Ebba Blume: Hellre äkta romantik än algoritmer

I USA har nätet gått om vänner och barhäng som vanligaste sätt att träffa sin partner, enligt Stanford University, som Forskning&Framsteg nyligen refererat till. Även i Sverige har dejtningstjänster svällt till en mångmiljardindustri; med dejtningsappar för allt från ormälskare och akademiker till månskensbönder. Nu satsar företagen dessutom på att med ännu större precision och säkerhet matcha människor, med hjälp av dna-tester.

I sin geniala Den rödaste rosen slår ut beskriver Liv Strömquist hur romantik i vår tid dresserats till nyttoinriktad konsumism, där vi i allt högre grad väljer varandra utifrån kalkylerande preferenser. Som en ny form av resonemangsäktenskap; men med det egna valet som riktmärke.

Nej, jag ska inte gå i nostalgifällan; möten på krogen var inte mer »äkta«, lika lite som att – fördärvad av filmer med Meryl Streep och låtar som Rialto – snubbla över »my­sterier« på stan; en aura; ett par ögon; en förälskelse, som kanske bara bygger på förvirrade feromoner som druckit för mycket musik och poesi. Men att helt avfärda sådan romantik som ytlig onytta är för enkelt. Den handlar inte (bara) om köttets makt över förnuftet. Tvärtom kan det vara uttryck för själens makt över det prosaiska, nyttoinriktade; en kraft som oförutsägbart slår ut den instrumentella behaviorism som endast gör oss till betingade varelser, vars yttre egenskaper ska matchas rätt; aldrig får oss att välja – underbart fel.

Nu slank jag ändå i fällan, och måste bekänna. Ja, jag vill nosa, läsa av nyanser; träffa mina vänner på riktigt, inte via skärm, låta kropp – och själ – tala, snarare än algoritmer och matchning, även vid livsavgörande val. Varken algoritmer eller dna skulle ha matchat mig med min livskamrat; en kombination så långt ifrån resonemang man kan komma. Och ändå det bästa som hänt.

Ebba Blume