Elefanterna och hoppet efter ett skitår

Det är en dag imorgon också. Det låter ganska betryggande, för vi litar på de medicinska framstegen, vi har ätit hälsosamt och är inte längre rädda att få en blomkruka i huvudet. Minns ni tiden då folk hade blomkrukor i lera på sina fönsterbräden?

Det är ett nästa år, också. Hur mycket man än vill tro på medicinsk vetenskap låter det lite … naivt? Allt från Trump, Hamas och Gaza och Rysslands krig i Ukraina lämnar en hel del i övrigt att önska. Och då har jag inte ens nämnt krisapostlarna som varnar oss för hur vi orsakar jordens undergång genom vår omoraliska konsumtion och belastning på klimatet.

Vad vi lämnar bakom oss är helt enkelt ett så kallat skitår. Så hur kan vi tro på 2026?

Själv finner jag vila hos elefanterna. Jag har kommit att tycka bra mycket mer om elefanter än om vissa människor och då är jag ändå inte människohatare, inte alls. Elefanterna däremot är på sina ställen hatade för vad som anses störigt beteende i kontakt med människor. Men elefanter visar i en hel del fall bra mycket större mänsklighet än man tror.

Vad vet jag om det?

Jag följer Sheldrick Trust, en stiftelse som bestämt sig för att rädda så många utsatta elefanter som möjligt. Som tack, efter sin återintroduktion i det vilda, kommer de gärna tillbaka när de blivit föräldrar och visar upp sina nyfödda. Socialt kompatibla, helt enkelt. Så hur kan man inte fascineras av intelligenta varelser med komplexa familjestrukturer? Hjälpsamma, tillgivna och lojala tar de hand om sina behövande familjemedlemmar.

Som ordspråk är elefanter populära. Elefanten i rummet, som en elefant i en porslinsbutik och på engelska Seeing the elephant, som beskrivning av att ha upplevt något dramatiskt. Ett ordspråk från Kikuyufolket lär vara att När elefanter slåss är det gräset som lider. Lägg till elefantminne där.  

Och så ska Dag Hammarskjöld ha diktat: Förenta nationerna är precis som älskande elefanter. Allt försiggår på ett mycket högt plan, en massa damm virvlas upp, men man får vänta i åratal på resultatet.

Vilka andra djur blir associerade med mänskliga visdomar?

Zebror? Apor? Ok; Alla känner apan, men apan känner ingen … Den håller.

Naturligtvis är försöket att närma sig de stora djuren ett sätt att söka förklaringar. Och tröst.

Några steg bort från djurriket skriver kolumnisten David Brooks, i New York Times och The Atlantic, om hur han med åren kommit att intressera sig för socialantropologi och psykologi för att förstå vad som händer på den samhällsarena han brukar beskriva.

Hans råd är att inte titta på elefanten i rummet, elefanten i porslinsbutiken eller på elefanten överhuvudtaget. Säkert tänker ni som jag på en alldeles särskilt variant av den mänskliga elefanten, som lever i ett stort vitt hus, och tänker också att när elefanter slåss är det gräset som lider.

Men om människor i dag lider som det elefanttrampade gräset, vad händer med oss? Vi blir psykologiskt hemlösa, säger David Brooks. Vi känner oss osedda och vad är Brooks råd? 

Titta inte på den som trampar runt och trumpetar, titta på människorna som tyst tittar på elefanten. Som exempel tar han hippieeran och hur framgångsrikt medlemmar av den rörelsen klev upp på scenen och berättade om hur livet var och skulle levas. Peace, love and understanding.

Vid sidan av stod två killar som hette Dick Cheney and George W. Bush och ogillade vad de såg. När de lyckats omvandla sin motvilja mot hippies till handfast politik, hade blomsterbarnen sedan länge lämnat scenen. Det blev en Summer of Love och säkert kul att stå på scenen, så länge det varade. Men det var de avvaktande killarna vid sidan som kom att forma politik. 

Så hur ska vi förstå 2026? Åt vilket håll, på vilka människor ska vi titta för att förstå vad som kommer att hända när vi sett elefanten och lagt detta skräpår bakom oss?

Jag vet inte. Det är bara hoppfullt att ha i minnet att periferin mycket väl en dag kan bli centrum.

Lägger man det på elefantminnet, och tänker sig att en dag stå där bredvid den äkta varianten och titta upp i de uråldriga ögonen så kan man nog ta till sig att social omsorg finns där vi minst anar det. För vi psykologiskt hemlösa behöver ingen som pekar med hela handen, vi behöver tröst.

Att stödja dem som räddar elefanter, känns plötsligt som självhjälp.

Nästa år, det blir ett år det också. Jag börjar tro det.

***

Läs även: Att ta med sin partner är att visa gott omdöme

Läs även: Ett noll till Skåne