E-postlistan för flugforskare har vad sociala medier saknar

Sociala medier anses numera skadliga och det är säkert sant. Om skadan främst består i användarnas psykiska ohälsa eller ägarnas politiska inflytande är dock en öppen fråga. Anledningen till att jag för min del har undvikit kommunikation av det slaget beror på bäggedera. Facebook, Instagram, Linkedin, Twitter – you name it – hade antagligen exploderat som en överbelastningsattack i mitt medvetande, och de vulgära oligarkerna i Kalifornien kan gott klara sig utan mitt stöd.

Helt konsekvent är jag naturligtvis aldrig. Min dator är inte tillverkad i Åtvidaberg, och vem som äger molnen där mina ord förvaras är ungefär lika dunkelt som när samtliga himlafenomen ägdes av Gud fader själv. Dessutom deltar jag sedan många år i en e-postlista som nog får sägas vara ett gränsfall – i alla fall en föregångare till det som senare kom att kallas just sociala medier. Ett någorlunda slutet nätverk där all världens blomflugeforskare delar tankar och iakttagelser från vetandets frontlinjer. Snävt som ett sugrör.

Vilken idiot som helst släpps inte in, men även om så vore tror jag att varje försök till ekonomisk eller annan exploatering skulle stranda ganska snart, förmodligen dag ett. Utbyte av akademiska uppsatser om koreansk flugsystematik och annat i den vägen är svårarbetad materia för uppmärksamhetsbranschens skördetröskor. Ingen bryr sig. Klientelet är inte särskilt köpstarkt och de politiska påverkansoperationer som trots allt förekommer ändrar knappast historiens gång. Den stora världen läcker in ibland, mer än så är det inte.

När vårt samtalsforum ännu var nytt kom sålunda ett lakoniskt meddelande från en professor i Belgrad, en legendarisk flugmänniska. Det var en junikväll 1999. De amerikanska bombplanen stod lastade och startklara på baserna i Bayern och Vicenza, och nu väntade man bara på klartecken att förvandla Serbien till en grushög. Vi sitter här, skrev han. Tackade så för trevlig samvaro under den senaste flugforskarkongressen och önskade slutligen alla lycka till med sina liv. Det var allt. Good luck with your lives.

Sociala medier blev stora av en anledning. Endast puritaner och fantasilösa konformister kan förneka fördelarna. Debatten om nackdelarna ger intryck av att alltihop handlar om lågsinnat utnyttjande och övergrepp. Ni vet. Plutbimbo säljer hudkräm på Tiktok till småflickor med vacklande självbild och sömnproblem. De finns, visst. Och rövarbaroner med omätliga rikedomar måste man förr eller senare binda upp svansen på. Den första antitrustlagen i USA antogs redan 1890. Det kommer säkert fler.

”Vi ser utvecklingen, barnen blir slavar under algoritmer och betalar med sin barndom.” Det var socialminister Jakob Forssmed (KD) som sa så när Australien gjorde slag i saken och förbjöd sociala medier för barn under 16 år. Vem kan kritisera det? Slaveri är inte bra, algoritmer är otäcka saker och barn gör sig bra på bild, särskilt under valår. Isbjörnar är ute. Politiker med stake nog att säga något i stil med att ”lite slaveri kan väl ändå inte skada” lär vi inte se röken av. Alltså kan frågan bli valrörelsens hudkräm. Lätt att sälja, inget att ha.

Ett förbud ska dock inte underskattas, hur myndigheterna än tänker sig att beivra överträdelser. Ungarnas försök att kringgå lagen skulle säkert som Amen i kyrkan stimulera en kreativ innovationskraft som små, exportberoende länder står och faller med. Jag är övertygad om att åtminstone ett par av mina barnbarn skulle bli bra mycket mer intresserade av sociala medier om de var förbjudna. Barndomen suger, det är inget nytt, och finns något att revoltera mot så gör man det. Barn är inte kristdemokrater. Sannare sanning finns inte.

Själv håller jag till godo med flugnätets fridsamma flöde. Var och varannan vecka kommer ett nytt meddelande. Någon söker en tysk artikel om blomflugorna i Mongoliet (tryckt i en ungersk tidskrift 1979), något annan aviserar fyndet av en tidigare okänd art på Kreta. Sådana saker. Alla hjälps åt efter bästa förmåga. Naturforskare håller ihop, oavsett härkomst. Nekrologer ibland, men sällan politik. Tråden om Balkankriget blev kort. Man minns den ändå.

Nyligen (2022) hände det igen. Grigory Popov på Naturhistoriska museet i Kiev informerade oss om att en rysk missil hade träffat museet. Personalen överlevde, men krossat glas var överallt. Det hade vi redan hört. Nyheten var i stället att också flugsamlingen klarade sig. De hade burit ner den i källaren före attacken. ”Ta hand om era samlingar”, skrev doktor Popov, och avslutade: ”Problem kan komma plötsligt.”

***

Läs även: Fredrik Sjöberg: 90-talets försvunna arter gör comeback

Läs även: Fredrik Sjöberg: Evolutionen gör jobbet bättre