Sångtexter 1961–2012 och främst — han gjorde en underbar spelning på Stockholm Waterfront. Tack för allt Bob, nu ses vi inte igen, lovade jag högtidligt. Jag ville ha ett fint sistaminne av min hjälte, då 75 år. Men ett villkor fanns där löftet kunde brytas: om och endast om mina barn, små eländiga skeptiker, skulle falla för Bob.

Det verkade länge osannolikt. Jag har matat dem med Jokerman till frukost, Lay lady lay till lunch, Hurricane till middag och Sarah som godnattsaga. Glöm det. Dylan var bara pappas mumlande relik med eviga verser utan refränger, tydligen en rent existentialistisk prövning för örat.

Men så kom Timothée Chalamet. Tyvärr fanns ett visst motstånd mot den spinkige gen Z-idolen, ingen aning om varför, barn är så slumpmässiga, men jag tvingade med dem på bio under hot om sanktioner i form av adjö till både skärmtid och lördagsgodis.

Om A Complete unknown som kom i vintras kan man invända att sista akten inte är perfekt men i övrigt är filmen en ren triumf. Här förekommer ingen ironi. Chalamet fångar Dylans absoluta hängivenhet till musik som hantverk och som konstform. Varje ackord och varje ord bekämpar tillvarons kaos genom att formulera något sant med toner och ord.

Det är intressant att jämföra med Todd Haynes I’m not there från 2007, sannerligen också en pärla men med helt annan ontologi. Dylan fragmenteras art house-onanistiskt till olika inkarnationer av personan, inte artisten. Cate Blanchett är den unisexiga rebellen, Christian Bale den världsförbättrande folkevangelisten, Heath Ledger den desillusionerade familjefadern, Richard Gere en mytisk outsider och Ben Whishaw i stort samma roll som Blanchett men med Arthur Rimbaud-strössel på glassen. Bob Dylan som den eviga gåtan tycker vi Dylanmän, som bekant, är jättekul men Haynes var inte verkligen where it’s at (after he took from Dylan everything he could steal). För vad är det som gör Bob Dylan till Mount Rushmore? Allt som Timothée Chalamet gestaltar så fint.

Gud ske pris. Vi ska inte överdriva men barnen såg till sist en skvätt av vad så många sett i decennier: en ruskigt cool katt med låtar som borrar sig in i själen. Dylan var inte längre pappas tråkiga gubbe som sjunger som en hes katt i en säck. Han var ung! Han var cool, snygg och grym! Alla vi Dylanföräldrar har mycket att tacka Timothy för.

Filmupplevelsen fick då konsekvensen att jag tömde spargrisen – 1700 spänn per biljett, klart att Dylan är värderad till en halv miljard dollar – och ta med hela klanen till Globen i lördags.

Snabbt kunde jag konstatera att Dylan tappat det igen. Det var som att återuppleva 90-talet, men med en avsevärd skillnad: Dylan verkade nu själv trivas medan han förstörde sina sånger. Kul för honom. För mig var det särskilt irriterande att han ofta sjöng bredvid micken. Vilket bara var en marginell skillnad mot när han mumlade stolpigt i den. Hela showen satt han vid ett piano iklädd vindtygsjacka.

Det är gåtfullt varför han håller på, 84 år gammal, när han saknar respekt för publiken. Nästan allt från senaste Rough and rowdy ways upptog konserttiden utan att fånga det minsta av albumets briljans. Bandet jammade New Orleans-blues med dessa dimackord Dylan tydligen upptäckte när han fyllde 80. Situationen var absurd även med dylanmått: en sorts spoken word-konsert utan att orden antingen hördes eller ens användes. De få gamla godingar som fick plats var illa valda och förstördes med nära nog hundraprocentig precision. Hur kan han få för sig att spela Watching the river flow? Har den någonsin betytt något för någon förutom bluescoverband i Gävle? Varför gör han en förfärlig version av Every grain of sand när han kunnat göra en usel version av A hard rain’s a-gonna fall? Man vet aldrig.

Så där satt jag lidande och insåg att löftet för nio år sedan borde hållits. Nu kommer jag minnas den enda hjälte jag haft som en arrogant skitskalle.

Men så, barnen! ”Fem humlor eller vad det heter. Eller fyra”, sa en unge efteråt. ”Bra!” sa en annan, ”särskilt Don’t think twice it’s alright” och det hade han rätt i, åtminstone hördes refrängen. Och en tredje unge grät under It’s all over now, baby blue, obekymrad av att den misshandlades. Det var ju Bob Dylan och det var ju It’s all over now, baby blue.

Ett Dylanfadershjärta kan inte bli varmare.

Så det var både en av de tio sämsta konserter jag sett med Bob Dylan, och den allra bästa.

***

Läs även: Dynghög som affärsmodell gör medierna sårbara

Läs även: Hur går det när barnen inte får ett glas öl?