Egoism hotar totalförsvaret
Varken vänster eller höger förstår de verkliga skälen till att det saknas ambulanser – eller god vård i ambulanserna – i Stockholm.
Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En av sommarens stora politiska snackisar blev, lite överraskande, tillståndet i ambulanssjukvården i huvudstadsregionen. En julikväll larmade nämligen ambulanssjuksköterskan Emil Skoglund, fackligt aktiv som bland annat styrelseledamot i Vårdförbundets Stockholmsavdelning, på sin Linkedin-sida att det just då bara fanns en enda tillgänglig ambulans i hela Stockholms city.
En morgon kort därefter rapporterade han, att det nu i stället rådde stor brist på ambulanser i flera av länets kranskommuner. Mycket riktigt beskrev Skoglund situationen som ett allvarligt hot mot det svenska totalförsvaret.
Moderaterna, med Stockholms läns oppositionsråd Kristoffer Tamsons i spetsen, Svenska Dagbladets partinära ledarsida och andra tongivande röster på högerkanten var inte sena att skylla det inträffade på ”socialiseringen” av ambulanssjukvården under det socialdemokratiska finansregionrådet Aida Hadžialić. Det är moderatspråk för att Stockholms ambulanser, vilka länge både drevs offentligt och upphandlades av privata bolag, i maj övergick helt i regionens drift.
Stockholms privata ambulanser var dock aldrig någon succé. En vederhäftig studie av över en miljon ambulanstransporter i Stockholms län under åren 2009–2016 av Daniel Knutsson och Björn Tyrefors vid Institutet för Näringslivsforskning – knappast en antikapitalistisk bastion – visade, att privata ambulanser ”var mer effektiva än offentliga i de dimensioner som är enkla att kontraktera på”.
Men de ökade samtidigt dödlighetsrisken. En patient som hämtades av privat ambulanspersonal fick med andra ord snabbare vård – av lägre kvalitet.
Både mot den bakgrunden, och mot bakgrund av att Sverige generellt behöver återta den samordningsförmåga i totalförsvaret som förstördes när de gamla offentliga monopolen under 1990-talet styckades upp på olika vinstdrivande aktörer, förefaller det befogat att samla ambulanssjukvården i det regionägda företaget AISAB. Bristen på ambulanser i tjänst har, tror jag, en helt annan grundorsak.
I Dagens Nyheter hävdar Emil Skoglund, att ”lönedumpning” är det viktigaste skälet till att många av Stockholms ambulanser har stått stilla i sommar: ”Tidigare var ingångslönen på Falck och Samariten mellan 45 och 46 000, men nu erbjuder man [AISAB] 41–42 000 och det accepterar inte folk.”
Utöver den gåtfulla upplysningen att privata leverantörer av ambulanssjukvård med högre patientdödlighet kunde erbjuda sin personal mer attraktiva löner, säger Skoglund alltså att hela skillnaden mellan att vilja jobba och inte, för ”folk” i ambulanssjukvården, är ett par–tre tusenlappar i månaden. Det är, i så fall, ett emblematiskt uttryck för svensk vårdpersonals förlust av icke-materiella drivkrafter i sin yrkesutövning.
Samma snöda egenintresse visade sig under Vårdförbundets övertidsblockad förra våren, då Skoglund sa att det var ”skönt att inte jobba så mycket övertid, utan bara den tid som står i anställningsavtalet”, och en ”facklig verksamhetsutvecklare” tipsade förbundets medlemmar om hur de skulle undvika krav att utföra akut, så kallat skyddsarbete i vården.
”Arbetsgivaren ska göra en kvalificerad medicinsk- eller omvårdnadsbedömning av den aktuella situationen”, sa Vårdförbundets expert. ”Sedan ska det mbl-förhandlas.”
Dessa exempel speglar en milsvid skillnad i attityd mot läkare, sjuksköterskor, skollärare och andra offentliganställda i det gamla Sverige, vilka gjorde ett så fullödigt jobb som förväntades av dem och ofta arbetade betydligt fler timmar än de hade betalt för, av plikt och hängivenhet till värvet.
Men efter 1970-talet inledde Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen en målmedveten kampanj för att erodera dessa yrkeskårers känsla av att de arbetade utifrån ett moraliskt kall snarare än enbart för pengar, och ytterst få dem att identifiera sig som enkla ”löntagare” vars naturliga partilojalitet låg i linje med arbetarklassens. Senare eftersträvade högern på motsvarande sätt att göra samma grupper till privatkapitalister som ”satsade på sig själva”.
Mot den bakgrunden är det ju inte förvånande, att anställda vid samhällets frontlinje i dag resonerar som de gör och villkorar till exempel den viktiga uppgiften att bemanna våra ambulanser med högre materiella förmåner. Både Socialdemokraterna och Moderaterna måste göra upp med denna egoism om välfärden och i förlängningen totalförsvaret ska fungera.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och nästa månad aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.
***
Läs även: Ännu ett praktfullt vårdfiasko
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
En av sommarens stora politiska snackisar blev, lite överraskande, tillståndet i ambulanssjukvården i huvudstadsregionen. En julikväll larmade nämligen ambulanssjuksköterskan Emil Skoglund, fackligt aktiv som bland annat styrelseledamot i Vårdförbundets Stockholmsavdelning, på sin Linkedin-sida att det just då bara fanns en enda tillgänglig ambulans i hela Stockholms city.
En morgon kort därefter rapporterade han, att det nu i stället rådde stor brist på ambulanser i flera av länets kranskommuner. Mycket riktigt beskrev Skoglund situationen som ett allvarligt hot mot det svenska totalförsvaret.
Moderaterna, med Stockholms läns oppositionsråd Kristoffer Tamsons i spetsen, Svenska Dagbladets partinära ledarsida och andra tongivande röster på högerkanten var inte sena att skylla det inträffade på ”socialiseringen” av ambulanssjukvården under det socialdemokratiska finansregionrådet Aida Hadžialić. Det är moderatspråk för att Stockholms ambulanser, vilka länge både drevs offentligt och upphandlades av privata bolag, i maj övergick helt i regionens drift.
Stockholms privata ambulanser var dock aldrig någon succé. En vederhäftig studie av över en miljon ambulanstransporter i Stockholms län under åren 2009–2016 av Daniel Knutsson och Björn Tyrefors vid Institutet för Näringslivsforskning – knappast en antikapitalistisk bastion – visade, att privata ambulanser ”var mer effektiva än offentliga i de dimensioner som är enkla att kontraktera på”.
Men de ökade samtidigt dödlighetsrisken. En patient som hämtades av privat ambulanspersonal fick med andra ord snabbare vård – av lägre kvalitet.
Både mot den bakgrunden, och mot bakgrund av att Sverige generellt behöver återta den samordningsförmåga i totalförsvaret som förstördes när de gamla offentliga monopolen under 1990-talet styckades upp på olika vinstdrivande aktörer, förefaller det befogat att samla ambulanssjukvården i det regionägda företaget AISAB. Bristen på ambulanser i tjänst har, tror jag, en helt annan grundorsak.
I Dagens Nyheter hävdar Emil Skoglund, att ”lönedumpning” är det viktigaste skälet till att många av Stockholms ambulanser har stått stilla i sommar: ”Tidigare var ingångslönen på Falck och Samariten mellan 45 och 46 000, men nu erbjuder man [AISAB] 41–42 000 och det accepterar inte folk.”
Utöver den gåtfulla upplysningen att privata leverantörer av ambulanssjukvård med högre patientdödlighet kunde erbjuda sin personal mer attraktiva löner, säger Skoglund alltså att hela skillnaden mellan att vilja jobba och inte, för ”folk” i ambulanssjukvården, är ett par–tre tusenlappar i månaden. Det är, i så fall, ett emblematiskt uttryck för svensk vårdpersonals förlust av icke-materiella drivkrafter i sin yrkesutövning.
Samma snöda egenintresse visade sig under Vårdförbundets övertidsblockad förra våren, då Skoglund sa att det var ”skönt att inte jobba så mycket övertid, utan bara den tid som står i anställningsavtalet”, och en ”facklig verksamhetsutvecklare” tipsade förbundets medlemmar om hur de skulle undvika krav att utföra akut, så kallat skyddsarbete i vården.
”Arbetsgivaren ska göra en kvalificerad medicinsk- eller omvårdnadsbedömning av den aktuella situationen”, sa Vårdförbundets expert. ”Sedan ska det mbl-förhandlas.”
Dessa exempel speglar en milsvid skillnad i attityd mot läkare, sjuksköterskor, skollärare och andra offentliganställda i det gamla Sverige, vilka gjorde ett så fullödigt jobb som förväntades av dem och ofta arbetade betydligt fler timmar än de hade betalt för, av plikt och hängivenhet till värvet.
Men efter 1970-talet inledde Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen en målmedveten kampanj för att erodera dessa yrkeskårers känsla av att de arbetade utifrån ett moraliskt kall snarare än enbart för pengar, och ytterst få dem att identifiera sig som enkla ”löntagare” vars naturliga partilojalitet låg i linje med arbetarklassens. Senare eftersträvade högern på motsvarande sätt att göra samma grupper till privatkapitalister som ”satsade på sig själva”.
Mot den bakgrunden är det ju inte förvånande, att anställda vid samhällets frontlinje i dag resonerar som de gör och villkorar till exempel den viktiga uppgiften att bemanna våra ambulanser med högre materiella förmåner. Både Socialdemokraterna och Moderaterna måste göra upp med denna egoism om välfärden och i förlängningen totalförsvaret ska fungera.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och nästa månad aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen.
***
Läs även: Ännu ett praktfullt vårdfiasko
